Carl Gustaf Svingel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl-Gustaf Svingel
FöddCarl-Gustaf Samuelsson
1916
Hjärtum, Lilla Edet
DödNovember 1995[1]
NationalitetSverige Sverige
Yrke/uppdragOperasångare
Känd förHjälparbete i Berlin
MakaImma Svingel (g. 1991)

Carl Gustaf Svingel, född Samuelsson 1916 i Hjärtum, död i november 1995[1], var en svensk operasångare och hjälparbetare i Tyskland efter andra världskriget.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Carl Gustaf växte upp i Hjärtum i södra Bohuslän. Hans mor var Alma Samuelsson i Utby Mellangård, fader okänd. Carl-Gustaf Samuelsson kom tidigt till Hjärtums barnhem. Efter folkskolan skickades Svingel som dräng till Krokstorp i Hjärtum. Men hans fysik klarade inte hårt kroppsarbete och myndigheterna skickade honom då till Vanföreanstalten i Göteborg för utbildning till skräddare. Där upptäcktes att Svingel hade en vacker sångröst och han fick sångutbildning hos musikdirektören Elof Benktander. Mot slutet av 1930-talet flyttade Svingel till Stockholm för att fortsätt med sångstudierna. Han fick Andrejeva von Skilondz som sångpedagog och debuterade efter några år på Kungliga Operan med rollen Erik i Värmlänningarna.[2]

Efter andra världskriget fick han ett gästengagemang för sex månader i Hamburg med början sommaren 1952. Han sjöng tenorstämman i ”Max” i Carl Maria von Webers ”Friskytten”. En dag mötte han några svenskar som startat hjälptransporter med kläder, mat och andra förnödenheter till läger för internflyktingar i Schleswig-Holstein. De tog med Svingel till ett gammalt förstört hus utan el och vatten. När han såg nöden bestämde han sig för att lämna operakarriären och engagera sig i flyktinghjälpen. Organisationen Indoeuropeisk Mission hyrde hus i Hannover och Berlin och inrättade hjälpstationer för den tyska befolkningen. Svingel flyttade till Hanover och arbetade vid hjälpstationen ”Cloppenburg”.[3]

Svenska Victoriaförsamlingen[redigera | redigera wikitext]

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin grundades 1903 på initiativ av tidningskorrespondenten Gustaf Blomquist och dess förste kyrkoherde var Gunnar Helander.[4] Församlingen förblev aktiv även under andra världskriget och gömde under pastorerna Birger Forell, Erik Perwe och Erik Myrgren i hemlighet förföljda som var efterlysta av de nazistiska myndigheterna i sina lokaler i Wilmersdorf. Hösten 1954 flyttade Svingel till Berlin för att försöka starta ett rekreationshem för gamla. Han tog kontakt med Lutherska världsförbundet (LVF) som var positivt och reste till Stockholm för att sätta igång en insamling för att köpa ett lämpligt hus i Berlin. 1959 blev finansieringen för köpet och driften av Haus Victoria klar.[5]

Haus Victoria[redigera | redigera wikitext]

Haus Victoria, beläget i Grunewald i Västberlin, invigdes i slutet av 1959 som rekreationshem för gamla. Nödställda från Östtyskland bodde på hemmet i tre veckor. Till föreståndare utsågs Carl Gustaf Svingel[6] Sommaren 1954 bjöd en svensk familj hem en tysk familj till sig i Sverige. Den ena dottern i den tyska familjen hade tidigare under året vistats hos den svenska familjen som s k Berlinbarn. Fru Imma lärde sig svenska och hennes döttrar fick en fosterfamilj och började i svensk skola. Imma fick en anställning på Haus Victoria och blev senare husmor fram till 1984.[3]

I augusti 1961 byggdes Berlinmuren och personer från Östtyskland kunde därefter inte längre utan vidare passera gränsen; för pensionärer var de östtyska myndigheterna dock mer generösa med att ge utresetillstånd eftersom de inte längre arbetade.

Mannen mellan öst och väst[redigera | redigera wikitext]

Svingel hade satsat mycket på att hjälpa människor i nöd. Han ville också att Haus Victoria skulle bli en mötesplats mellan öst och väst. Han hade byggt upp goda kontakter med borgmästaren Willy Brandt i Västberlin och den västtyske socialdemokratiske partipampen Herbert Wehner[a]. Det hände att alla tre träffades på Haus Victoria och samtalade om storpolitiska frågor som klassades som statshemligheter, i form av inofficiella samtal kring Västtysklands Ostpolitik. Svingel medverkade till att förmedla friköp av politiska fångar från DDR.[7] I början skedde detta som en utbytestrafik som myndigheterna accepterade. Svingel fick senare en nyckelroll i den människosmuggling som började med Berlinmuren.[8]

Willy Brandt utfärdade också stipendium till studenter i Väst. Flera flyktingsmugglare, även svenska studenter hamnade i östtyska fängelser.[9]

Svingel gifte sig med den mångåriga medarbetaren och husfrun Imma 1991.[1] Han var som pensionär fortsatt bosatt på Fasanenstrasse i Charlottenburg i Berlin, även efter Berlinmurens fall, och avled 1995. Änkan Imma var i många år fortsatt verksam inom Victoriaförsamlingen.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wehner var Sverigevän och hade sommarstuga på Öland

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Hagberg, Ingrid (Vår/Sommar 2012). ”Ny hedersmedlem i Victoriaförsamlingen!”. Svenska Victoriaförsamlingens församlingsblad. https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=884035. Läst 15 november 2016. 
  2. ^ Wallerius 1982, s. 55-61.
  3. ^ [a b] Ekdahl 2003, s. 298-299.
  4. ^ Ekdahl 2003, s. 18-19.
  5. ^ Ekdahl 2003, s. 306-308.
  6. ^ http://www.dn.se/arkiv/familj/dodsfall-sjalvklar-ledargestalt
  7. ^ Der heimliche Botschafter”. Der Spiegel. 23 mars 1992. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-13682268.html. Läst 15 november 2016. 
  8. ^ Wallerius 1982, s. 62-69.
  9. ^ ”Flyktingsmugglare”. Läst 20 maj 2017.
  10. ^ "Medaljförläning", Läst 22 maj 2017.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hjärtum, hembygdsförenings årsskrift 1982, Bengt Wallerius, Carl-Gustaf Svingel.