Brunhuvad finklärka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Brunhuvad finklärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
WK 6010.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLärkor
Alaudidae
SläkteEremopterix
ArtBrunhuvad finklärka
E. signatus
Vetenskapligt namn
§ Eremopterix signatus
Auktor(Oustalet, 1886)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Brunhuvad finklärka[2] (Eremopterix signatus) är en liten fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar, förekommande i nordöstra Afrika.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Brunhuvad finklärka är liksom övriga finklärkor en mycket liten fågel, endast elva centimeter lång. Hanen är prydligt brokig i ansiktet med lysande vita fläckar på kinden och hjässan omringat av svart eller kastanjebrunt. Den mörka teckningen fortsätter ner till undergumpen medan bröstsidorna är vita. Ovansidan är brungrå och stjärten har vita kanter. Honan har liknande ansiktsteckning som hanen men med brun hjässa, blekt rostfärgat ögonbrynsstreck, beigevita kinder och ovansidan gråare än liknande fischerfinklärkan (Eremopterix leucopareia).[4]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Brunhuvade finklärkans sång består av en serie upprepade och stigande sorgsamma toner. Lätet är ett pipande, påminnande om mindre strimsvalans.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Brunhuvad finklärka delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Vid ett tillfälle har den påträffats i Israel, 1 maj 1983.[5]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Arten är vanligt förekommande i olika typer av arida och halvarida miljöer som sandöken, lavaöken, öppna steniga områden med vissa buskage och kortvuxna torra gräsmarker från havsnivån upp till 1.500 meters höjd. Den häckar från april till juli och är troligen monogam.[6]Den födosöker på marken, mestadels efter gräsfrön, men matar ungarna med insekter.[6] Utanför häckningstid ses den i flockar med upp till 40 individer.[6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population. Den tros ha ökat i antal till följd av en populationsetablering i södra Kenya.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men beskrivs som generellt ganska vanlig, mycket vanlig om förhållandena är gynnsamma.[7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Eremopterix signatus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Stevenson, Terry; Fanshawe, John (2014). Birds of East Africa. London: Christopher Helm. sid. 226. ISBN 978-0-7136-7347-0 
  5. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 162. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ [a b c] Ryan, P. (2018). Chestnut-headed Sparrow-lark (Eremopterix signatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/57643 28 september 2018).
  7. ^ del Hoyo, J., Elliott, A. and Christie, D. 2004. Handbook of the Birds of the World, Vol. 9: Cotingas to Pipits and Wagtails. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]