Engelska kyrkan
- För andra betydelser, se Engelska kyrkan (olika betydelser).
| Engelska kyrkan | |
 Logotyp | |
 | |
| Typ | Kristet samfund |
|---|---|
| Juridisk status | Statskyrka |
| Säte | London |
| Medlemmar | 26 miljoner döpta (2010)[1] |
| Officiella språk | Engelska |
Engelska kyrkan (engelska: Church of England[2]) är statskyrkan i England. Den har sina rötter i Romersk-katolska kyrkan men blev 1534 fristående, som en av utbrytarkyrkorna under 1500-talets europeiska reformationsperiod.
Historik
Bildande och tidiga år
Engelska kyrkan blev självständig från Romersk-katolska kyrkan, när kung Henrik VIII 1534 bröt med påven i Rom och gjorde sig själv till kyrkans överhuvud efter att påven förvägrat honom skilsmässa. Till skillnad från den kontinentala reformationen innebar detta inte några nämnvärda förändringar under Henriks livstid. De latinska gudstjänstordningarna, prästcelibatet och helgonkulten behölls. Först under Edvard VI:s regeringstid antogs en engelsk gudstjänstbok, Book of Common Prayer (första versionen 1549[2]), på initiativ av ärkebiskopen av Canterbury Thomas Cranmer; denne var påverkad av Martin Bucer, reformatorn i Strasbourg.
Edvard VI efterträddes av sin syster Maria, som återförde Engelska kyrkan till gemenskap med påven och föreskrev bruket av Salisburystiftets latinska gudstjänstbruk i hela England. Maria lät även halshugga Thomas Cranmer och två andra reformatoriska biskopar, Hugh Latimer och Nicholas Ridley. Vid Marias död slog systern Elisabet I in på en medelväg, och sökte aktivt rymma många olika teologiska riktningar inom en enad engelsk kyrka. Denna, från början endast realpolitiskt motiverade, medelväg fick en teologisk egenart genom Richard Hookers klassiska Laws on Ecclesiastical Polity (1593) och genom inflytelserika författare som Lancelot Andrewes, George Herbert, William Laud och Jeremy Taylor.
1600- och 1700-talet
Perioden 1585-1662 präglades av en, ofta mycket upphetsad, debatt om vad kyrkan i England borde vara. Det puritanska partiet ville ersätta Engelska kyrkan med en presbyteriansk kyrka.
Under åren 1645-1660 var Engelska kyrkan i dess anglikanska form avskaffad. Från och med 1645 var det förbjudet att använda Book of Common Prayer vare sig vid offentlig gudstjänst eller vid enskild bön, och från och med 1646 förbjöds biskoparna att utöva sitt ämbete. Flera av dem gick i landsflykt tillsammans med hovet och kungafamiljen.
När såväl monarkin som biskopsämbetet återinfördes vid engelska restaurationen 1660 började tongivande kretsar i kyrkan (exempelvis Izaak Walton) att se tillbaka på Richard Hookers och Lancelot Andrewes författarskap som en tänkt anglikansk guldålder. Den nya bönboksupplaga som antogs 1662 var en kompromiss mellan olika teologiska läger, men den har haft stort inflytande på det engelska språket. Med denna upplaga skärptes Engelska kyrkans sedvänja att endast anlita diakoner och präster som ordinerats av biskop.
Avsättandet av Jakob II av England 1688 ledde till uppkomsten av en handfull från staten och statskyrkan fria anglikanska trossamfund i England: "Edsvägrarna" eller non-jurors, men de flesta medlemmar återförenades med Engelska kyrkan 1788, då tronpretendenten Karl Edvard Stuart avled. I edsvägrarnas miljöer odlades studier om kyrkofäderna, och när edsvägrarna återförenades med Engelska kyrkan ledde detta till en förstärkning av eukaristifirande på söndagar, synen på dopet som en pånyttfödelse och vaktslående om konfirmationen.
På 1700-talet ledde John Wesleys och Charles Simeons verksamhet till uppkomsten av evangelikalism, men efter Wesleys död bildade hans anhängare, metodisterna, egna trossamfund. Under 1600- och 1700-talen utgjorde den engelska kyrkan också grogrunden för deism.
1800- och 1900-talet
Irländska kyrkan blev en anglikansk statskyrka två år senare än Engelska kyrkan (1536), men förenades 1801 med Engelska kyrkan, till dess att den återfick sin självständighet 1871, då den också upphörde att vara en statskyrka.
Från och med 1830-talet existerar olika slag av anglokatolicism inom Engelska kyrkan, och bygger i hög utsträckning på arvet från Hooker, Laud, Taylor och edsvägrarna. Även en bredkyrklig strömning har satt sin prägel på kyrkolivet sedan 1800-talets mitt.
Den Skotska episkopalkyrkan har en egen uppkomsthistoria, och så är även fallet med Filippinernas episkopala kyrka, Spanska reformerade episkopalkyrkan och den Lusitanska kyrkan, men de flesta anglikanska kyrkor har tillkommit genom att den engelska kyrkans dotterkyrkor har blivit självständiga, med början i USA (1789) och Nya Zeeland (1859/1865).
Sedan 1867 existerar Anglikanska kyrkogemenskapen, som består av alla anglikanska kyrkor i gemenskap med ärkebiskopen av Canterbury. Engelska kyrkan ingår också i Borgågemenskapen. Sedan 1920, då Kyrkan i Wales blev fri från staten och ett självständigt trossamfund, är Engelska kyrkan Anglikanska kyrkogemenskapens enda statskyrka.
Se även
Källor
- ^ ”How many Catholics are there in Britain?” (på engelska). BBC. 15 september 2010. http://www.bbc.com/news/11297461. Läst 22 maj 2015.
- ^ [a b] ”Church of England”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/church-of-england. Läst 29 november 2017.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Engelska kyrkan.- Officiell webbplats
