Delphine LaLaurie

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Delphine LaLaurie
1140 Royal Street

Marie Delphine Lalaurie, född Macarty eller MacCarthy 19 mars 1787 i New Orleans, död 7 december 1849 i Paris, var en amerikansk societetsdam och seriemördare, känd i historien för att ha torterat och mördat slavar i sitt hushåll.

Delphine LaLaurie var en ledande medlem av den kreolska societeten i New Orleans i Louisiana. Den 10 april 1834 brann hennes hem och under branden upptäcktes slavar i dess vindsvåning som uppvisade tecken på långvariga övergrepp. Händelsen väckte skandal och resulterade i att en mobb bröt sig in i huset och förstörde det, medan LaLaurie flydde till Frankrike.

Delphine LaLaurie har sedan 1834 blivit föremål för en omfattande mytbildning, och en legendflora har uppkommit kring henne. Det har därför varit svårt att skilja verkliga fakta från fiktion. Bland annat har hon blivit föremål för berömda spökhistorier. Hennes hus på 1140 Royal Street är ett välkänt turistmål i French Quarter i New Orleans.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidigt liv[redigera | redigera wikitext]

Delphine LaLaurie var ett av fyra barn till Louis Barthelemy de McCarty (ursprungligen Chevalier de MacCarthy) och Marie-Jeanne L'Érable, även känd som "änkan Le Comte". Hennes far hade irländskt ursprung. Båda hennes föräldrar var medlemmar av den kreolska överklassen i New Orleans. Delphine var niece till Spaniens guvernör i Louisiana, Esteban Rodríguez Miró, och hennes kusin Augustin de Macarty var New Orleans borgmästare 1815-20.

Delphine gifte sig 11 juni 1800 med Don Ramón de Lopez y Angulo, a Caballero de la Royal de Carlos (död 1804), en spansk adelsman som hade ett ämbete i Spaniens administration i den då spanska provinsen Louisiana. År 1804 åtföljde hon maken till Spanien. Paret fick en dotter, Marie-Borja/Borgia "Borquita" Delphine Lopez y Angulo de la Candelaria.

Hon gifte sig en andra gång i juni år 1808 med bankiren, köpmannen och juristen Jean Blanque (död 1816). Paret fick fyra barn: Marie Louise Pauline, Louise Marie Laure, Marie Louise Jeanne, och Jeanne Pierre Paulin Blanque.

Den 25 juni 1825 gifte sig Delphine med doktor Leonard Louis Nicolas LaLaurie. Paret fick inga barn. Delphine LaLaurie köpte år 1831 en tomt på 1140 Royal Street i French Quarter i New Orleans, där hon år 1832 lät uppföra ett luxuöst bostadshus. Det anges uttryckligen att Delphine personligen skötte affärerna kring huset, trots att hon var en gift kvinna som enligt dåtida lag stod under makens förmynderskap. Makarna spelade en central roll inom New Orleans societetsliv, där Delphine Lalaurie betraktades som en populär societetsvärdinna.

Övergrepp[redigera | redigera wikitext]

Sanningen kring de beryktade mord och tortyr som tillskrivs Delphine LaLaurie är svår att säkerställa på grund av den omfattande mytbildning de har varit föremål för. Det står emellertid klart att Delphine LaLaurie utsatte åtminstone en del slavar i sitt hushåll för övergrepp som var tillräckligt allvarliga för att ge upphov till rykten om övergrepp, förorsaka rättsliga ingripanden, och orsaka skandal i Louisiana, där slaveri var tillåtet och en slavs ägare hade laglig rätt att utsätta sin slav för kroppsstraff.

Makarna LaLauries hushåll omfattade ett antal slavar inhysta i slavbostäder anslutna till bostadshuset, något som var normalt i det dåtida New Orleans. Enligt rättsprotokoll frigav Delphine LaLaurie två slavar: Jean Louis år 1819, och Devince år 1832.

Det cirkulerade tillräckligt oroande rykten om övergrepp mot slavarna i Lalauries hushåll för att de lokala myndigheterna skulle skicka en jurist till paret för att göra en inspektion om slavarnas levnadsförhållanden där och informera familjen om lagarna kring behandling av slavar. Myndigheterna kunde dock inte finna några bevis för att slavarna blev illa behandlade under sitt inspektionsbesök.

Harriet Martineau besökte staden 1836, och publicerade två år senare en bok, Retrospect of Western Travel, om sitt besök där. Hon talade med bekanta till Delphine LaLaurie, som uppgav att hennes slavar såg "ovanligt slitna och ynkliga" ut, men att hon, i varje fall i andras närvaro, alltid brukade bete sig mycket artigt och omtänksamt mot slavar, och intressera sig för deras hälsa. Harriet Martineau återgav flera historier om Lalaurie som cirkulerade i New Orleans 1836. En av dessa påstod, att orsaken till myndigheternas inspektion av slavarnas levnadsförhållanden hos Lalaurie var en incident som inträffade mellan Delphine LaLaurie och en tolv år gammal slavflicka vid namn Lia eller Leah. Flickan ska ha borstat LaLaurie då hon träffat på en knut i håret och råkat göra henne illa, varpå LaLaurie hade jagat henne med en piska. Flickan hade rusat upp på husets tak för att undvika piskan, och då hoppat eller fallet ned och dött av sitt fall; hon ska sedan ha begravts på husets tomt. Enligt de uppgifter Martineau fick av innevånarna i New Orleans, bevittnades incidenten av en utomstående, och det var detta som hade lett till att myndigheterna hade företagit en inspektion av huset. Inspektionen ska ha resulterat i att Lalaurie befanns ha behandlat sina slavar sämre än vad lagen gav utrymme för, och att nio av deras slavar konfiskerades av myndigheterna och underkastades tvångsförsäljning. Slavarna ska dock ha köpts in av en mellanhand, som sedan återbördade dem till Lalaurie. Harriet Martineau återgav också en historia om att LaLaurie höll sin kokerska kedjad vid ugnen i köket, och att hon hade slagit sina döttrar då dessa vid ett tillfälle hade försökt ge slavarna mat. Dessa historier om Delphine LaLauries behandling av sina slavar gavs till Harriet Martineau bara två år efter att Delphine LaLaurie hade lämnat staden och tillhör alltså samtida uppgiftslämnare vara flera var bekanta med paret Lalaurie, men sanningshalten i berättelsen är inte bekräftad.

Branden 1834[redigera | redigera wikitext]

Den 10 april 1834 utbröt en brand i LaLauries hus på Royal Street. Branden uppkom i husets kök, och då brandkåren kom dit, fann de kokerskan, en sjuttio år gammal kvinna, kedjad vid spisen vid ankeln. Hon uppgav senare att hon hade startat branden som ett självmordsförsök då hon fruktade att bli bestraffad. Hon uppgav att de slavar som fördes upp till husets vindsrum aldrig återvände därifrån.

Enligt lokaltidningen New Orleans Bee från den 11 april 1834 ville allmänheten som hade samlats för att hjälpa till med brandsläckningen nå fram till slavrummen för att säkerställa att samtliga av husets innevånare hade blivit evakuerade. De bad paret Lalaure om nycklarna till slavrummen, men då de förvägrades dem bröt de sig in i dem med våld. De återfann då "sju slavar, mer eller mindre fruktansvärt stympade ... fastspända vid nacken, med lemmarna uppenbarligen sträckta och spända från den ena extremiteten till den andra". Slavarna uppgav sig ha varit fängslade i flera månader. En av de närvarande var domare Jean-Francois Canonge, som uppgav sig ha sett bland andra "en negress ... som bar halsjärn [...] en gammal negerkvinna som hade fått ta emot ett mycket djupt sår i huvudet [...] för svag för att kunna gå." Canonge uppgav också att då han frågade doktor Lalaurie om slavarna hade denne svarat" på ett oförskämt sätt" att "vissa skulle göra bättre i att stanna hemma än att komma till andra människors hus och diktera lagar och blanda sig i andras angelägenheter".

Harriet Martineaus uppgifter från 1836 uppgav att de återfunna slavarna var utmattade, uppvisade tecken på att ha blivit piskade, var bundna i restriktiva kroppspositioner och bar halsjärn med spikar som höll deras huvuden i statiska positioner.

Slavarna fördes till ett lokalt fängelse, där de blev tillgängliga för offentlig visning. Enligt New Orleans Bee från 12 april 1834 hade 4000 personer besökt fängelset för att se slavarna och "övertyga sig själva om deras lidanden". När upptäckten av övergreppen mot slavarna blev allmänt känd, attackerades Lalauries hus av en mobb som "demolerade och förstörde allt de kunde lägga händerna på". En sheriff och hans assistenter tillkallades för att skingra folkmassan, men när ordningen var återställd ska "knappt något utom väggarna" ha återstått av huset.

Enligt en artikel i Pittsfield Sun flera veckor efter händelsen, som i sin tur citerade New Orleans Advertiser, hade två av Lalauries slavar avlidit sedan evakueringen. Tidningen uppgav också: "Vi har förstått... att under grävningar i trädgården, har två kroppar återfunnits, och när den utdömda brunnen [på hustomten] blev undersökt, har ytterligare andra, särskilt ett av ett barn, återfunnits." Dessa uppgifter återgavs även av Martineau 1838 i Retrospect of Western Travel, där antalet återfunna kroppar på husets mark angavs vara två, inklusive barnkroppen.

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

Det förekom ingen rättslig utredning av händelserna på på Royal Street. Därmed finns det heller inga rättsdokument som kan bekräfta eller avfärda uppgifter i samtida tidningar, böcker och senare legendflora. Delphine LaLaurie utsattes aldrig för arrest eller några formella anklagelser i domstol. Det är dock bekräftat att hon lämnade New Orleans i samband med branden och bosatte sig i Paris i Frankrike.

Enligt vad innevånare i New Orleans uppgav för Martineau två år efter branden, flydde Delphine LaLaurie från staden under det upplopp som utbröt efter branden, tog en hyrvagn till stranden och därifrån via båt till Mobile och vidare därifrån till Paris. När Harriet Martineau besökte New Orleans 1836 beskrev hon Lalauries hus som obebott och svårt skadat, med "gapande fönster och tomma väggar."

Delphine LaLauries liv i Paris tycks ha varit konventionellt och händelsefritt. Enligt kvarvarande korrespondens med familjemedlemmar kunde hon inte förstå varför hon hade jagats bort i New Orleans och varför händelserna kring branden hade orsakat upprördhet.

År 1941 hittade en vaktmästare vid kyrkogården i New Orleans en gravplatta, som såg ut att nyligen ha lossnat från en grav, där det stod; "Madame Lalaurie, née Marie Delphine Macarty, decedée a Paris, le 7 decembre, 1842, a l'age de 6 --. " ("Madame Lalaurie, född Marie Delphine Macarty, död i Paris den 7 december 1842 vid 6..."). Denna gravplakett anses nu vara inkorrekt. Enligt bevarade dödsarkiv i Paris avled Delphine LaLaurie vid 62 års ålder 7 december 1849.

Myter[redigera | redigera wikitext]

Delphine LaLaurie har varit föremål för ett mycket stort antal myter och inkluderats i den lokala legendfloran: hon påstås bland annat spöka.

De finns inga exakta uppgifter om tillståndet hos de slavar som evakuerades vid branden 1834. Samtida tidningar uppger få konkreta uppgifter, och uppger endast att de var så illa skadade att tidningen avstod från att beskriva deras skador närmare. Det står dock klart att dessa skador borde ha varit spektakulära för att ha kunnat förorsaka skandal i ett samhälle där slaveri var lagligt och ägarna hade lagligt tillstånd att utsätta sina slavar för kroppsstraff. Frånvaron av konkreta uppgifter har dock gett upphov till sensationalism.

Enligt Jeanne deLavignes bok Ghost Stories of Old New Orleans (1946), ska ungefär ett dussin slavar ha återfunnits, fastkedjade i underliga ställningar längs väggarna, på möbler eller placerade i burar, vissa fastspända på bord, där de tycktes ha utsatts för underliga operationer och medicinska experiment. En man hade fått könsdelarna avlägsnade, en annan hade fått ett hål öppnat i huvudet och ett verktyg infört i hålet till hans hjärna.

Enligt Journey Into Darkness: Ghosts and Vampires of New Orleans (1998) av Kalila Katherina Smith hade en kvinna fått armar och ben amputerade och fått huden skuren i märkliga mönster, en annan kvinna hade fått armar och ben brutna, invikta under kroppen och sedan placerats i en hundbur för att få benen att växa ihop i fel vinklar, vilket fått henne att likna en "mänsklig krabba". En pojke på 12 år hade fått huden i halva ansiktet bortskalat för att avslöja muskler, senor och blodkärl, vilket hade blivit svårt infekterat. De flesta var döda, andra bad om att få dö, och fördes till ett sjukhus, där de också snart avled. Dessa uppgifter citeras ofta i myten om Delphine LaLaurie, men de omnämns över hundra år efter händelserna och skrevs inte som historiska fakta utan som del av populärböcker om spöken och sensationalistisk sadism. Vilka skador de evakuerade slavarna hade finns det inga konkreta uppgifter om, utom att de av allt att döma torde ha varit allvarliga, och att åtminstone några av dem avled av dem efter evakueringen.

LaLauries hus fick rykte om sig att vara ett spökhus. Det såldes 1837 men undveks och stod länge tomt. 1865-1878 var det en flickskola, 1882 en musikskola för societetsdöttrar, 1923-1932 en institution för ungdomsbrottslingar, och 1932-1942 lokal för frimurarna. För det mesta var det dock ett hyreshus, som långa tider stod tomt, då gästerna ska ha klagat över påstådda mystiska händelser.

År 1969 köptes huset av en privatperson som renoverade det till bostad. Under renoveringen ska skeletten av 75 olika kroppar ha upptäckts under golven. Detta borde dock vara en skröna, eftersom det inte finns några uppgifter om en sådan upptäckt.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Victoria Cosner Love & Lorelei Shannon: Mad Madame LaLaurie: New Orleans' Most Famous Murderess Revealed

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]