Bellmansdagen
Färglitografi av Hjalmar Mörner (1794-1837)
Bellmansdagen firas i Stockholm med en folkfest årligen den 26 juli. Det är dagen då en minnesfest för Carl Michael Bellman hölls 1829 vid nuvarande Bellmansro på Djurgården i Stockholm samtidigt som en byst av skalden invigdes på platsen på initiativ av Sällskapet Par Bricole. Bellmansbysten är skulpterad av Johan Niclas Byström. Närvarande vid invigningen var bland andra kungaparet och Bellmans åldriga änka Lovisa Fredrica samt en talrik folkskara. Bellmansdagen firas fortfarande som en av Par Bricoles högtidsdagar.
Att både grönskan och dryckerna länge lockat stockholmarna till Bellmandagen visar Svenska Dagbladets referat från Södra Djurgården den 27 juli 1895, det vill säga dagen efter den årliga folkfesten den 26 juli. Svenska Dagbladet skriver "Saftigt djupgrön och frisk stod skogen, och stilla och högtidliga stodo ekarna hedersvakt kring bysten, medan från restaurangen, Bellmansro, som utsträckt sitt område uppför den grönskande backsluttningen, ljöd de punschdrickande skarornas glam, hvaraf ett eko genljöd från skogen vida omkring, der folkskarorna tätnade."
Vid platsen för bysten, vid nuvarande Bellmansro, hade hovkonditor S.D. Carlmark byggt ett schweizeri där man serverade bakelser och punsch för en tolvskilling glaset.[1] Restaurangen låg norr om Oakhill på Djurgården i Stockholm med anor från 1828 då hovkonditorn S.D. Carlmark där öppnade en serveringslokal. Restaurangen fick senare sitt namn med anledning av den nära belägenheten till Bellmansbysten och den fanns där mellan 1828 och 1952. Byggnaden brann ned till grunden den 13 maj 1952.[2] På Allmänna gränd på Djurgården finns nu en restaurang, Wärdshuset Bellmansro, som har sitt namn efter Bellmansro.
Bellmandagen den 26 juli blev en tradition
.jpg)
Svärmeriet för Bellman hade fortlevt inom ordenssällskapet Par Bricole och förstärktes när de nyromantiska författarna Carl Fredric Dahlgren och Clas Livijn 1824 stiftade Bellmanska sällskapet. I Bellmanska sällskapet invaldes efter hand bland andra sidenkramhandlaren Adolf Bellman, son till Carl Michael Bellman, samt författarna J.M. Stjernstolpe, Clas Livijn och Per Adolf Sondén samt skådespelaren Lars Hjortsberg och skulptören Johan Niclas Byström. Festligheterna vid avtäckandet av Byströms porträttbyst av Bellman, beställd och betalad av "skaldens beundrare", var en stor händelse. Bellmansdagen firades därefter årligen på samma plats.
Hjalmar Mörner berättar roligt om den kungliga folkfesten bland ekarna vid Bellmansro. Firandet av Bellmans minne den 26 juli blev en tradition, som fortlever än idag.[1]
Fritz von Dardel har målat en liten vacker akvarell av samlingen av människor som rörde sig vid firandet av Bellmans minne den 26 juli. Det är okänt vilket år, men damernas färgrika krinoliner och vippande parasoller har slagit ut som blommor på en sommaräng. Par Bricole musicerar i bakgrunden och efter festen erbjuds förfriskningar på Carlmarks konditori, sedermera Bellmansro, i närheten av den ek "under vars skugga skalden diktat så mången tjusande idyll".[3]
Avtäckningen
Kungen, Karl XIV Johan, avtäckte den stora Bellmansbysten, som nationalskulptören utfört. Avtäckningen ägde rum den 26 juli 1829 och "den kungliga familjen med hela dess hovstat och allt vad huvudstaden ägde mest lysande var närvarande". Avtäckningen skedde bokstavligt talat under pukor och trumpeter, och kanonsalut från Strömmen, inför tusentals åskådare med Bellmans änka och sonen Adolf som hedersgäster. Johan David Valerius, ledamot av Svenska Akademien åren 1826-1852 på stol nr 15, hade skrivit prologen "Näckar ur vassen undrande stiga" till melodin "Opp Amaryllis" och tal hölls.
Esaias Tegnér inspirerades till dikten:
I Djurgårdsekar, susen vänligt över
Den störste sångarns bild som Norden har.
Det finns ej tid som dessa toner söfver:
Det finns ej land som deras like har."[4]
Det blev en folkfest utan like med större antal åskådare än "ögat kunde överse". När den ståtliga retoriken lägrade sig som en tjock rök över folkhavet lär gamla fru Lovisa Fredrica Bellman ha viskat till en närstående: "Jag undrar vad de skulle sagt om de haft honom till man?" Och när drottningen fryndigt lyckönskade henne till att ha fått så många lustiga minnen av den store skalden, skall hon ha svarat: "Säg inte det, ers majestät, salig människan var mycket tråkig när han var hemma!" Som så många goda repliker är de säkert påhittade efteråt, men de hör hur som helst till den bellmanska mytologin.[5]
Noter
- ^ [a b] Gunnar Brusewitz, Henrik Ekman, Ekoparken, Djurgården, Haga, Ulriksdal, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1995, sidan 62. ISBN 91-46-16772-2.
- ^ Mats Rehnberg, Stora krogboken. Bilder ur restauranglivets kulturhistoria, Stockholm 1955, sidan 153.
- ^ Pontus Grate, Eva Nordenson, Från Ulriksdal till Bellmansro, Konstnärer i Nationalstadsparken under 300 år, Prins Eugens Waldemarsudde, Carlsson Bokförlag, 1998, sidorna 148-149. ISBN 91-7203-805-5.
- ^ Pontus Grate, Eva Nordenson, Från Ulriksdal till Bellmansro, Konstnärer i Nationalstadsparken under 300 år, Prins Eugens Waldemarsudde, Carlsson Bokförlag, 1998, sidan 148. ISBN 91-7203-805-5.
- ^ Gunnar Brusewitz, Henrik Ekman, Ekoparken, Djurgården, Haga, Ulriksdal, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1995, sidorna 149-150. ISBN 91-46-16772-2.
Källor
- Gamla Stockholm av Claes Lundin och August Strindberg (1882)