Tysklands enande

Den här artikeln handlar om Tysklands enande 1871. För återföreningen av Tyskland 1990, se Tysklands återförening.

Tyskland bestod fram till 1871 av en mängd självständiga oberoende stater av skiftande storlek och styrelseskick. Striderna mellan länderna var många. En stor orsak var religionsskiljaktigheter som bland annat resulterade i trettioåriga kriget på 1600-talet. En annan orsak var skiftande allianser med grannstaterna, främst Frankrike.

Efter Napoleonkrigen förenades de tyska staterna 1815 i Tyska förbundet med Österrike som dominerande makt. Nationalismen spred sig under 1800-talet i Europa och så även i de tyska staterna. Idéer om ett enat tyskt rike började ta form och två konkurrerande modeller utvecklades. En kallades Grossdeutschland ("Stortyskland") och inkluderade det multietniska kejsarriket Österrike-Ungern. Det andra, kallat Kleindeutschland ("Lilltyskland"), skulle exkludera Österrike, domineras av Preussen och få en klart tysk befolkningsmajoritet. Genom en längre framskriden industrialisering och den tyska tullföreningen (Zollverein), där Österrike inte ingick på grund av sin protektionistiska hållning, kom Preussen alltmer att dominera Tyskland ekonomiskt och infrastrukturellt. Efter Preussens seger mot Österrike i det tyska enhetskriget 1866 vann den lilltyska lösningen; Preussen tog den dominerande rollen i Tyskland och kunde, då man var på väg att segra i det fransk-tyska kriget, utropa det tyska riket i Versailles den 18 januari 1871. Kungen av Preussen blev kejsare av Tyskland.^[1]