Chlodwig zu Hohenlohe-Schillingsfürst

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Chlodwig zu Hohenlohe-Schillingsfürst


Ämbetsperiod
29 oktober 189417 oktober 1900
Monark Vilhelm II
Företrädare Leo von Caprivi
Efterträdare Bernhard von Bülow

Född 31 mars 1819
Schillingsfürst, Rotenburg an der Fulda
Död 6 juli 1901 (82 år)
Ragaz, Sankt Gallen, Schweiz
Politiskt parti Inget
Namnteckning Chlodwig zu Hohenlohe-Schillingsfürsts namnteckning

Chlodwig Karl Victor av Hohenlohe-Schillingsfürst, född 31 mars 1819 i Rotenburg an der Fulda, död 6 juli 1901 i Ragaz, var en tysk furste, diplomat och statsman samt Tysklands rikskansler 1894–1900.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hohenlohe föddes i Rotenburg an der Fulda 1819 som son till furst Franz Josef av Schillingsfürst (1787–1841) och dennes gemål furstinnan Konstanze av Hohenlohe-Langenburg (1792–1847) och han fick en katolsk uppfostran. Hohenlohe fick först tjänst i den preussiska diplomatkåren, men efter hans fars död 1841, då Hohenlohe blev regerande furste av Schillingsfürst, fick han resa hem för att ta plats i det bayerska riksrådet.

Politiskt var Hohenlohe liberal och trodde starkt på idén om ett förenat Tyskland, och fick som kungens av Bayern rådgivare en inflytelserik position där han kunde påverka kungen. Hohenlohe gjorde under åren i det bayerska riksrådet många resor, till bland annat Italien och England och vistades ofta i Berlin varigenom han kom att bli en viktig person i europeisk politik. Under sina resor skaffade sig Hohenlohe något av en anti-kyrklig inställning, något som skulle färga av sig på hans politik i den tyska riksdagen senare då han starkt stödde Bismarcks anti-påvliga hållning i den så kallade Kulturkampf.

Vid Tysk-österrikiska krigets utbrott 1866 stödde Hohenlohe Preussen och ville att Bayern skulle ha en nära hållning till preussarna, något som även den bayerske kungen Ludvig II i sinom tid övertygades om varpå Hohenlohe utnämndes till ministerpresident i det bayerska riksrådet senare samma år, 1866. Som bayersk ministerpresident strävade Hohenlohe efter att ena de sydtyska staterna i ett förbund, precis som Otto von Bismarck hade gjort med de nordtyska (Nordtyska förbundet).

Eftersom Hohenlohe var en inflytelserik förespråkare för ett förenat Tyskland utnämndes han till vice talman i den nybildade tyska riksdagen efter Tysklands enande 1871. År 1873 utnämnde Bismarck Hohenlohe till Tysklands ambassadör i Paris, en viktig politik post, på vilken han kvarblev till 1878. Under de kommande åren skulle han fortsätta att arbeta på höga poster inom den tyska diplomatin, bland annat som tillförordnad utrikesminister.

År 1885 utnämndes Hohenlohe till guvernör över Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), den provins som hade erövrats från fransmännen under fransk-tyska kriget 18701871. Han fortsatte som guvernör fram till 1894 då han personligen utnämndes till Tysklands rikskansler efter Leo von Caprivi av kejsaren Vilhelm II av Tyskland. Hohenlohe accepterade uppdraget trots sin höga ålder. Hohenlohe skulle dock komma att bli ganska obemärkt som rikskansler; om hans karriär innan utnämnandet till kansler hade varit framstående var hans tid som kansler desto mindre. Han gjorde få offentliga framträdanden eller framträdanden i riksdagen under sin tid som kansler och avgick självmant i oktober år 1900 av hälsoskäl. Hohenlohe avled följande år.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]