Carl G. Laurin
| Carl Gustaf Laurin | |
 | |
| Född | 19 september 1868[1] Sankt Nikolai församling[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 31 mars 1940[1] (71 år) Maria Magdalena församling[1], Sverige |
| Begravd | Sandsborgskyrkogården[2] kartor |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Författare[1], konstpedagog[1], journalist, teaterkritiker[1] |
| Föräldrar | Gösta Laurin[1] |
| Släktingar | Thorsten Laurin (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Carl Gustaf Johannes Laurin, född 19 september 1868 i Stockholm, död 31 mars 1940 i Stockholm, var en svensk konsthistoriker och pedagog.
Familjeförhållanden
Hans föräldrar var boktryckaren Gustaf Leonard Laurin och Agnes Maria Rohtlieb. Mellan 1893 och 1934 var han verksam i bokförlaget P.A. Norstedt & Söner, Carl Gustaf Laurin var själv syssling med familjen Norstedt och hans far hade en tid lett företaget. Brodern Thorsten Laurin var bokförläggare och framstående konstsamlare samt arvtagare till förlaget P.A. Norstedt & Söner. Carl Gustaf Laurin gifte sig 1893 med Johan Tore Petrés sondotter Gunilla Malvina Petré.
Studier
Laurin studerade mellan 1888 och 1890 vid Uppsala universitet, varpå han 1890-1891 reste genom Europa, varvid han främst uppehöll sig i Paris. 1891 återvände han till Uppsala för fortsatta studier. Efter en tids sjukdom företog han 1892 tillsammans med sin bror Torsten en ny utlandsresa genom Frankrike och Italien.
Intresserade sig för konstlivet
Under 1890-talet hade Laurin ett nära umgänge i Stockholms uteliv med Ragnar Liljenroth (de båda gjorde värnplikten i Uppsala tillsammans), Edvard Alkman, Oscar Levertin, Hjalmar Söderberg (denne var Laurins studiekamrat från Uppsala) och Bo Bergman. De intresserade sig mycket för konstlivet i huvudstaden. Hans eget författarskap dröjde dock. Våren 1891 hade han skrivit en artikel om sin parisresa i Upsala Nya Tidning, och 1895 införde han en artikel om konstnärliga affischer i Ord och Bild, samt 1897 en artikel om Fotografikonsten i samma tidskrift. I september 1897 publicerade han en liten recension i Svenska Dagbladet, något som Laurin själv såg som inledningen på sin journalistiska verksamhet.[3]
Konsthistorien i centrum för hans gärning
Han engagerade sig i att uppfostra företrädesvis ungdomens smak och konstkärlek. En gren av denna verksamhet var den av honom 1897 stiftade Föreningen för skolors prydande med konstverk, sedermera kallad Konsten i skolan. En annan gren var Föreningen för Stockholms prydande med konstverk.
Att döma av framställningen i hans Minnen hade han liksom brodern Thorsten Laurin sedan mycket unga år hyst ett utpräglat intresse för konst och litteratur. Utbildning och läggning ställde konsthistorien i centrum för hans gärning. Som en väntjänst sammanställde han 1898 ett litet bildhäfte av kända konstverk med text för användning i en flickskola i Göteborg. Uppmuntrad av den erkänsla som mötte detta försök skrev han sin första populära Konsthistoria, som utkom 1900. Han visade sig kunna på ett lättfattligt och roande sätt ge en kortfattad men upplysande framställning om svensk konst, som omedelbart fann sin publik och utkom i nya, ständigt utvidgade upplagor. Den 11:e upplagan av hans konsthistoria utkom så sent som 1946 och också i skolupplagor.[4]
Lärare i konsthistoria
Som föreläsare och lärare i konsthistorien var Laurin outtröttlig. Åren 1899–1929 undervisade han som lärare i konsthistoria vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, där hans undervisning indirekt fick betydelse för den svenska flickskolan, länge den enda skolform där ett sådant "allmänbildande" ämne bereddes plats. Han föreläste också på Borgarskolan och ledde privata studiecirklar i sitt hem. Såväl hans muntliga undervisning som hans författarskap hade samma, för honom angelägna och självklara utgångspunkt, nämligen att möjliggöra för andra att berikas av och känna samma hänförelse inför konstens olika manifestationer som han själv upplevde och som han av egen erfarenhet visste stärktes ytterligare genom kunskaper om konstnärens livsöde och förutsättningar i tid och rum.[4]
Utgivna böcker
Han har bl. a. utgivit broschyren Konsten i skolan och konsten i hemmet (1899), en populär kortfattad Konsthistoria (1900, 4:e uppl. 1909, en jubileumsupplaga i 3 band 1927-29), Konsten i Sverige (1915, 2:a upplagan 1921) och Nordisk konst (4 band, 1921-26).[5]
Han har gett ut monografier över Jean François Millet (1907, 2:a upplagan 1918) och Carl Milles (1930). Därutöver en mängd andra arbeten om konst och kultur, såsom texten till praktverket Kulturhistorisk bilderbok (1905, 2:a upplagan 1919), Skämtbilden (1908, 2:a upplagan 1920), Sverige genom konstnärsögon (1912, 2:a upplagan 1920).[6]
De politiska och sociala områden behandlade Laurin i samlingarna Våld och väld (1910, 5:e upplagan 1925), Svensk själfpröfning (1912), Alla ha rätt (1917), Folklynnen (1915, 9:e upplagan 1926), Kvinnolynnen (1916, 5:e upplagan 1917) och Människor (1919).
Teaterkritiker
Laurin spelade också en betydande roll som teaterkritiker. Hans forum var den i borgerliga, bildade kretsar flitigt lästa månadstidningen Ord och Bild, där han från 1903 till sin död skrev teaterkrönikor, separat utgivna i sex volymer under titeln Ros och ris (1913—1939). Teatervärlden speglas i alla sina former. För tragedier och lustspel var han lika öppen, men framförallt lovprisar han gärna den enskilda skådespelarinsatsen.[4] Laurins teaterrecensioner i Ord&Bild utgavs samlade i Ros och ris i 4 band 1913-1928.
Laurin blev filosofie hedersdoktor 1927 och utgav sina Minnen i 4 band 1924-1932.[6]
Laurinska huset
Carl Gustaf Laurin bodde i det s.k. Laurinska huset, även kallat Mälarpalatset, vid Bellmansgatan 4-6 på Mariaberget i Stockholm. Huset byggdes 1892 och arkitekt var Valfrid Karlson. Byggnaden innehöll över 120 rum fördelade på främst fyra- till sexrumslägenheter. Namnet Laurinska huset fick det efter Carl Gustaf Laurin, som var en av de första hyresgästerna i huset. Han flyttade in 1892 och bodde kvar där till sin död 1940. Sitt hem hade Laurin i hörntornet med strålande utsikt över Riddarfjärden. Under de första decennierna på 1900-talet var hans hem en populär samlingsplats för Stockholms konst- och kulturelit. Grannar var bland annat konstnärsvännerna Hanna och Georg Pauli.
Huvud i brons
I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns ett huvud i brons föreställande C.G. Laurin utförd av Erik Hedland 1933.
Källor
- Laurin, 4. Karl Gustaf Johannes i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
- Carl Gustaf Johannes Laurin i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
Noter
- ^ [a b c d e f g h] Carl G J Laurin, läst: 9 november 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Laurin, CARL GUSTAF J., Svenskagravar.se, läs online, läst: 9 november 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Minnen, Carl G. Laurin
- ^ [a b c] Carl G J Laurin i Svenskt Biografiskt Lexikon, Riksarkivet.
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1049-50
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1050
Vidare läsning
- Nevéus, Torgny (2008). ”Konstpedagogen Carl G. Laurin”. Vi alla byggde landet : svenska kvinnor och män 1890-1910. Uppsala: Uppsala Publishing House. sid. 163-181. Libris 10795536. ISBN 9789170053740
- Serner, Gertrud: Carl G. Laurin i Svenskt biografiskt lexikon (1977–1979)
Externa länkar
|