Buskvallabyer

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Buskvallabyer
RedNeckedPademelon-side-800.jpg
Thylogale thetis
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFåframtandade pungdjur
Diprotodontia
FamiljKängurudjur
Macropodidae
SläkteBuskvallabyer
Thylogale
Vetenskapligt namn
§ Thylogale
AuktorGray, 1837
Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Buskvallabyer (Thylogale) är ett släkte i familjen kängurudjur med sju arter.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arterna skiljer sig från andra kängurudjur genom den korta, tjocka svansen som nästan saknar hår. Med en vikt mellan 2 och 12 kilogram är de ganska små känguruer. Kroppslängden ligger mellan 29 och 67 centimeter och därtill kommer en 25 till 51 centimeter lång svans.[1] Pälsen har på ovansidan en rödbrun, mörkbrun eller gråbrun färg, undersidan är ljusare. Ibland förekommer ljusa strimmor på höfterna eller i ansiktet. Som hos de flesta kängurudjuren är de bakre extremiteterna betydligt längre än de främre.[1]

Utbredning och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Buskvallabyer lever i östra Australien, på Nya Guinea och på mindre öar i samma region. De förekommer både i våta och i torra skogar som ibland har tät undervegetation. Dessutom hittas de i savanner eller andra gräs- och buskmarker. I bergstrakter når buskvallabyer 4200 meter över havet.[1]

Arterna är vanligen aktiva på natten och vilar på dagen i ett gömställe. Thylogale thetis är däremot mer dagaktiv.[1] För en bättre framkomlighet skapar de stigar genom att trampa ned växtligheten. När de äter vistas de ofta på gräsytor i skogens närhet. Vid fara söker de snabbt skydd bland tätare grönska. Där de äter syns ibland grupper av flera individer men dessa grupper är inte fasta. Buskvallabyer rör sig vanligen långsamt på fyra fötter, långa skutt som hos jättekänguruer syns sällan. Födan utgörs främst av gräs, blad och knoppar.[1] För en bättre ämnesomsättning är magsäcken delad i tre avsnitt, liksom hos andra känguruer. Beroende på art är buskvallabyer mer eller mindre social.[1]

Honor har en väl utvecklad pung (marsupium) som innehåller fyra spenar. Efter dräktigheten som varar cirka 28 till 30 dagar föder honan vanligen ett enda ungdjur.[1] Även här vilar det yngsta ungdjuret i livmodern tills det äldre syskonet är självständigt. Ungdjur lever fyra till sex månader i pungen och efter några månader till slutar honan att ge di. Ungarna är efter cirka ett år eller lite senare könsmogna.[1]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Arternas naturliga fiender utgörs av pungmårdar, rovfåglar och på Tasmanien av pungdjävulen. Hos aboriginerna var arternas kött mycket omtyckt. Det största hotet utgörs däremot av levnadsområdets omvandling till betesmark samt av införda fiender som rävar och tamhundar. Arterna i Australien blev sällsynta i vissa områden.[1]

Arterna på Nya Guinea jagas idag intensivare. IUCN listar två arter som starkt hotade (EN) och två som sårbara (VU).[2]

Arter[redigera | redigera wikitext]

Enligt Wilson & Reeder (2005) utgörs släktet av sju arter.[2][3]

De sistnämnda fyra arterna räknades tidigare som en enda art.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 12 oktober 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] Nowak, R. M. (1999) s.111/12
  2. ^ [a b] Thylogale på IUCN:s rödlista, läst 9 juni 2013.
  3. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Thylogale (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]