Hoppa till innehållet

Sionism

Från Wikipedia
Sionism
Politisk rörelse som strävar efter att åstadkomma judarnas återvändande till Israel Redigera Wikidata
Politisk ideologi, Judisk politisk rörelse Redigera Wikidata
Under­klass tilletnisk nationalism, religiös nationalism Redigera Wikidata
Viktig personTheodor Herzl Redigera Wikidata
Uppkallad efterSion Redigera Wikidata
Ursp­rungs­landCentraleuropa, Östeuropa Redigera Wikidata
Har målhomeland for the Jewish people, kolonialism Redigera Wikidata
Har bid­ra­gan­de faktorHaskala, antisemitism Redigera Wikidata
Prak­ti­se­ras avsionist Redigera Wikidata
Motsats tillantisionism Redigera Wikidata

Sionism, eller zionism, (hebreiska: צִיּוֹנוּת/Tsiyyonut [t͡sijo̞ˈnut]) är en nationalistisk rörelse som uppstod i Europa under sent 1800-tal med syftet att etablera ett judisk hemland genom bosättning av området Palestina, då en del av det Osmanska riket. [1][2] vilket motsvarar den inom judendomen centrala platsen Eretz Yisrael.[3] Sionismens mål var att skapa en judisk stat via judisk invandring[4] Namnet på rörelsen kommer av bergfästet Sion utanför Jerusalem.[5]

Sionism uppstod i slutet av 1800-talet i Central- och Östeuropa som en sekulär nationalistisk rörelse inom ramen för den judiska upplysningen, Haskala, och som svar på den europeiska antisemitismen. [6][7] Ankomsten av sionistiska bosättare till Palestina under denna tid betraktas ofta som början på Israel-Palestina-konflikten. Sionistiska anspråk på landet grundades på föreställningen att judarnas historiska rätt till Palestina överträffade arabiska anspråk, ofta med hänvisning till judars historiska närvaro i området.[8]

1917 utfärdades Balfourdeklarationen, som uttryckte Storbritanniens stöd för rörelsen. Efter Osmanska rikets sammanbrott bildades det brittiska mandatet Palestina vilket, i samband med ökad antisemitism i Europa, ledde till en ökad judisk invandring. I samband med staten Israels utropande 1948 utbröt det första arab-israeliska kriget. Under krigets gång utvidgade Israel sitt territorium till att omfatta över 78 % av det brittiska mandatet Palestina. Som en följd av den palestinska fördrivningen och flykten 1948 kvarstod ungefär 160 000 av de 870 000 palestinier som bodde i området, vilket skapade en palestinsk minoritet i Israel och en palestinsk diaspora i omkringliggande länder. [9]

Sionismen är ingen enhetlig ideologi, utan kan delas upp i flera underideologier, exempelvis religiös sionism, socialistisk sionism, kristen sionism och revisionistisk sionism. [10] Förespråkare för sionism ser det ofta som en judisk nationell befrielserörelse som vill återvinna och senare behålla sitt historiska hemland. [11] Motståndare anser ofta att sionism är en kolonial och rasistisk rörelse som förvägrat palestinier deras rätt till självbestämmande. [12]

Ideologi

[redigera | redigera wikitext]

Ett judiskt hemland i Palestina

[redigera | redigera wikitext]

Centralt för sionismen är tron på judar som ett folk med rätt till självbestämmande. Inledningsvis var det dock otydligt vilken form detta självbestämmande skulle ta och var det skulle etableras geografiskt. Vissa tidiga sionister, till exempelvis Ahad Ha'am, pratade om etablerandet av ett judiskt spirituellt hem, snarare än om en en judisk nationalstat.[13] Många tidiga sionister, inklusive Theodore Herzl, funderade också på möjligheten att skapa ett judiskt hemland utanför Palestina, till exempelvis genom Storbritanniens Ugandaprogram.[14] Med tiden blev tron på att judar hade rätt och behov av att upprätta en nationalstat i Palestina den dominerande sionistiska uppfattningen. Anspråket på Palestina baserades på idén att judar hade en ärftlig rätt till landet som överträffade de arabiska invånarnas anspråk. [15]

Avvisandet av diasporan

[redigera | redigera wikitext]

"Avvisandet av diasporan" (på hebreiska: שלילת הגלות Shlilat ha-Galut) är ett tidigt sionistisk koncept som hävdar att judisk frigörelse är omöjlig inom ramen för den judiska diaspora-tillvaron. Att leva i diaspora, alltså utanför Israel, innebär enligt detta synsätt ständig diskriminering och förföljelse på grund av antisemitism. Vidare innebär judisk assimilation i värdsamhällena att den judiska kulturella särarten urholkas.[16] Detta måste åtgärdas för att säkerställa judarnas överlevnad och sammanhållning genom etablerandet av ett judiskt dominant kultur i Israel. En mer utvecklad version av idén menar att judarnas framtid är beroende av att samla sitt "andliga centrum" i Israel utan att det är nödvändigt att alla världens judar invandrar dit.[17]

Återupplivandet av det hebreiska språket

[redigera | redigera wikitext]
Eliezer Ben Jehuda - grundaren av modern hebreiska

Sionismen förknippas starkt med användandet av modern hebreiska. Innan sionismen framträdde som ideologi användes hebreiska nästan uteslutande i liturgiska syften, medan språk så som jiddisch, ladino och ryska var vanligt förekommande i vanligt tal. Under sent 1800-tal så påbörjade dock lingvisten Eliezer Ben-Jehuda arbetet med att förnya och återuppliva den gamla liturgiska hebreiskan till ett nytt modernt hebreiskt språk. Projektet anammades av Sioniströrelsen som ett nytt nationellt språk och sågs som ett sätt att visa på kontinuitet mellan de judar som bott i det antika Israel och de östeuropeiska, i många fall jiddisch-talande, sionisterna.[18] I samband med anammandet av hebreiskan så påbörjades även en trend att byta östeuropeiskt-klingande namn till hebreiska namn, ofta anspelandes på gammal judisk historia. Ett exempel är David Grün, Israels förste premiärminister, som i vuxen ålder ändrade sitt namn till det mer hebreisk-klingande David Ben Gurion. [19]

Hebreisk arbete

[redigera | redigera wikitext]

"Hebreiskt arbete" (på hebreiska: עבודה עברית; Avoda Ivrit) och "erövringen av arbetet" (כיבוש העבודה; Kibush haAvoda) var ett centralt koncept inom tidigt sionism. Under början av 1900-talet började den sionistiska rörelsen, inspirerad av socialismen, att betona vikten av judiskt arbete för att upprätta ett självständigt judiskt samhälle i Palestina. Man menade att den traditionella judiska ekonomin inom diasporan hade präglats av mellanmän och brist på produktiva arbetare och att detta måste åtgärdas genom att utveckla sektorer så som jordbruk, industri och gruvnäringen.[20] Målet var att skapa en "ren judisk bosättning" baserad på "100 procent judiskt arbete" och en exklusiv, produktiv judisk ekonomi. I praktiska termer innebar detta att man inte anställde arabiska arbetare och att man skapade separata judiska fackföreningar där endast judar fick delta, däribland den israeliska fackföreningen Histadrut. [21]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Pogrom, Judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland, Rasbiologi, Antisemitism, Nazism och Israel–Palestina-konflikten

Ett viktigt koncept för att förstå sionism som ideologi är den judiska diasporan. Diaspora innebär att judar lever utspridda över hela världen i stället för i det Heliga landet, en spridning som inleddes på allvar efter att det andra templet i Jerusalem förstördes år 70 e.Kr, även om den ”den babyloniska fångenskapen” på 500-talet f.Kr. skapade en tidig form av judisk diaspora. I samband med templets förstörelse förbjöds israeliterna att bedriva judisk religion i den romerska provinsen Judeen.[22] Därmed uppstod judiska minoriteter runtom i världen med liturgiska traditioner som ofta hänvisar till en längtan tillbaka till Jerusalem. Kända exempel är uttrycket "nästa år i Jerusalem" som avslutar påskens högtidsmåltid seder, samt jom kippurs avslutande böner.[23]

Judar som blev kvar i det heliga landet drabbades hårt under korstågstiden men 1500-talet blev inledningen till en ny blomstringstid. Den osmanske sultanen Selim I kunde erövra det heliga landet från mamlukerna 1517 och därefter uppstod större och mindre judiska bosättningar. Safed i Galileen blev ett centrum för kabbalistisk judendom under 1400- och 1500-talen.[24]

Många av de judar som utvisades ur Spanien flyttade till Turkiet där Smyrna, Saloniki och Konstantinopel fick en stor judisk befolkning. En av dessa, Josef Nasi, blev rådgivare till sultanen Selim II och försökte på 1560-talet få igång en judisk kolonisering av större omfattning, bland annat genom att återuppbygga staden Tiberias. Försöket misslyckades dock. Under 1600- och 1700-talen förekom sporadisk judisk invandring, främst av religiösa judar.[25]

Under 1800-talet förändrades invandringen till det heliga landet. Leo Pinsker, läkare i Odessa, publicerade 1882 Autoemancipation där han hävdade att judarna behövde bli ett självständigt folk i en egen stat. Samma år flyttade 25 studenter från universitetet i Charkiv till det heliga landet där de grundande en jordbrukskoloni, Rishon LeZion. 1878 hade den första jordbrukskolonin, Petah Tikva, bildats. Pionjärerna hade stora svårigheter i början men fick ekonomiskt stöd av den rike baron Edmond Rothschild i Paris. Denna period brukar kallas den första aliyan då ryska och jemenitiska judar kom till det heliga landet och grundade flera av dagens israeliska städer.[26]

Modern historia upp till grundandet av staten Israel

[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet uppstod en ny form av antisemitism i Mellaneuropa som byggde på pseudovetenskapliga rasteorier där judarna tillskrevs de sämsta rasegenskaperna, i motsättning till arierna, vilket ökade förtrycket mot judarna. Samtidigt fanns det en djup rotad antisemitism i östra Europa som ledde till förtryck och pogromer mot judar i bland annat Polen och Ryssland. Situationen för judarna i Ryssland försämrades ännu mer efter mordet på tsar Alexander II 1881 som ledde till våldsamma pogromer 1903–1905 som gjorde att många judar där utvandrade till Palestinaområdet. Samtidigt växte den moderna europeiska nationalismen fram med krav på att olika folkgrupper skulle få sina egna stater. Under den andra aliyan som varade fram till första världskriget kom många judar från Ryssland för att omsätta sina socialistiska ideal i praktiken. 1909 grundades den första kibbutzen, Degania, och samma år staden Tel Aviv.[27]

Dreyfusaffären i Frankrike visade att det i Frankrike fanns en ingrodd antisemitism inom armén. En av de journalister som bevakade rättegången mot Alfred Dreyfus var Theodor Herzl. På några få dagar skrev han Judestaten som publicerades 1896 och där han hävdar att det är nödvändigt att skapa en judisk stat. I boken argumenterar han för att den växande antisemitismen inte kan lösas i Europa utan att en judisk stat bör skapas. I bokens sista sida finns ett berömt citat som uttrycker en central tanke i sionismen och tidens nationalism ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”. Innebörden är att varje fängslat folk tynger världen, att kampen mot förtryck är en kamp för att bli fria (den tanken är genomgående i många sociala rörelser, Martin Luther Kings tal genomsyras ständigt av den tanken).

1897 sammankallade Theodor Herzl första sionistiska världskongressen där The World Zionist Organization (WZO) upprättades. Kongressen uttalade i "Baseldokumentet" sionismens mål, att skapa "ett hem för det judiska folket i Eretz Israel, säkrat av allmän lagstiftning."[28]

Politisk sionism

[redigera | redigera wikitext]

Theodor Herzls roman Altneuland (The Old New Land) från 1902 tecknar den sionistiska visionen av en judisk stat i Palestinaområdet, en modern välfärdsstat av socialdemokratiskt snitt. Herzl kallade sin modell "Mutualism", som inbegriper en blandekonomi med offentligt ägande av mark och naturresurser, jordbrukskooperativ och kooperativa företag, statlig välfärd med kollektiv barnomsorg och skolutbildning, tvåårig obligatorisk samhällstjänst för alla medborgare, men som samtidigt uppmuntrar privat företagsamhet. I det sionistiska Altneuland har araber och alla andra etniska grupper samma rättigheter som judarna.[29]

Theodore Herzl anses vara grundaren av den moderna sionistiska rörelsen. I sin bok Judestaten från 1896 förutsåg han grundandet av en framtida självständig judisk stat under 1900-talet.

Efter Herzls död 1904 fanns det två huvudriktningar inom sionismen, dels den politiska revisionistiska sionismen som med diplomatiska medel ville skapa förutsättningar för en självständig judisk stat, dels den praktiska arbetarsionismen som ville fortsätta det pågående arbetet med att skapa judiska kolonier i Palestina.[30]

Arbetarsionism

[redigera | redigera wikitext]

Arbetarsionismen förespråkade att judar bosatte sig individuellt i Palestina, den motsatte sig en judisk statsbildning. Dessa arbetarsionister kom dit i den andra och tredje aliyan (1904–1923) och grundade de första kollektivjordbruken, kibbutzerna. De filosofiska grundtankarna bakom hade formulerats av Moses Hess som växte upp i en ortodox judisk familj i Bonn men under ungdomen blev kommunist och var en av beundrarna kring Karl Marx och Friedrich Engels. I sin skrift Rom und Jerusalem 1862 förespråkade han att judarna skulle emigrera till Palestina och där bygga ett socialistiskt samhälle byggt på jordbruk vilket i sin tur skulle skapa en ny judisk människa. En annan inspirationskälla var A. D. Gordon som hade en närmast religiös dyrkan av jorden och fysiskt arbete. Arbetet med jorden skapade en besittningsrätt, en moralisk rätt till landet. Missbruk och otillräckligt arbete med jorden gjorde att besittningsrätten förlorades menade Gordon, en åsikt som kom att användas mot Palestinas araber med deras påstått lågavkastande medeltida jordbruk. Arbetarsionismen inspirerades mycket av Herzls Altneuland.

Revisionistisk sionism

[redigera | redigera wikitext]
Den brittiska Palestinamandatet förbjöd judar att bosätta sig i Transjordanien. Revisionisterna ansåg detta vara olagligt och ville att hela brittiska mandatets territorium, inte bara dess västra del, skulle ingå i en framtida judisk stat.[31]

Revisionistisk sionism myntades av Zeev Jabotinsky som ansåg att en "revision" av arbetarsionismen var nödvändig. Han förespråkade en statsbildning och efter att den sionistiska exekutivkommittén avvisat hans förslag att "syftet med sionismen är etableringen av en judisk stat", avgick Jabotinsky från World Zionist Organization och grundade New Zionist Organization (NZO), Den revisionistiska sionismen baserades på en vision om "politisk sionism", som Jabotinsky ansåg vara arvet av Theodor Herzl. Under Jabotinsky ledning fokuserade sig de revisionistiska sionisterna på att få hjälp av Storbritannien med statsbildningen. Revisionismen utvecklades sedermera till den högerpolitiska sekulära sionismen, bland annat Likudpartiet.

Ledarskapet i den sionistiska rörelsen togs tidigt av arbetarsionismens politiska parti, Mapai, ledd av David Ben Gurion. Efter staten Israels utropade 1948 var det också Mapai och arbetarsionismen som fick den politiska makten. Det högernationalistiska Herut saknade helt inflytande och fram till 1965 fick Herut aldrig mer än 14 procent av rösterna i de allmänna valen.[32]

Militant extremism

[redigera | redigera wikitext]

Extremistiska revisionister motsatte sig Jabotinskys diplomatiska linje och skapade väpnade terrorgrupper, såsom Irgun, som ansåg att väpnad kamp var det enda sättet att "befria hemlandet" från britterna[33]. När Irgun ingick vapenvila med britterna 1940, skapades Lehi som fortsatte slåss mot brittiska mandatet fram till 1948. Irgun och Lehi utförde terrordåd mot det brittiska myndigheterna, mördade FN-diplomaten Folke Bernadotte och låg bakom Deir Yassin-massakern. Bland ledarna fanns framtida premiärministrarna Menachem Begin, som sedermera tillsammans med Anwar Sadat slöt fred mellan Israel och Egypten i Camp David, och Yitzhak Shamir, som öppnade för dialog med PLO genom konferensen i Madrid 1991. Irgun upplöstes efter att ha förlorat en väpnad konflikt med Israels nytillsatta regering 1948.

Brittiska mandatet

[redigera | redigera wikitext]

I december 1917 intogs Jerusalem av en allierad styrka under ledning av general Allenby. En månad tidigare hade den brittiska regeringen utfärdat Balfourdeklarationen där den sade sig vilja göra stora ansträngningar för att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina.[34] När Palestinamandatet bildades 1920 ingick formellt sett Transjordanien men där hade britterna tillsatt Abdullah Ibn Hussein såsom emir och judisk invandring dit tilläts inte. I mandatområdet väster om Jordanfloden ökade spänningen mellan judar och araber under 1920- och 1930-talen.[35]

Bland araberna fanns det en stor misstänksamhet både mot de judiska invandrarna och mot den brittiska deklarationen. Omfattande arabiska demonstrationer 1920, 1921 och 1929 urartade i våldsamheter där hundratals människor dödades och skadades. 1933 fanns det 800 000 araber och färre än 200 000 judar i Palestina. Utvecklingen i Europa gjorde dock att migrationen till Palestina tog fart och ytterligare 215 000 judar kom till Palestina mellan 1933 och 1939. Utvecklingen försämrade ytterligare relationerna mellan grupperna och i april 1936 utbröt ett stort uppror bland araberna riktade mot både judarna och britterna. Den brittiska polisstyrkan i Palestina var underbemannad och saknade resurser att ta itu med ett inbördeskrig. Den brittiska Peel-kommissionen föreslog 1937 delning och begränsad judisk invandring men både araber och judar sade nej till detta förslag. Britterna skickade militära förstärkningar 1939, slog ned revolten och begränsade invandringen till 25 000 personer om året. Oroligheterna och angreppen riktade mot britterna fortsatte under andra världskriget, trots att den brittiska styrkan uppgick till 100 000 man. I februari 1947 förklarade den brittiska regeringen att situationen var ohållbar och att dess styrkor skulle evakuera Palestina i maj 1948.[36]

Mellankrigstiden

[redigera | redigera wikitext]
Tel Aviv grundades 1909 av sionistiska pionjärer som lämnade de judiska kvarteren i Jaffa och grundade den nya staden, fotot är från grundandet.

Under mellankrigstiden fortsatte arbetet med att skapa en judisk stat i Brittiska Palestinamandatet. Under Herzls efterträdare Chaim Weizmanns lyckades man 1917 utverka den så kallade Balfourdeklarationen där Storbritannien ställde sig bakom sionismens intentioner. Under den brittiska mandatperioden i Palestina 1922–1948 utvecklades det judiska samfundet i Palestina i sionistisk anda och alltfler kibbutzer skapades (den första grundades 1910) och nya städer växte, som exempelvis Tel-Aviv. Den tidigare judiska befolkningen växte med växande skaror av emigranter (även om den brittiska mandatregimen speciellt under senare tiden och andra världskriget försökte begränsa den judiska immigrationen till Palestina). Samtidigt växte sionistiska organisationer i Europa som propagerade för emigration till det blivande Israel.

1947 föreslog FN en delning av Palestinamandatet i en judisk och en arabisk stat (av de områden av det ursprungliga mandatet öster om Jordanfloden hade redan en arabisk stat, Jordanien, bildats). Ledningen för den judiska befolkningen i Palestina accepterade delningsplanen medan ledningen för den arabiska befolkningen, samt omgivande arabländer, inte gjorde det. När staten Israel utropades 1948 invaderade 5 arabiska arméer från omgivande länder den nyfödda staten och tillsammans med inhemska arabiska styrkor sökte man utplåna den. Dock gick israelerna segrande ur kriget och de delar som var tilltänkta den arabiska staten kom att erövras dels av den nya staten Israel, dels av Jordanien (Västbanken) och Egypten (Gazaremsan).

Staten Israel

[redigera | redigera wikitext]

I och med utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 hade sionismens huvudutopi förverkligats. Organisationen WZO finns dock kvar och organiserar 1,5 miljoner medlemmar spridda över världen genom sin organisationsstruktur av landsfederationer. Organisationens mål är att främja det judiska folkets enhet och återsamlande i sitt historiska hemland Eretz Yisrael samt stödja staten Israel.

De orientaliska judarna

[redigera | redigera wikitext]

Sionismen hade mycket mindre lockelse för orientaliska än för europeiska judar. De orientaliska judarna hade historiskt sett inte lidit samma grad av förföljelse och diskriminering som drabbat de europeiska judarna. Under tiden före statens bildande kom endast ungefär 10 % av de judiska invandrarna till Israel från Afrika och Asien. Efter att Israel utropats som stat ökade antisemitismen i arabiska och muslimska stater, vilket ledde till en judisk exodus från dessa länder.[37][38] 2019 utgjorde de orientaliska judarna majoriteten av Israels judiska befolkning.[39]

Sionismen och omvärlden

[redigera | redigera wikitext]

Sionismen har som andra rörelser diskuterats och kritiserats, inte bara från islamistiskt, nationalarabiskt, antisemitiskt och nynazistiskt håll där det har konstruerats konspirationsteorier kring sionismen (bland annat Sions vises protokoll). Sionismen har också kritiserats av flera judiska organisationer för att vara kontraproduktiv i förhållande till Israels intressen och av enskilda judar som förespråkar samexistens mellan judar och palestinier. Sionismen har också kommit i skottlinjen i samband med diskussioner om Israels agerande, bland annat stämplades den som rasistisk i en FN-resolution[40] som 1975 drevs igenom av östblocket och länder i tredje världen med röstsiffrorna 73 för/23 emot. Resolutionen drogs tillbaka 1991 i och med resolution 46/86 med röstsiffrorna 111 för / 25 emot. FN:s råd för mänskliga rättigheter, där Saudiarabien och andra antisionistiska regimer har stor tyngd, har fördömt Israel i fler resolutioner än för alla andra länder sammanlagt och även FN:s generalförsamling har i ett flertal resolutioner kritiserat Israel för en aggressiv och expansiv politik i regionen [41] Det är dock viktigt att komma ihåg att sionismen existerar i olika former och att vissa av dessa har ett större inflytande på israelisk politik än andra. Störst inflytande har den nationalistiska revisionistiska sionismen haft, som bland annat förespråkar utökade israeliska bosättningar och israelisk militär närvaro i hela Palestina.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Cohen, Michael J. (2011-09-01). ”Zionism and British imperialism II: Imperial financing in Palestine”. Journal of Israeli History 30 (2): sid. 115–139. doi:10.1080/13531042.2011.610119. ISSN 1353-1042. https://doi.org/10.1080/13531042.2011.610119. Läst 5 oktober 2025. 
  2. ^ Youssef Michel Choueiri, red (2005). A companion to the history of the Middle East. Blackwell companions to world history. Blackwell Pub. Ltd. ISBN 978-0-470-99642-3. Läst 5 oktober 2025 
  3. ^ Safrai, Zeʾev (2018). Seeking out the land: Land of Israel traditions in ancient Jewish, Christian and Samaritan literature: (200 BCE-400 CE). Biblical Studies, Ancient Near East and Early Christianity E-Books Online Collection 2017. Brill. ISBN 978-90-04-33482-3. Läst 5 oktober 2025 
  4. ^ Morris, Benny (2010). 1948: a history of the first Arab-Israeli war. Yale University Press. ISBN 978-0-300-14524-3. Läst 5 oktober 2025 
  5. ^ Persson, Sune: sionism i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 5 februari 2018.
  6. ^ Conforti, Yitzhak (2024-05-03). ”Zionism and the Hebrew Bible: from religious holiness to national sanctity” (på engelska). Middle Eastern Studies 60 (3): sid. 483–497. doi:10.1080/00263206.2023.2204516. ISSN 0026-3206. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/00263206.2023.2204516. Läst 5 oktober 2025. 
  7. ^ Mark LeVine, Mathias Mossberg, red (2014). One Land: Israel and Palestine as Parallel States. University of California Press. ISBN 978-0-520-95840-1. Läst 5 oktober 2025 
  8. ^ Shapira, Aniṭah (1992). Land and power: the Zionist resort to force ; 1881 - 1948. Studies in Jewish history. Oxford Univ. Press. ISBN 978-0-19-506104-8. Läst 5 oktober 2025 
  9. ^ Morris, Benny (2012). The birth of the Palestinian refugee problem revisited. Cambridge Middle East studies (2. ed., 6. print). Cambridge Univ. Press. ISBN 978-0-521-00967-6. Läst 5 oktober 2025 
  10. ^ Perlmutter, Amos (1969-01-01). ”Dov Ber‐Borochov: a marxist‐zionist ideologist”. Middle Eastern Studies 5 (1): sid. 32–43. doi:10.1080/00263206908700117. ISSN 0026-3206. https://doi.org/10.1080/00263206908700117. Läst 5 oktober 2025. 
  11. ^ ILAN TROEN, S. (2007-10-01). ”De-Judaizing the Homeland: Academic Politics in Rewriting the History of Palestine”. Israel Affairs 13 (4): sid. 872–884. doi:10.1080/13537120701445372. ISSN 1353-7121. https://doi.org/10.1080/13537120701445372. Läst 5 oktober 2025. 
  12. ^ Ganguly, Debjani (2007). Edward Said: The Legacy of a Public Intellectual (1st ed). Melbourne University Publishing. ISBN 978-0-522-85357-5. Läst 5 oktober 2025 
  13. ^ Kipen, Israel (2013). Ahad Ha-am: The Zionism of the Future. Hybrid Publishers. ISBN 978-1-74298-244-1. Läst 2 november 2025 
  14. ^ Cliansmith, Michael (1974). ”The Uganda Offer, 1902-1905: A Study of Settlement Concessions in British East Africa”. Ufahamu: A Journal of African Studies 5 (1). doi:10.5070/F751017515. ISSN 2150-5802. https://escholarship.org/uc/item/91x5k9wm. Läst 2 november 2025. 
  15. ^ Gorni, Yosef (1987). Zionism and the Arabs, 1882-1948: a study of ideology. Clarendon Press ; Oxford University Press. ISBN 978-0-19-822721-2. Läst 2 november 2025 
  16. ^ Hasia R. Diner, red (2021). The Oxford handbook of the Jewish diaspora. Oxford handbooks. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-024094-3. Läst 2 november 2025 
  17. ^ Yehudah Raynharts, red (1996). Essential papers on Zionism. Essential papers on Jewish studies. New York Univ. Press. ISBN 978-0-8147-7449-6. Läst 2 november 2025 
  18. ^ Fellman, Jack (2011). The Revival of Classical Tongue: Eliezer Ben Yehuda and the Modern Hebrew Language. Contributions to the Sociology of Language [CSL]. De Gruyter. ISBN 978-3-11-087910-0. Läst 2 november 2025 
  19. ^ Demsky, Aaron (2018). ”The Hebraization of Names in Modern Israel”. The Brown Journal of World Affairs 25 (1): sid. 67–81. ISSN 1080-0786. https://www.jstor.org/stable/27119106. Läst 2 november 2025. 
  20. ^ Flapan, Simha (1979). Zionism and the Palestinians. Croom Helm. ISBN 978-0-06-492104-6. Läst 2 november 2025 
  21. ^ Englert, Sai (2023-07-03). ”Hebrew Labor without Hebrew Workers: The Histadrut, Palestinian Workers, and the Israeli Construction Industry”. Journal of Palestine Studies 52 (3): sid. 23–45. doi:10.1080/0377919X.2023.2244188. ISSN 0377-919X. https://doi.org/10.1080/0377919X.2023.2244188. Läst 2 november 2025. 
  22. ^ ”Jewish Diaspora | Definition, History, Babylonian Exile, Second Temple, & Zionism | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 15 oktober 2025. https://www.britannica.com/topic/Jewish-Diaspora. Läst 15 oktober 2025. 
  23. ^ Gilad Barach (18 april 2014). ”The Meaning of “Next Year in Jerusalem”” (på amerikansk engelska). www.kolhamevaser.com. Arkiverad från originalet den 12 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180212010559/http://www.kolhamevaser.com/2014/04/the-meaning-of-next-year-in-jerusalem/. Läst 11 februari 2018. 
  24. ^ Hahn m.fl (1970), s. 131–132
  25. ^ Hahn m.fl (1970), s. 129–132
  26. ^ Hahn m.fl (1970), s. 183–186
  27. ^ Hahn m.fl (1970), s. 186
  28. ^ ”First Zionist Congress & Basel Program (1897) | Jewish Virtual Library”. www.jewishvirtuallibrary.org. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061022043258/http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Zionism/First_Cong_%26_Basel_Program.html. Läst 19 maj 2016. 
  29. ^ ”"Altneuland" (Theodor Herzl) | Jewish Virtual Library”. www.jewishvirtuallibrary.org. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Zionism/altneulandtoc.html. Läst 17 maj 2016. 
  30. ^ Hahn m.fl (1970), s. 194–197
  31. ^ ”Revisionist Zionism” (på engelska). Wikipedia, the free encyclopedia. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Revisionist_Zionism&oldid=720479521. Läst 19 maj 2016. 
  32. ^ Rosenberg (1996), s. 153–176
  33. ^ Mitchell, Thomas G. (2000-01-01) (på engelska). Native Vs. Settler: Ethnic Conflict in Israel/Palestine, Northern Ireland, and South Africa. Greenwood Publishing Group. ISBN 9780313313578. https://books.google.com/books?id=3PNt46aB_sYC. Läst 19 maj 2016 
  34. ^ Balfourdeklarationen lyder i sin helhet: "Hans Majestäts regering betraktar med välvilja upprättandet av ett nationalhem i Palestina för det judiska folket och skall göra de största ansträngningar för att främja uppnåendet av detta mål, varvid förutsättes att intet skall företagas som kan inkräkta på de i Palestina redan bosatta icke-judiska befolkningsgruppernas medborgerliga eller religiösa rättigheter eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjutes av judarna i andra länder."
  35. ^ Hahn m.fl (1970), s. 219–223
  36. ^ James (1995), s. 406–411, s. 563
  37. ^ ”Den glömda judiska flyktingfrågan”. NWT. 29 maj 2007. https://www.nwt.se/2007/05/29/den-glomda-judiska-flyktingfragan-b05a3/. Läst 20 december 2023. 
  38. ^ ”The Forced Migration of Jews From Arab Countries and Peace”. web.archive.org. 13 februari 2012. Arkiverad från originalet den 13 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120213230126/http://www.hsje.org/forcedmigration.htm. Läst 20 december 2023. 
  39. ^ Hen Mazzig (20 maj 2019). ”Op-Ed: No, Israel isn’t a country of privileged and powerful white Europeans” (på amerikansk engelska). Los Angeles Times. https://www.latimes.com/opinion/op-ed/la-oe-mazzig-mizrahi-jews-israel-20190520-story.html. Läst 20 december 2023. 
  40. ^ ”United Nations General Assembly Resolution 3379” (på engelska). Wikipedia, the free encyclopedia. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=United_Nations_General_Assembly_Resolution_3379&oldid=720029691. Läst 17 maj 2016. 
  41. ^ ”List of the UN resolutions concerning Israel and Palestine” (på engelska). Wikipedia, the free encyclopedia. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=List_of_the_UN_resolutions_concerning_Israel_and_Palestine&oldid=718537526. Läst 17 maj 2016. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Israel–Palestina-konflikten
Parter och offer
Historia
Fredsprocessen
Tvistefrågor
Områden
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sionism&oldid=58512818”