David Ben-Gurion
| David Ben-Gurion דָּוִד בֶּן-גּוּרִיּוֹן | |
 David Ben-Gurion 1959.
| |
| Tid i befattningen 14 maj 1948–7 december 1953 | |
| Företrädare | Posten skapad |
|---|---|
| Efterträdare | Moshe Sharett |
| Tid i befattningen 2 november 1955–21 juni 1963 | |
| Företrädare | Moshe Sharett |
| Efterträdare | Levi Eshkol |
| Född | 16 oktober 1886 Płońsk, Ryska imperiet |
| Död | 1 december 1973 (87 år) Israel |
| Gravplats | Midreshet Ben-Gurion |
| Politiskt parti | Mapai, Rafi, Nationella listan |
| Namnteckning | 
|
David Ben-Gurion (uttal - hebreiska: דָּוִד בֶּן-גּוּרִיּוֹן), född David Grün den 16 oktober 1886 i Płońsk, guvernementet Plock, i dåvarande Ryska imperiet, död 1 december 1973 i Tel Hashomer, Israel, var en israelisk politiker och Israels förste premiärminister (1948–1953, 1955–1963) för Mapai.
Ben-Gurion utropade den självständiga staten Israel i Tel Aviv den 14 maj 1948.
Biografi
David Grün föddes i Płońsk, Polen, och blev redan i unga år aktiv socialist. 1905 bildade han en judisk försvarsorganisation, som reaktion på pogromer, och blev av den anledningen fängslad. Året därefter emigrerade han till Palestina, som var under osmanskt herravälde, och arbetade inom jordbruket. Orsaken till hans invandring var att han i Polen stiftat bekantskap med den sionistiska rörelse som förestods av Theodor Herzl och Chaim Weizmann. Han studerade under en tid juridik i Konstantinopel.
1915 utvisades Ben-Gurion från Palestina, och han slog sig då ned i USA där han verkade i enlighet med sin socialistiska och sionistiska övertygelse. Till hans engagemang under USA-åren hör att han bildade en judisk legion, vilken på Storbritanniens sida stred mot Turkiet 1918. Först 1921 återvände Ben-Gurion till Palestina, där han grundade Mapai, det sionistiska socialdemokratiska partiet, vars partiledare han blev 1930. 1935 blev han generalsekreterare för Histadrut. Dessutom deltog han i grundandet av vad som skulle bli Israels armé, Haganah.
När FN beslutat om Palestinas delning 1947, blev Ben-Gurion ordförande för Israels nationalråd, och året därpå blev han ledare för Haganah. Den 14 maj 1948 utsågs Ben-Gurion till provisorisk premiärminister för Israel. Vid sidan av befattningen som premiärminister var Ben-Gurion landets försvarsminister. Han ledde därför det påföljande kriget mot arabstaterna. Hans ämbetsperiod utmärktes även av att han verkade aktivt för att uppmuntra judisk invandring till den nya staten.
1953-1955 verkade det som att Ben-Gurion hade lämnat politiken för ett lugnt liv på kibbutzen Sdeh Boker, men i februari sistnämnda år tillträdde han som försvarsminister, och i november som premiärminister. Han blev därmed den som ledde invasionen av Egypten under Suezkriget, ett krig som han i Knesset motiverade skulle återställa Israels "bibliska gränser".[1] 1963 begärde han avsked från regeringen, och från Knesset 1970.
Han betraktas som Israels grundare och nationalfader, och som den som förmådde omsätta Hertzls och Weizmanns utopier till verklighet. Efter honom är den internationella flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv, Israel uppkallad.
Referenser
Noter
Källor
- David Ben-Gurion, staten Israels grundare, Anno 73, Malmö och Stockholm, 1974, s. 143f.
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om David Ben-Gurion.
| |||||