Den sista enhörningen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den sista enhörningen
(The Last Unicorn)
GenreAnimerad film
Fantasy
Familj
RegissörJules Bass
Arthur Rankin, Jr.
ProducentJules Bass
Arthur Rankin, Jr.
Martin Starger
Michael Chase Walker
ManusPeter S. Beagle
Baserad påSagan om enhörningen av Peter S. Beagle
SkådespelareMia Farrow
Alan Arkin
Tammy Grimes
Jeff Bridges
Christopher Lee
OriginalmusikJimmy Webb
KlippningTomoko Kida
ProduktionsbolagRankin/Bass
Topcraft
Premiär19 november 1982
Speltid92 minuter
LandUSA USA
Japan
Storbritannien
Västtyskland
SpråkEngelska
tyska
IntäkterUSD 6 455 330
IMDb

Den sista enhörningen är en amerikansk-japansk animerad film från 1982 och bygger på romanen Sagan om enhörningen av Peter S. Beagle. Den producerades av japanska animationsstudion Topcraft efter Rankin/Bass-ledning.

Filmen visades i svenskdubbad version på TV3 i slutet av 1980-talet.

Handling[redigera | redigera wikitext]

En enhörning får veta att hon kan vara den sista enhörningen i världen och beslutar sig för att ta reda på vad som har hänt med de andra enhörningarna. Hon får reda från en fjäril att en röd tjur har tagit dem till världens ände. På sin väg lär hon känna Schmendrick och Molly Grue. Deras sökande leder dem till kung Haggards slott.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Musiken och sångtexterna är skrivna av Jimmy Webb.

Sånger[redigera | redigera wikitext]

  1. "The Last Unicorn"
  2. "Man's Road"
  3. "Man's Road (Reprise)"
  4. "In The Sea"
  5. "Now That I'm A Woman"
  6. "That's All I've Got To Say"
  7. "The Last Unicorn (Finale)"

Rollista (urval)[redigera | redigera wikitext]

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Filmen producerades av japanska studion Topcraft. Två år senare var studion ansvarig för produktionen av Hayao Miyazakis Nausicaä från Vindarnas dal, och efter framgången med den filmen övergick större delen av studion 1985 till det nybildade Studio Ghibli.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Topcraft/Studio Ghibli Complete History". Virgilio.it. Läst 2012-09-08. (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]