Hoppa till innehållet

Dvärgskarv

Från Wikipedia
Dvärgskarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Dvärgskarv i Ungern fotograferad i juni.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläkteSkarvsläktet
Phalacrocorax
ArtDvärgskarv
M. pygmeus
Vetenskapligt namn
§ Microcarbo pygmeus
AuktorPallas, 1773
Synonymer
  • Halietor pygmeus (Collar & Andrew, 1988)
  • Microcarbo pygmaeus
  • Pelecanus pygmeus (Pallas, 1773)
  • Phalacrocorax pygmeus

Dvärgskarv (Microcarbo pygmeus) är en art inom familjen skarvar.[2]

Utseende

Dvärgskarven skiljer sig ifrån sina större släktingar genom sin proportionellt långa stjärt och korta näbb. Den är annars, som sina släktingar, tecknad i svart med mörkgrön och brun glans och i adult häckningsdräkt har den vita prickar på huvud och hals. Icke-häckande fåglar saknar de vita prickarna och har ett ljusare bruntonat bröst. Juveniler är mattare och brunare i färgen. Den är förhållandevis liten med en längd på 45-55 centimeter[3] och ett vingspann på 75-90 centimeter.[3]

Eftersom arten saknar hakar på fjäderpennorna blir fågeln vid dykning genomblöt, för att pressa ut all luft som kan dra upp fågeln mot ytan. På land ser man därför ofta fågeln torka sina vingar.[4]

Utbredning

Arten häckar på spridda platser i sydöstra Europa och så långt österut som till Kazakstan, och söderut till Iran och Irak. Den Nordafrikanska populationen är utdöd. I Europa häckar den exempelvis i Ungern, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Makedonien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Grekland, Moldavien, Ukraina och Ryssland. I Asien häckar den i de sydvästra delarna i exempelvis Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan, Irak och Iran. Vissa delar av populationen är flyttfåglar och medan andra är stannfåglar. Den övervintrar i exempelvis Kroatien, Österrike och Israel.

Dvärgskarv har ett antal gånger påträffats utanför sitt huvudsakliga utbredningsområde, bland annat i Mellanöstern i Afghanistan, Kuwait och Pakistan, men också i centrala och norra Europa som Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Polen.[1] 1913 sköts en hane utanför Ljungbyholm i Småland dock blev detta exemplar först känt bland ornitologer 1946.[5]

Vid en utgrävning av en befästning i centrala Spanien hittade man fyra ben från en dvärgskarv som härstammar från sen medeltid vilket indikerar att arten häckade i dessa områden vid denna tiden.[6]

Taxonomi

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[7] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[2]

Dvärgskarven beskrevs taxonomiskt första gången 1773 av Pallas. Typspecimentet härstammar från Kaspiska havet och Pallas placerade arten i släktet Pelecanus. Ibland har den asiatiska arten småskarv (Phalacrocorax niger) behandlats som en underart till dvärgskarv. Fram tills nyligen placerades den liksom flera andra små kortnäbbade skarvar i det stora skarvsläktet Phalacrocorax. De ledande taxonomiska auktoriteterna liksom Sveriges ornitologiska förening[8] för dessa nu till Microcarbo eftersom de utgör en tydlig grupp som skildes från övriga skarvar för 12 miljoner år sedan.[9][10][11]

Dvärgskarven är monotypisk.[12]

Häckning

Dvärgskarven häckar i kolonier vid våtmarker, vid floddeltan och vid sjöar med mycket vegetation. Den bygger sitt rede av gräs och grenar i ett lågt träd eller liknande där den lägger tre till sex ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen i 27 till 30 dagar. Ungarna klarar sig själva efter cirka 70 dagar.

Status

På grund av utdikning och dylikt har dvärgskarven länge varit hotad eftersom dess häckningsbiotoper minskat kraftigt. 1996 uppskattades den europeiska populationen, som utgör 75-94% av världspopulationen, uppgå till 13.000 par, och arten ansågs utrotningshotad.[1] Idag är läget stabilare och världspopulationen ökar, främst i Azerbajdzjan and Rumänien, och den europeiska populationen uppskattas idag till 28.000-39.000 par.[1] Dock fortsatte arten att minska i ett fåtal länder även under perioden 1990-2000.[1] Arten förekom tidigare i Afrika men den norafrikanska häckningspopulationen som förekom i Algeriet och Jordanien är utdöd.[1]

Noter

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2012 Microcarbo pygmaeus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ [a b] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 28-29. ISBN 91-34-51038-9 
  4. ^ Östling, Brutus; Åkesson, Susanne. Att överleva dagen. Stockholm: Östlins Bokförlag Symposion AB. sid. 15. ISBN 978-91-7139-840-6 
  5. ^ Bister (2008) Dvärgskarven i Ljungbyholm, Roadrunner, vol.16, nr.1, sid:24
  6. ^ Hemandez-Carrasquilla F., T. Tyrberg & A. von den Driesch (1999) Arecord of Pygmy Cormorant (Microcarbo pygmaeus) from Medieval Spain. Ardea, 87(2): 285-288. (pdf)[död länk]
  7. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  8. ^ Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2017). ”Nya arter i Tk:s lista”. Vår fågelvärld 76 (1): sid. 1-12. ISSN 0042-2649. http://birdlife.se/1.0.1.0/1529/download_35303.php. 
  9. ^ Kennedy, M., Gray, R. D. och Spencer, H. G. 2000. The phylogenetic relationships of the shags and cormorants: Can sequence data resolve a disagreement between behavior and morpho- logy? Mol. Phylogenet. Evol. 17: 345–359.
  10. ^ Kennedy, M. och Spencer, H. G. 2014. Classifi- cation of the cormorants of the world. Mol. Phylogenet. Evol. 79: 249–257.
  11. ^ Siegel-Causey, D. 1988. Phylogeny of the Phalacrocoracidae. Condor 90: 885-905.
  12. ^ Pygmy Cormorant (Phalacrocorax pygmaeus) - The Internet Bird Collection

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Dvärgskarv&oldid=42328205”