Enterokocker

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Enterococcus
Enterococcus histological pneumonia 01.png
Enterokockinfektion i lungvävnad.
Systematik
Domän Bakterier
Division Firmicutes
Klass Bacilli
Ordning Lactobacillales
Familj Enterococcaceae
Släkte Enterococcus
(ex Thiercelin & Jouhaud 1903)
Schleifer & Kilpper-Bälz 1984
Arter

E. avium
E. casseliflavus
E. durans
E. faecalis
E. faecium
E. gallinarum
E. solitarius

etc.

Enterokocker är en grupp grampositiva, fakultativt anaeroba bakterier som finns i magtarmkanalen hos djur och människor[1]. De kan orsaka sjukdom så som urinvägsinfektioner, sårinfektioner och ibland även sepsis och endokardit. Den vanligaste sjukdomsalstrande enterokocken är Enterococcus faecalis; näst vanligast är Enterococcus faecium.[2] Båda arterna och särskilt Enterococcus faecium är ofta resistenta mot många sorters antibiotika och alltid mot cefalosporiner[3].

Vankomycinresistenta enterokocker[redigera | redigera wikitext]

Ett stort problem utgör enterokocker som utvecklat resistens mot vankomycin, ett antibiotikum som är ytterst viktigt för intensivvården. Denna typ av enterokocker kallas vankomycinresistenta enterokocker, eller kort VRE.

Vankomycinresistenta enterokocker hos människor[redigera | redigera wikitext]

VRE beskrevs första gången 1988 i Storbritannien och sedan dess har dessa bakterier spridit sig i mycket hög hastighet. Idag finns de största problemen med VRE i USA. I Sverige rapporterades 157 fall till Folkhälsomyndigheten under 2015. En VRE-infektion ska enligt smittskyddslagen anmälas till smittskyddsläkare samt till Smittskyddsinstitutet. Fyndet av en infektion ska också föranleda så kallad smittspårning.

Vankomycinresistenta enterokocker hos djur[redigera | redigera wikitext]

VRE förekommer även hos framförallt livsmedelsproducerande djur i många länder. Detta på grund av att den vankomycinlika substansen avoparcin tidigare använts i tillväxtbefrämjande syfte samt på spridning av VRE mellan djurbesättningar[4]. I Sverige upphörde användningen av avoparcin redan innan all användning av tillväxtbefrämjande antibiotika stoppades 1986[4]. I övriga Europa har avoparcin inte använts sedan 1997. I det svenska resistensövervakningsprogrammet Svarm[5] har VRE inte isolerats från grisar eller nötkreatur men däremot från slaktkycklingar.[6]

I Svarm har under vissa år en särskilt känslig metod (selektiv odling) använts för att påvisa VRE[6]. Med denna metod isolerades VRE i tarminnehåll från 1 procent av undersökta kycklingar år 2000. Därefter ökade andelen kycklingar koloniserade med VRE och som mest (år 2005) påvisades sådana bakterier hos 41 procent av de undersökta kycklingarna. Andelen har därefter minskat och vid den senaste undersökningen (2015) isolerades VRE från 11 procent av kycklingarna. Helt jämförbara siffror saknas från många länder men olika studier har visat att förekomsten har varit mycket högre än i Sverige.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”VetBact”. www.vetbact.org. http://www.vetbact.org/vetbact/. Läst 17 november 2016. 
  2. ^ http://www.bakteriologi.se/vgrtemplates/Page.aspx?id=15126#E
  3. ^ http://www.srga.org/MRB/mrbent.htm.
  4. ^ [a b] Nilsson, Oskar (2011). Vancomycin resistant enterococci in Swedish broilers - emergence, epidemiology and elimination (Doktorsavhandling). http://pub.epsilon.slu.se/8125/ 
  5. ^ ”Övervakning - SVA”. www.sva.se. http://www.sva.se/antibiotika/overvakning. Läst 17 november 2016. 
  6. ^ [a b] ”VRE - SVA”. www.sva.se. http://www.sva.se/antibiotika/anmalningspliktig-resistens/vre. Läst 17 november 2016.