Bikt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Biktstol

Bikt (lågtyska bîcht(e) ’bekännelse’) är en enskild syndabekännelse[1] inför en präst med åtföljande tillsägande av syndaförlåtelse, avlösning. Prästen är ålagd absolut tystnadsplikt vad gäller det som sägs under bikt eller själavårdande samtal. Det innebär ett undantag från vittnesskyldigheten i domstol.

Bikten räknas i den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan som en del av botens sakrament, men den förekommer även i reformatoriska kyrkor. I Svenska kyrkan benämndes tidigare bikten enskilt skriftermål men står idag benämnd som bikt i Svenska kyrkans kyrkoordning och kyrkohandbok.

För den egna samvetsprövningen före bikten finns det biktböcker, så kallade biktspeglar, ibland i frågeform. Framställningen i de kortfattade biktböckerna bygger på olika tidigare utformningar under de gångna århundradena. I de ortodoxa kyrkorna är bikten ofta kort och formell, ibland i frågeform, men kan kompletteras med själavårdande samtal.

Bikten efterföljs inom de flesta kristna traditioner av ett själavårdande samtal där prästen kan ge råd, uppmuntran och förmaningar, i vissa traditioner benämnt som botgärningar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bikten uppstod i de iriska klostren, där bekännelse av synder inför en präst blev en viktig botgöringen. På 600-talet spreds botgöringsformen över kontinenten och blev vanlig även bland lekmän. Från fjärde Laterankonciliet 1215 kom bikten att bli en av botens sakrament.[2]

Bikten i Svenska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

I svensk tradition så är inte bikten något vanligt fenomen. En av de teologiska förändringarna i och med reformationen och bildandet av den svenska statskyrkan var att boten blev överflödig. Martin Luther menade att boten och försoningen ligger i Jesu död på korset, vilket gör bikten som enskilt sakrament överflödig, rent teologiskt. I Stora katekesen menar Luther att bikt och avlösning är en handling som inryms i dopets löfte och en väg tillbaka till dopet[3]. På så sätt har bikten tappat sitt sakramentala värde i den lutherska kyrkan i stort som i Sverige. Bikten är enligt Luther en form av själavård då den kan lätta på ett dåligt samvete[3].

Medan bikten, sedermera kallad enskilt skriftermål, fick en själavårdande karaktär uppfanns även det allmänna skriftermålet vilket för en längre tid var obligatoriskt inför nattvardsgång[4]. Detta kom att bli den i allmänhet gällande formen för syndabekännelse och avlösning i Svenska kyrkan och är en idag det som i stort sett uteslutande används. Bikten finns dock kvar som kyrklig handling med en förbestämd ordning i Svenska kyrkans handbok[5].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974
  2. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord bot)
  3. ^ [a b] Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Stockholm: Samfundet Pro FIde et Charstianismo, Verbum AB. 2015 
  4. ^ Ekstrand, Sixten (2005). "Om allmänt skriftermåhl". Åbo: Åbo Akademi 
  5. ^ Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1. Stockholm: Verbum AB. 2018. ISBN 978-91-526-3639-8 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]