Deliberativ demokrati

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Deliberativ demokrati, samtalsdemokrati eller diskursiv demokrati är en tankeskola som pekar på samtalets och kommunikationens roll för att utveckla och förstärka demokratin.

Teori[redigera | redigera wikitext]

Jürgen Habermas

Den främsta idégivaren till detta perspektiv på demokrati är den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas, även om hans benämning var diskursiv demokrati. Idealet för demokratin är enligt Habermas samtalssituation där alla former av makt och intressekamp är frånvarande. Detta samtal skulle präglas av förståelse (tyska: Verständigung), för varandras argument. Habermas utgår där från den anglosaxiska språkfilosofin, Ludwig Wittgenstein och Charles Peirce; innebörden i orden måste vara tydliga och exakt desamma för samtalsparterna, annars blir det bara "käbbel".

Precis som hos deltagardemokratin fäster den deliberativa demokratin högt värde i själva deltagandet i politiska processer. Skillnaden gentemot den representativa demokratin och deltagardemokratin är att den deliberativa demokratin fokuserar på hur åsikter bildas istället för att fokusera på hur personers olika åsikter skall omvandlas till kollektiva beslut. Utgångspunkten är skilda synsätt som skall jämkas samman eller ställas mot varandra och klargöras i en argumentation.

Praktik[redigera | redigera wikitext]

För att göra detta begripligt kan det jämföras med två andra beslutsformer; votering och förhandling.

Votering är helt enkelt att en grupp personer med olika åsikter samlas och röstar (voterar) om ett beslut, det vill säga direkt demokrati. Det förslag som flest personer stödjer skall genomföras.

Förhandling kan ses som en kommunikation där deltagarna skall försvara sina åsikter. Efter att olika förslag jämkats sluter man upp bakom ett förslag som har kvalitéer från alla inblandade intressenter. Inte sällan avslutas en förhandlingsrunda med en omröstning (votering).

Den deliberativa beslutsformen skiljer sig från dessa båda genom att den präglas av en rationell kommunikation för att förutsättningslöst omvandla och bilda åsikter. Förespråkare menar att genom det rationella samtalet kommer det goda i alla berörda parters åsikter att sammanfalla till ett förslag där alla är överens. Deliberativ demokrati är alltså samtal som metod för konsensus. Enligt idealet skall inte en omröstning (votering) ens behöva genomföras men i praktiken brukar konsensus i slutändan ändå utmynna i direktdemokrati eftersom en minoritet annars tenderar att blockera demokratin.

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det deliberativa synsättet på demokratin har dykt upp mer och mer i den svenska debatten i slutet på 1990-talet och i början på 2000-talet. Många studier i statsvetenskap har berört detta ämne de senaste åren[när?] och Demokratiutredningen uppgav i sitt slutbetänkande att den förordade en demokrati med deliberativa kvaliteter. Även i den svenska skolforskningen har den deliberativa tanken på senare tid[när?] varit i fokus för flera forskningsprojekt.[1]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Vissa[vilka?] menar att även om man lyckas skapa konsensus så är inte det något att eftersträva. Eller som den svenska idéhistorikern Sven-Eric Liedman uttrycker det;

Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill. (Liedman s. 20 i "Kunskap och begrepp. Centrala motiv i våra läroplaner". Red: Jon Naeslund. Liber, Stockholm, 1986)

Konsensusmetoden tar ofta lång tid, ibland kan det uppfattas som frustrerande, men besluten blir å andra sidan accepterade av alla när de väl tas. Ytterligare en fördel med metoden är att även minoritetens åsikt måste tas i beaktande med inlevelse och att man utan minoritetens stöd inte kommer till ett konsensusbeslut.

Annan kritik går ut på att minoriteter kan få svårt att göra sina röster hörda med det här tillvägagångssättet, eftersom de är i minoritet i samtalet. Förespråkare menar att konsensus tvärtom ökar förståelsen eftersom inget beslut tas utan enighet och att därmed minoriteter får större påverkanskraft.

En realistisk syn på konsensusbeslut är att det går att använda i många fall, men inte alla.[källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ se till exempel Oscarsson, Vilgot (2005). Elevers demokratiska kompetens: rapport från den nationella utvärderingen av grundskolan 2003 (NU03) - samhällsorienterande ämnen. Göteborg: Institutionen för pedagogik och didaktik , Göteborgs universitet.