Bernard Lavilliers

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bernard Lavilliers
Festival du bout du Monde 2011 - Bernard Lavilliers en concert le 6 août- 019.jpg
Bernard Lavilliers 2011.
Födelsenamn Bernard Oulion
Född 7 oktober 1946 (71 år)
Födelseort Frankrike Saint-Étienne, Loire, Frankrike
Genrer chanson, rock, reggae
Instrument sång, gitarr
År som aktiv 1965-
Skivbolag Barclay
Webbplats bernardlavilliers.com

Bernard Lavilliers, egentligen Bernard Oulion, född 7 oktober 1946 i Saint-Étienne i departementet Loire,[1][2] är en fransk sångare och rockmusiker. Hans första album kom 1968, och fram till och med 2014 har han givit ut ett tjugotal studioalbum.

Lavilliers blandar i sin musik chanson (ofta inspirerad av franska poeter), reggae och brasiliansk musik. Han har tillbringat stora delar av sitt liv på resa, och har i franska medier ibland sett som en "musikens Corto Maltese".

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Lavilliers föddes 1946 som Bernard Oulion[3][4] i arbetarmiljö i industriorten Saint-Étienne.[5] Modern var förtjust i Charles Baudelaire,[6] och i hemmet fanns gott om lyrikböcker.

På 1960-talet begav sig Lavilliers till Brasilien, där han försörjde sig som hamnarbetare, lastbilschaufför och utkastare på en nattklubb i Rio de Janeiro. Hans resor runt i landet, inklusive i Amazonas, kom senare att prägla hans musikkänsla.

Vid hemkomsten till Frankrike blev Lavilliers satt i fängelse, då man ansett att han medvetet flytt landet för att undvika militärtjänst. Efter den ettåriga anstaltstillvaron engagerades han av studentoroligheterna våren 1968 i Paris. 1967 och 1968 debuterade Lavilliers med tre singelskivor – "La Dernière bouteille", "Rose-rêve" och "La Frime". I oktober 1968 kom också hans självbetitlade debutalbum.[4]

Senare karriär[redigera | redigera wikitext]

Lavilliers var från sent 1970-tal och till 1990-talet ett av de stora namnen inom fransk pop och rock. Han har dock endast nått begränsad framgång utanför den franskspråkiga världen. Både Nuit d'amour (1981) och Causes perdues et musiques tropicales (2010) har i hemlandet belönats som årets bästa album.[7]

Bland Lavilliers mest kända låtar finns "Stand the Ghetto" (1979, reggae), "Betty" (1981, dramatisk ballad), "Idées noires" (1983, rock), "Les Mains d'or" (1998) och "Angola" (2010).[7]

Inspiration[redigera | redigera wikitext]

Bernard Lavilliers blandar ren rock med reggae och fransk chanson. Bland de franska chanson-sångare och poeter han tolkat märks Léo Ferré och Guillaume Apollinaire. Flera av hans album är inspirerade av Brasilien eller brasiliansk musik, inklusive 1980 års O gringo och 2001 års Arrêt sur image. På 1994 års Champs du possible samarbetade han med reggaemusikern Jimmy Cliff.

Lavilliers varierande musikinfluenser har även satt spår i form av låtar i genrer som bossa nova, salsa och världsmusik.[4]

Bernard Lavilliers har ägnat en stor del av sitt liv på resande fot,[8] ofta i länder där han hämtat inspiration till sin musik. Han har vid mer än ett tillfälle jämförts med Hugo Pratts ständigt resande seriefigur Corto Maltese;[9][10][11] båda två har en ring i ena örat, och Lavilliers har ägt en båt med namnet Corto Maltese.[12]

Verklista[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Nedan listas Bernard Lavilliers studioalbum.

Böcker (medverkan, urval)[redigera | redigera wikitext]

Filmer och videor[redigera | redigera wikitext]

Spelfilmer
DVD
  • 1989 – Live: On the Road Again, producerad av Bernard Lavilliers (Barclay)
  • 2005 – Escale au Grand Rex (Barclay)
  • 2009 – Lavilliers chante Ferré, konsert i Lyon 24 oktober 2006, tillsammans med stadens symfoniorkester (Barclay)
Dokumentärfilm
  • 2013 – Lavilliers dans le souffle d'Haïti, film av Bernard Lavilliers och Axel Charles-Messance.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, 20 mars 2016.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "PUBLIC Notice d'autorité BNF". bnf.fr. Läst 21 mars 2016. (franska)
  2. ^ "Biographie". rfimusique.com. Läst 21 mars 2016. (franska)
  3. ^ Kemper 2011, s. 12.
  4. ^ [a b c] "Bernard Lavilliers". universalmusic.fr. Läst 11 april 2016. (franska)
  5. ^ Lacout 1998, s. 15.
  6. ^ Kemper 2011, s. 20.
  7. ^ [a b] Embareck, Michel (2011-03-03): "La quintessence de Lavilliers". liberation.fr. Läst 21 mars 2016. (franska)
  8. ^ "Bernard Lavilliers". rfimusique.com. Läst 11 april 2016. (franska)
  9. ^ Lemieux, Emmanuel (2011-06-07): "Bernard Lavilliers, mytho XXL". lesinfluences.fr. Läst 11 april 2016. (franska)
  10. ^ "Bernard Lavilliers et la couleur des sentiments". lefigaro.fr, 2014-03-19. Läst 11 april 2016. (franska)
  11. ^ Lemancel, Anne-Laure (2013-12-20): "Bernard Lavilliers, esprits vaudou". rfimusique.com. Läst 11 april 2016. (franska)
  12. ^ Médioni, Gilles (2014-08-02): "Capitaine Lavilliers au Festival interceltique de Lorient". lexpress.fr. Läst 11 april 2016. (franska)

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

  • Lacout, Dominique (1998) (på franska). Bernard Lavilliers : itinéraires d'un aventurier. Éditions du Rocher. ISBN 2-268-02714-7 
  • Kemper, Michel (2011) (på franska). Les Vies liées de Lavilliers. Flammarion. ISBN 978-2081249349 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]