Blodkoagulering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Blodkoagulering är den viktigaste delen i hemostasen, kroppens sätt att klara och hindra blodförlust vid skador. Blodkoaguleringen delas upp i primär (cellulär) och sekundär (humoral) hemostas.

Blodkoaguleringen kan vara onormal som vid blödarsjuka då den är nedsatt, och trombofili då den är förhöjd.[1]

Primär hemostas[redigera | redigera wikitext]

Koagulationssystemet in vivo, trombinets centrala roll framgår
Det interna och externa koagulationssystemet

I den primära (cellulära) hemostasen kommer proteiner från den skadade blodkärlsväggens innandöme, främst kollagen, i kontakt med blodplättarna (trombocyterna). De aktiverade blodplättarna binds till kollagen med glykoprotein-receptor och med von Willebrand-faktorn.[2] Medfödd brist på denna faktor orsakar von Willebrands sjukdom med ökad blödningstendens. Trombocyterna utsöndrar granula vilket leder till frisättning av adenosindifosfat och fibrinogen. Adenosindifosfatet bidrar till trombocyternas klibbighet och fler trombocyter kommer att samlas vid platsen för skadan.

Sekundär hemostas[redigera | redigera wikitext]

Den sekundära (humorala) hemostasen kan delas upp i två delar, det externa (extrinsic) och det interna (intrinsic) koagulationssystemet. Det externa bildar en mindre mängd fibrin och sätter igång det interna systemet som producerar en större mängd fibrin.[3]

Externa koagulationssystemet[redigera | redigera wikitext]

Koagulationfaktorn Faktor VII binds till en vävnadsfaktor som finns i kärlväggen och som frigörs vid en skada. Detta komplex aktiverar faktor X som omvandlar protrombin (faktor II) till trombin. Trombin aktiverar fibrinogen till fibrin samt aktiverar faktor VIII och faktor V. Fibrinet bildar en primär plugg. Faktor VII aktiverar även faktor IX.[4]

Interna koagulationssystemet[redigera | redigera wikitext]

Aktiverad faktor V, faktor X och kalciumjoner aktiverar protrombin (faktor II) till trombin som i sin tur omvandlar fibrinogen till aktivt fibrin. Fibrinet bildar sedan ett nätverk med andra fibrintrådar, och bildar på så sätt en plugg över skadan som förstärker den plugg som bildades i det externa koagulationssystemet.

Fibrinolytiska systemet[redigera | redigera wikitext]

När väl läkningen har kommit igång och fibrintrådarna inte behövs längre löses denna plugg upp genom att kroppen använder sig av plasmin som bildas då förstadiet plasminogen aktiveras av bland annat urokinas, trombin, fibrin och faktor XII.

Medfödd brist på faktor VIII eller IX orsakar blödarsjuka.[5]

Hämning av koagulering[redigera | redigera wikitext]

Vissa av koagulationfaktorerna (II, VII, IX och X) är beroende av aktiverat vitamin K för att de ska fungera. Genom att hämma aktiveringen av detta vitamin kan man hämma dessa faktorer och därmed hela den humorala koagulationen. Detta är precis vad som görs med läkemedlet warfarin (Waran). Läkemedel med acetylsalicylsyra, den verksamma substansen i de klassiska värktabletterna Treo och Magnecyl men även i Trombyl, hämmar blodplättarnas bindning till varandra och gör därmed den primära hemostasen långsammare.

Flera faktorer kan hämmar koaguleringen. Protein C bryter ner aktiverat faktor V och aktiverat faktor VIII. Protein C är beroende av vitamin K och kofaktorn protein S för att fungera. Antitrombin hämmar flera olika faktorer när det är under inverkan av heparin. Tissue factor pathway inhibitor (TFPI) tillverkas i levern och hämmar flera olika faktorer.

Vid provtagning så använder man EDTA, heparin eller citrat för att förhindra att blodet koagulerar i provtagningsröret.

Inom vården finns det ibland ett behov av att mäta kroppens förmåga att stoppa en blödning. Vanliga metoder är Dukes test och Ivy.

Koagulationsfaktorer[redigera | redigera wikitext]

De främsta fyra första koagulationsfaktorerna är kända under sitt trivialnamn, för de andra används sifferbeteckningen.

Koagulationsfaktorer med ordningsnummer, trivialnamn, molekylvikt (MW) och ev K-vitaminberoende
Nummer Namn Molekylvikt Halveringstid (h) K-vitaminberoende
I Fibrinogen 340 000 96 Nej
II Protrombin 72 000 72 Ja
III Vävnadsfaktor 300 000 Nej
IV Kalcium 40 -
V Proaccelerin 400 000 20 Nej
VI Hör ihop med faktor V - -
VII Prokonvertin 63 000 5 Ja
VIII Antihemofil faktor A 1 000 000 12 Nej
IX Christmasfaktor, AHF B 55 000 24 Ja
X Stuart-Prowers faktor 55 000 30 Ja
XI Rosenthalfaktor, PTA 160 000 48 Nej
XII Hagemanfaktor 100 000 50 Nej
XIII Fibrinstabiliserande faktor 320 000 250 Nej

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Silbernagl, Stefan; Despopoulos, Agamemnon; Taschenatlas Physiologie, 7e upplagan, Stuttgart, Georg Thieme Verlag, 2007.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Coagulation, 27 december 2014.
  1. ^ David Lillicrap; Nigel Key; Michael Makris; Denise O'Shaughnessy (2009). Practical Hemostasis and Thrombosis. Wiley-Blackwell. ISBN 1-4051-8460-4 
  2. ^ Nigel Key, Michael Makris, et al (2009) (på engelska). Practical Hemostasis and Thrombosis. Wiley-Blackwell. ISBN 978-1-4051-8460-1 
  3. ^ Pallister CJ and Watson MS (2010) (på engelska). Haematology. Scion Publishing. ISBN 1-904842-39-9 
  4. ^ Bruce Furie, Barbara C. Furie (2005). ”Thrombus formation in vivo” (på engelska). The Journal of Clinical Investigation "115" (12): sid. 3355–3362. doi:10.1172/JCI26987. PMID 16322780. PMC: 1297262. http://www.jci.org/cgi/content/full/115/12/3355. Läst 3 januari 2015. SVERIGEDEMOKRATERNAS RÖTTER Sverigedemokraterna (SD) bildades i Stockholm den 6 februari 1988 av personer, som främst kom från Framstegspartiet och Sverigepartiet. Nedan följer en redogörelse för hur Sverigedemokraterna kom till. Det är en förvirrande bild, där partier sprängs eller upplöses för att återuppstå under nya namn och delvis nya politiska idéer. Mitt i denna miljö av ”hela havet stormar”, fanns det en viss kontinuitet, genom att det var ett begränsat antal ledande personer, som bytte stolar med varandra. Här nedan skall skildras var SD:s rötter skall sökas och även påvisas de villospår, som media och vissa politiker söker lägga ut. Sannolikt därför att de själva tror på de förenklade förklaringarna. SD:s historia är nämligen lite komplicerad. SD FALSKA RÖTTER – NRP, BSS, VAM Statsminister Stefan Löfvén påstår med åberopande av historiestuderanden Henrik Arnstad att SD har sina rötter i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Nordiska Rikspartiet kan lämnas därhän. NRP har aldrig haft någon koppling till SD annat än att enskilda personer kan ha lämnat NRP för SD. Partiet erhöll 2002 i riksdagsvalet 17 röster i hela landet. Det var det sista valet NRP deltog i. NRP upplöstes 2009. Bevara Sverige Svenskt bildades 1982 med Leif Ericsson (Zeilon) som interimsordförande. Ordförande blev 1983 Sven Davidsson, som satt kvar till organisationens upplösning, varvid medlemmar anslöt sig till nybildade Sverigepartiet. BSS var egentligen inget politiskt parti, utan närmast en slogan och en propagandacentral, som sysslade med att sätta upp klistermärken med politiska budskap. BSS upplöstes 1986, det vill säga två år före bildandet av SD. Vitt Ariskt Motstånd har inte något med SD att göra. VAM bildades 1990 av Christopher Ragne och Klas Lund. VAM bedrev verksamhet 1991-1993. Notera att VAM inte existerade då SD bildades. SD VERKLIGA RÖTTER – FRAMSTEGSPARTIET OCH SVERIGEPARTIET 1964 bildades Medborgerlig Samling (MbS) som ett försök att ena Högerpartiet (nu Moderaterna), Folkpartiet och Centerpartiet till en ”allians” i Skåne. MbS fick tre riksdagsledamöter: Bertil Rubin (C), Sten Sjöholm (Fp) och Carl Göran Regnell (H). 1965 namnändrades MbS till Samling för Framsteg, som 1968 blev Framstegspartiet (FRP) med Bertil Rubin (ex- C) som partiledare. Framstegspartiet splittrades 1985 varvid stockholmsavdelningen ur FRP under ledning av Stefan Herrmann bildade 16 november 1986 Sverigepartiet (SvP). Resterande delar av FRP samlades under Tony Wiklander (ex-S) i Åstorp och uppgick omsider 2001 i SD. Sverigepartiet leddes av Stefan Herrman med Sven Davidsson som vice ordförande. Partiet hade endast ett större möte, nämligen 6 juni 1987 i Medborgarhuset i Stockholm. Vid ett stormigt möte uteslöts bl a Stefan Herrman den 27 oktober 1987, varvid partiet började förfalla. Sverigepartiet upplöstes 1988 varvid flera medlemmar övergick till nybildade Sverigedemokraterna (SD). SVERIGEDEMOKRATERNAS FÖRSTA TID Syftet med SD var att lämna aktivismen och istället agera demokratiskt och parlamentariskt. Den första tiden hade SD identitetsproblem med en spricka mellan de parlamentariska och aktivistiska falangerna. Bidragande var att den förste partiordföranden hade aktivistisk bakgrund. Kvantitet gick före kvalitet och även icke-partimedlemmar tilläts delta i möten och demonstrationer. Dessa möten och demonstrationer drog till sig s k skinnskallar, klädda i bomberjackor och högskaftade läderkängor. Det förekom att enskilda personer samtidigt var medlemmar i flera organisationer. De första åren hade SD två talespersoner. 1. Leif Ericsson (Zeilon) 1988-89. Han hade ett förflutet i BSS och Sverigepartiet. Som andre talesperson fungerade Jonny Berg. Leif Ericsson lämnade SD och bildade 1994 Hembygdspartiet, som 1995 bytte namn till Konservativa Partiet och upplöstes 1999. 2. Anders Klarström 1989-95. Han var en politisk sökare, som deltagit i aktiviteter med Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Nordiska Rikspartiet (NRP) och Moderaterna. Han gick med i SD 1988. Som andre talesperson fungerade 1989-1990 Ola Sundberg och 1990-1992 Madeleine Larsson. Från 1992 till 1995 var Anders Klarström ensam partiledare. 1996 tog Klarström avstånd från sina tidigare politiska aktiviteter. Enligt uppgift skall Klarström därefter ha blivit socialdemokrat. SD UNDER NY REGIM 3. Mikael Jansson (ex-Centerpartiet) var partiledare 1995-2005. Han införde omgående förbud mot bomberjackor och kängor m m samt disciplinerade SD. Detta ledde till att yngre aktivister och äldre ”traditionalister” lämnade SD, som de tyckte hade blivit för ”mesigt”. Rikspolisstyrelsen konstaterade redan 1996 att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Se Rikspolisstyrelsens handbok 1997 ”Nazist, rasist eller bara patriot” av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. ISBN 9789187203510. De kända politikerna Sten Andersson (riksdagsledamot ex-M) i Malmö och Sven-Olle Olsson (kommunalråd ex-C och Sjöbopartiet) i Sjöbo anslöt sig nu till SD och påverkade starkt partiets organisation och politik. Redan 1996 hade SD alltså lämnat aktivismen och istället fördjupat arbetet med att vara ett parlamentariskt och demokratiskt parti, på nationalistisk grund. Ledare och medlemmar från partiets första tid 1988-1995 hade lämnat SD och bildat nya organisationer. SD SPRICKER – NATIONALDEMOKRATERNA BILDAS 2001 bröt sig personer, som ogillade SD:s parlamentariska politik ur partiet och bildade Nationaldemokraterna (ND). ND leddes 2001-2004 av Anders Steen, 2004-2005 av Thomas Johansson, 2005-2006 av Nils Eric Hennix och 2006-2014 av Marc Abrahamsson. ND upplöstes 2014. SD REFORMERAS YTTERLIGARE 4. Jimmie Åkesson (fd Moderat Skolungdom) valdes 2005 till partiledare. Han fortsatte med Janssons reformarbete. Jimmie införde den s k nolltoleransen. 2010 valdes SD in i riksdagen och erhöll 20 mandat. Av partiets riksdagsledamöter 2010-14 hade de flesta en bakgrund i M och därnäst kommer S. Endast en ledamot saknade bakgrund i ett annat riksdagsparti. Av riksdagsgruppens 20 ledamöter 2010-2014 var en invandrare (Hagwall), två andra generationens invandrare (Ekeroth, Jomshof), två gifta med invandrare (Bojerud, Skalin) och två med utlandsadopterade barn (Bojerud, Wiklander). NÅGRA AV SVERIGEDEMOKRATERNAS BITTRASTE FIENDER Det finns flera grupper, som anser att SD är förrädare, som slagit in på den parlamentariska vägen. Den kanske mest kända är Svenskarnas Parti (SvP) som bildades 1994 av folk från VAM och tog namnet Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF upplöstes 2008 och återuppstod som Folkfronten, som 2009 sprängdes i två delar, Svenskarnas Parti (SvP) och Nordiska Nationalsocialister (NNS). SvP är det mer aktiva och leds av Stefan Jacobsson i Sjöbo. Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades 1997 av Klas Lund (ex-VAM). Rörelsen är aktivistisk och främst verksam i Dalarna. Genom att skriva till namn på en SD-valsedel erhöll SMR ett kommunalt mandat. SMR avser bilda en politisk gren. Vit maktrörelsen. Enligt Säkerhetspolisen utgörs Vit maktrörelsen av fyra små konkurrerande organisationer med ett 20-tal undergrupperingar. Svenskarnas Parti (SvP), Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nordiska Förbundet och Fria Nationalister. Endast SvP är ett politiskt parti och erhöll i riksdagsvalet 2014 det helt försumbara röstetalet 0,07%. NULÄGET De personer, som 1988 var aktiva i SD, har av olika skäl lämnat partiet. SD av idag är något helt annat än för 25 år sedan. Vill man nödvändigtvis söka SD:s rötter, hamnar man i Medborgerlig Samling (MbS) och Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet (Moderaterna) 1964 som 1968 blev Framstegspartiet samt Sverigepartiet, som 1986 bildades av utbrytare från Framstegspartiet. SD har efter riksdagsvalet 2014 ökat till 49 riksdagsledamöter.
  5. ^ Giangrande PL (2003). ”Six characters in search of an author: the history of the nomenclature of coagulation factors” (på engelska). British Journal of Haematology (5): sid. 703–12. doi:10.1046/j.1365-2141.2003.04333.x. PMID 12780784. http://onlinelibrary.wiley.com/enhanced/doi/10.1046/j.1365-2141.2003.04333.x/. Läst 3 januari 2015. SVERIGEDEMOKRATERNAS RÖTTER Sverigedemokraterna (SD) bildades i Stockholm den 6 februari 1988 av personer, som främst kom från Framstegspartiet och Sverigepartiet. Nedan följer en redogörelse för hur Sverigedemokraterna kom till. Det är en förvirrande bild, där partier sprängs eller upplöses för att återuppstå under nya namn och delvis nya politiska idéer. Mitt i denna miljö av ”hela havet stormar”, fanns det en viss kontinuitet, genom att det var ett begränsat antal ledande personer, som bytte stolar med varandra. Här nedan skall skildras var SD:s rötter skall sökas och även påvisas de villospår, som media och vissa politiker söker lägga ut. Sannolikt därför att de själva tror på de förenklade förklaringarna. SD:s historia är nämligen lite komplicerad. SD FALSKA RÖTTER – NRP, BSS, VAM Statsminister Stefan Löfvén påstår med åberopande av historiestuderanden Henrik Arnstad att SD har sina rötter i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Nordiska Rikspartiet kan lämnas därhän. NRP har aldrig haft någon koppling till SD annat än att enskilda personer kan ha lämnat NRP för SD. Partiet erhöll 2002 i riksdagsvalet 17 röster i hela landet. Det var det sista valet NRP deltog i. NRP upplöstes 2009. Bevara Sverige Svenskt bildades 1982 med Leif Ericsson (Zeilon) som interimsordförande. Ordförande blev 1983 Sven Davidsson, som satt kvar till organisationens upplösning, varvid medlemmar anslöt sig till nybildade Sverigepartiet. BSS var egentligen inget politiskt parti, utan närmast en slogan och en propagandacentral, som sysslade med att sätta upp klistermärken med politiska budskap. BSS upplöstes 1986, det vill säga två år före bildandet av SD. Vitt Ariskt Motstånd har inte något med SD att göra. VAM bildades 1990 av Christopher Ragne och Klas Lund. VAM bedrev verksamhet 1991-1993. Notera att VAM inte existerade då SD bildades. SD VERKLIGA RÖTTER – FRAMSTEGSPARTIET OCH SVERIGEPARTIET 1964 bildades Medborgerlig Samling (MbS) som ett försök att ena Högerpartiet (nu Moderaterna), Folkpartiet och Centerpartiet till en ”allians” i Skåne. MbS fick tre riksdagsledamöter: Bertil Rubin (C), Sten Sjöholm (Fp) och Carl Göran Regnell (H). 1965 namnändrades MbS till Samling för Framsteg, som 1968 blev Framstegspartiet (FRP) med Bertil Rubin (ex- C) som partiledare. Framstegspartiet splittrades 1985 varvid stockholmsavdelningen ur FRP under ledning av Stefan Herrmann bildade 16 november 1986 Sverigepartiet (SvP). Resterande delar av FRP samlades under Tony Wiklander (ex-S) i Åstorp och uppgick omsider 2001 i SD. Sverigepartiet leddes av Stefan Herrman med Sven Davidsson som vice ordförande. Partiet hade endast ett större möte, nämligen 6 juni 1987 i Medborgarhuset i Stockholm. Vid ett stormigt möte uteslöts bl a Stefan Herrman den 27 oktober 1987, varvid partiet började förfalla. Sverigepartiet upplöstes 1988 varvid flera medlemmar övergick till nybildade Sverigedemokraterna (SD). SVERIGEDEMOKRATERNAS FÖRSTA TID Syftet med SD var att lämna aktivismen och istället agera demokratiskt och parlamentariskt. Den första tiden hade SD identitetsproblem med en spricka mellan de parlamentariska och aktivistiska falangerna. Bidragande var att den förste partiordföranden hade aktivistisk bakgrund. Kvantitet gick före kvalitet och även icke-partimedlemmar tilläts delta i möten och demonstrationer. Dessa möten och demonstrationer drog till sig s k skinnskallar, klädda i bomberjackor och högskaftade läderkängor. Det förekom att enskilda personer samtidigt var medlemmar i flera organisationer. De första åren hade SD två talespersoner. 1. Leif Ericsson (Zeilon) 1988-89. Han hade ett förflutet i BSS och Sverigepartiet. Som andre talesperson fungerade Jonny Berg. Leif Ericsson lämnade SD och bildade 1994 Hembygdspartiet, som 1995 bytte namn till Konservativa Partiet och upplöstes 1999. 2. Anders Klarström 1989-95. Han var en politisk sökare, som deltagit i aktiviteter med Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Nordiska Rikspartiet (NRP) och Moderaterna. Han gick med i SD 1988. Som andre talesperson fungerade 1989-1990 Ola Sundberg och 1990-1992 Madeleine Larsson. Från 1992 till 1995 var Anders Klarström ensam partiledare. 1996 tog Klarström avstånd från sina tidigare politiska aktiviteter. Enligt uppgift skall Klarström därefter ha blivit socialdemokrat. SD UNDER NY REGIM 3. Mikael Jansson (ex-Centerpartiet) var partiledare 1995-2005. Han införde omgående förbud mot bomberjackor och kängor m m samt disciplinerade SD. Detta ledde till att yngre aktivister och äldre ”traditionalister” lämnade SD, som de tyckte hade blivit för ”mesigt”. Rikspolisstyrelsen konstaterade redan 1996 att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Se Rikspolisstyrelsens handbok 1997 ”Nazist, rasist eller bara patriot” av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. ISBN 9789187203510. De kända politikerna Sten Andersson (riksdagsledamot ex-M) i Malmö och Sven-Olle Olsson (kommunalråd ex-C och Sjöbopartiet) i Sjöbo anslöt sig nu till SD och påverkade starkt partiets organisation och politik. Redan 1996 hade SD alltså lämnat aktivismen och istället fördjupat arbetet med att vara ett parlamentariskt och demokratiskt parti, på nationalistisk grund. Ledare och medlemmar från partiets första tid 1988-1995 hade lämnat SD och bildat nya organisationer. SD SPRICKER – NATIONALDEMOKRATERNA BILDAS 2001 bröt sig personer, som ogillade SD:s parlamentariska politik ur partiet och bildade Nationaldemokraterna (ND). ND leddes 2001-2004 av Anders Steen, 2004-2005 av Thomas Johansson, 2005-2006 av Nils Eric Hennix och 2006-2014 av Marc Abrahamsson. ND upplöstes 2014. SD REFORMERAS YTTERLIGARE 4. Jimmie Åkesson (fd Moderat Skolungdom) valdes 2005 till partiledare. Han fortsatte med Janssons reformarbete. Jimmie införde den s k nolltoleransen. 2010 valdes SD in i riksdagen och erhöll 20 mandat. Av partiets riksdagsledamöter 2010-14 hade de flesta en bakgrund i M och därnäst kommer S. Endast en ledamot saknade bakgrund i ett annat riksdagsparti. Av riksdagsgruppens 20 ledamöter 2010-2014 var en invandrare (Hagwall), två andra generationens invandrare (Ekeroth, Jomshof), två gifta med invandrare (Bojerud, Skalin) och två med utlandsadopterade barn (Bojerud, Wiklander). NÅGRA AV SVERIGEDEMOKRATERNAS BITTRASTE FIENDER Det finns flera grupper, som anser att SD är förrädare, som slagit in på den parlamentariska vägen. Den kanske mest kända är Svenskarnas Parti (SvP) som bildades 1994 av folk från VAM och tog namnet Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF upplöstes 2008 och återuppstod som Folkfronten, som 2009 sprängdes i två delar, Svenskarnas Parti (SvP) och Nordiska Nationalsocialister (NNS). SvP är det mer aktiva och leds av Stefan Jacobsson i Sjöbo. Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades 1997 av Klas Lund (ex-VAM). Rörelsen är aktivistisk och främst verksam i Dalarna. Genom att skriva till namn på en SD-valsedel erhöll SMR ett kommunalt mandat. SMR avser bilda en politisk gren. Vit maktrörelsen. Enligt Säkerhetspolisen utgörs Vit maktrörelsen av fyra små konkurrerande organisationer med ett 20-tal undergrupperingar. Svenskarnas Parti (SvP), Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nordiska Förbundet och Fria Nationalister. Endast SvP är ett politiskt parti och erhöll i riksdagsvalet 2014 det helt försumbara röstetalet 0,07%. NULÄGET De personer, som 1988 var aktiva i SD, har av olika skäl lämnat partiet. SD av idag är något helt annat än för 25 år sedan. Vill man nödvändigtvis söka SD:s rötter, hamnar man i Medborgerlig Samling (MbS) och Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet (Moderaterna) 1964 som 1968 blev Framstegspartiet samt Sverigepartiet, som 1986 bildades av utbrytare från Framstegspartiet. SD har efter riksdagsvalet 2014 ökat till 49 riksdagsledamöter.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]