Ensamma berget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fan art-tolkning av Ensamma berget.

Ensamma berget, eller Ensliga berget i nyöversättningen av Erik Andersson, är ett fiktivt berg i J.R.R. Tolkiens Midgård. Erebor är bergets namn på det alviska språket sindarin, av ordet Ereb, "Ensam", och ordet Orod (plural. Ered), vilket betyder "berg". Det ligger nordöst om Rhovanion. I berget fanns ett fäste som dvärgarna länge höll i besittning. Det utgör också källan till floden Celduin. Detta var det urgamla hemmet för många av Durins ättlingar, också känd som Durin dödlöse eftersom många av hans ättlingar hade samma namn, och var så lika honom själv till utseendet och själsligt, att man sade att Durin kommit till liv igen. Kungariket under berget var en av de största skattgömmorna i Midgård. Upplösningen i Bilbo - en hobbits äventyr äger rum där.

Berget fick sitt namn eftersom det låg hundratals kilometer från närmsta bergskedja. Tolkiens karta i Bilbo en hobbits äventyr indikerar att berget hade sex åsar, som sträckte sig utåt från den högst belägna toppen. Den Stora Porten låg på södra sidan av berget. Hela berget var omkring 16 kilometer i diameter.

Kungariket under berget var i själva verket ett fort, som kom att utstå flera belägringar. Dvärgarna som levde där var välmående och ökade i antal. De var särskilt skickliga i att göra murförband och att arbeta i sten. Efterfrågan på deras tjänster var hög särskilt i staden Dal, som låg precis bredvid berget, och hos andra folk som levde i närheten. På så vis blev dvärgarna kolossalt rika och samlade på sig stora mängder guld och skatter. Detta var vad som lockade draken Smaug till Ensamma berget.

Medan Torin Ekenskölde var ute på jakt en dag, kom Smaug (som var tämligen ung då, och liten nog att ta sig igenom Stora porten). Smaug förhärjade hela staden Dal, tog död på många människor och dvärgar och tog Erebor som sin boning efter en del stridigheter, men läget var tämligen hopplöst för dvärgarna som blev väldigt överraskade. Sedan lade sig Smaug på den skatt dvärgarna lämnat efter sig. Men en del dvärgar undkom katastrofen, däribland Thráin II, genom en hemlig dörr. Under många år bodde dvärgarna i Blå bergen, tills Thorin Ekenskölde av en slump mötte Gandalf grå. Gandalf gjorde sedan upp en djärv plan för att återta berget och ta itu med hotet från Smaug.

I Bilbo en hobbits äventyr begav sig Bilbo och Thorins följe till Ensamma berget för att återta skatten Smaug stulit. Väl framme, efter många strapatser, gav de sig i kast med att försöka hitta den hemliga dörren. Det gjorde de till slut; den var 5 fot hög och bred nog för 3 personer. Gandalf hade lyckats få tag på nyckeln, men dörren kunde bara öppnas vid solnedgången under speciella omständigheter. Lyckligtvis kunde dörrens konturer skönjas och nyckeln öppnade den till slut.

Smaug begav sig sedan ut ur porten till Sjöstad, efter att Bilbo stulit en bägare från draken, vilket vredgat denne. Smaug var övertygad om att Bilbo kom från Sjöstad eller fått hjälp därifrån och därför var det naturligt att han begav sig dit för att hämnas.

Väl där ställde Smaug till med stor skada. Hela staden ödelades och alla stadens invånare blev hemlösa. Men till slut fälldes draken av Bard, tack vare hans svarta pil som han hade ärvt. Det dröjde inte länge innan nyheten om Smaugs död nådde Thorins följeslagare (mycket tack vare Roak) och de tog berget som sitt. Men alverna från Mörkmården och Bards folk krävde en del av skatten, som Thorin vägrade att dela med sig av. Men innan några djupare förhandlingar kunde ta plats kom vättar norrifrån och det blev ett stort slag (som kom att kallas Femhäraslaget, men dvärgarna (också de som kom från Järnkullarna) slöt upp på alvernas och människornas sida. Inte desto mindre blev slaget fruktansvärt; ett tag såg det ut som att vättarna skulle ta hem segern. När striden var som hetast kom Beorn, i björnskepnad, och alla flydde från honom. Han tog Torin Ekenskölde ut ur striden efter att denne sårats dödligt, och mycket riktigt dog han senare. Även en stor styrka örnar från Dimmiga bergen kom till de fria folkens hjälp och bistod dem till seger. Segern var ändå ett faktum, 1/4 av vättarna flydde när de såg att striden var förlorad. Men Dáin från Järnkullarna blev kung över Erebor, som sedan blomstrade. Kungariket under berget återställdes efter det stora slaget och vänskapen mellan dvärgarna och människorna återupptogs. De återuppbyggde även staden Dal och förhöjde deras handel med dvärgarna i Järnkullarna.

Men problem utbröt på nytt i öst. År 3018 kom ett sändebud från den store Sauron till Erebor och diskuterade med dvärgarna om att erkänna Saurons överherravälde och alliera sig med honom. Men dvärgarna nekade och krig utbröt mellan dem. Några månader senare, den 17 mars år 3019, belägrades staden Dal av en stor skara östringar från Rhûn, vilka var allierade med Sauron. Trots dvärgarnas hjälp kunde inte männen från Dal sätta stopp för östringarna, och under den tredje dagen retirerade människorna och dvärgarna till Erebor, som kort därpå belägrades när både kung Brand av Dal och Dain dräptes när de försvarade Den stora porten. Men många människor och dvärgar överlevde belägringen av Erebor, mycket tack vare de starka portarna som var gjorda av mithril. När östringarna fick höra nyheten om Saurons fall spreds de för vinden och försvararna lyckades bryta belägringen och driva bort fienden från berget för gott.

Dáins ämbete togs över av hans son Thorin III Stenhjälm. Under Fjärde åldern blomstrade Erebor på nytt, och en del av folket begav sig till Helms klyfta i Rohan och Minas Tirith i Gondor, där de uträttade mycket gott. I Minas Tirith smidde de en ny port av mithril (sedan Häxmästaren av Angmar brutit ned den gamla) och de förbättrade också stadens gator. I Helms Klyfta bröt dvärgarna, under ledning av dvärgen Gimli, de mineraler som fanns i de Glittrande grottorna under berget där. Mellan Erebor, Rohan och Gondor rådde det alltjämt vänskap.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Lonely Mountain, 14 november 2012.