Urinvägsinfektion

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Urinvägsinfektion
latin: cystitis, cystopyelitis, cystopyelonephritis
Flera vita blodkroppar funna vid mikroskopi av urin från patient med urinvägsinfektion.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10N39.0
ICD-9599.0
DiseasesDB13657
Medlineplus000521
eMedicineemerg/625  emerg/626
MeSHsvensk engelsk

Urinvägsinfektion (UVI) är en, oftast bakteriell, infektion i urinvägarna.

Vid infektion i de nedre urinvägarna (urinblåsa, urinrör) kan man tala om blåskatarr eller cystit, där vanliga symptom är sveda eller smärta vid urinering, täta trängningar och plötsliga trängningar Vid infektion i de övre urinvägarna (njure, urinledare) talar man om njurbäckeninflammation (latin: pyelonefrit) där vanliga symptom är kombinationer av feber och rygg- eller buksmärta. Njurbäckeninflammation utvecklas vanligtvis från en blåskatarr, men kan även uppstå till följd av en blodburen infektion som spridit sig.[källa behövs]

De vanligaste bakterierna vid sammhällsförvärvad urinvägsinfektion är Escherichia coli och Streptococcus spp., men även andra bakterier kan förekomma särskilt vid sjukhusförvärvad eller njurstens- och KAD-associerad UVI.[1] I mer sällsynta fall kan virus eller svampinfektioner orsaka UVI

Hos äldre och små barn kan symptom vara vaga eller ospecifika. Urinvägsinfektioner är vanligare hos kvinnor än hos män, och hälften av alla kvinnor drabbas av minst en urinvägsinfektion någon gång i livet och det är vanligt att drabbas av fler episoder efter att ha fått en första. Hos unga friska kvinnor kan diagnos ofta ställas baserat enbart på symtomen, medan det kan vara svårare att ställa diagnos på äldre patienter som ofta har mer otydliga symtom, särskilt vid underliggande demens. Underkategorin patienter på särskilt boende, särskilt kvinnor, har ofta bakterier i urinblåsan utan tecken till UVI (Asymtomatisk bakterieuri, ABU), vilket gör bakteriologisk testning med urinsticka eller odling ett ibland svårtolkat diagnostiskt hjälpmedel.[källa behövs] Bland främst kvinnor som ofta drabbas av UVI kan utöver utredning och rådgivning även fortlöpande behandling med lägre doser av urinvägsspecifikt antibiotika eller enstaka doser i samband med samlag testas.

I okomplicerade fall är det möjligt att behandla nedre UVI med antibiotika för snabbare symtomlindring, vilket måste vägas mot risken för biverkningar och ökad antibiotikaresistens. I fall med komplicerande faktorer behöver slutenvård med intravenös antibiotikabehandling övervägas. Fall av övre urinvägsinfektion kan utvecklas till blodförgiftning.

Tecken och symptom[redigera | redigera wikitext]

Urin kan innehålla var (ett tillstånd känt som pyuri), vilket här ses hos en person med blodförgiftning till följd av urinvägsinfektion.

Nedre urinvägsinfektion kallas även blåskatarr eller cystit. De vanligaste symptomen är sveda vid urinering och behov av att urinera oftare (eller urinträngning) utan förekomst av flytningar.[2] Dessa symptom kan variera från lindriga till svåra.[3] Hos friska kvinnor varar de i genomsnitt i sex dagar.[4] Viss smärta ovanför blygdbenet eller ländryggen kan förekomma. Personer med en infektion i övre urinvägarna (njurbäckeninflammation), kan uppleva buksmärta, feber, illamående och kräkningar utöver klassiska cystitsymtom som dock kan saknas.[3] Endast i sällsynta fall innehåller urinen blod (hematuri) eller synlig pyuri (var i urinen).[källa behövs]

Hos barn[redigera | redigera wikitext]

Hos äldre[redigera | redigera wikitext]

Äldre personer har större risk för urinvägsinfektioner.[1] Tecknen kan vara vaga med endast inkontinens, sänkt medvetandegrad eller trötthet som symptom,[3] medan andra fall inte upptäcks innan patienten börjar uppvisa tydliga tecken till blodförgiftning.[5] Det kan vara svårt att ställa diagnos då många äldre har tidigare befintlig inkontinens eller demens.[6]

Orsak[redigera | redigera wikitext]

E. coli 80–85 % av alla urinvägsinfektioner, medan Stafylococcus saprofyticus förorsakar 5–10 % av urinvägsinfektionerna.[2] I sällsynta fall kan smittämnet vara virus eller svampar.[7] Andra bakterier som kan ligga bakom urinvägsinfektion är Klebsiella, Proteus, Pseudomonas och Enterobacter. Dessa är ovanliga och är i typiska fall kopplade till tidigare avvikelser i urinvägssystemet eller urinkateterisering.[5] Urinvägsinfektioner förorsakade av Staphylococcus aureus förekommer i vanliga fall i samband med blodburna infektioner.[3]

Katetrar[redigera | redigera wikitext]

Användning av urinkatetrar ökar risken för urinvägsinfektioner. Förebyggande användning av antibiotika är inte effektivt när det gäller att minska infektioner.[8] Risken för infektion kan vid behov minskas genom enbart kateterisering genom aseptisk teknik och genom att dränaget hålls slutet och förhindras från att täppas till.[9][10][11]

Sjukdomsmekanism[redigera | redigera wikitext]

Riskfaktorer för återkommande UVI är bland annat diabetes samt förstorad prostata.[2][3] UVI hos barn förknippas med vesikouretär reflux (en onormal rörelse av urin från blåsa till urinledarna eller njurarna) och förstoppning.[12] Personer med ryggmärgsskada löper ökad risk att drabbas av urinvägsinfektion både på grund av en kronisk användning av kateter och på grund av en funktionsstörning vad beträffar urinering.[13] Det är den vanligaste orsaken till infektion i denna grupp och även den vanligaste orsaken till inläggning på sjukhus.[13] Tranbärsjuice eller tranbärstillsats har inte heller visat sig vara effektivt för att förebygga och behandla denna grupp.[14]

De bakterier som förorsakar urinvägsinfektioner tar sig vanligtvis in i blåsan via urinröret. Infektion kan emellertid även komma via blodet eller lymfan. Man tror att bakterierna vanligtvis överförs till urinröret från tarmen, vilket betyder att kvinnor löper större risk på grund av det minskade avståndet mellan anus och urinmynning. När E. Coli har tagit sig in i blåsan, kan bakterierna sätta sig på urinblåseväggen för att där bilda en biofilm som kan motstå kroppens immunförsvar.[5] Eftersom en kvinnas östrogennivåer minskar i och med menopausen, ökar hennes risk att drabbas av urinvägsinfektioner på grund av förlust av skyddande bakterieflora i vaginan.[8]

Obekräftade faktorer som anses kunna påverka förekomsten av UVI är bland annat användning av p-piller eller kondomer, urinering direkt efter samlag, vilken typ av underkläder som bärs, bristande personlig hygien efter urinering eller tarmtömning eller vana av att bada respektive duscha.[2] Likaså saknas det belägg för att kvarhållning av urin, användning av tampong och sköljning skulle ge någon effekt.[8]

Personer som ofta har urinvägsinfektioner och som använder spermicider eller pessar som preventivmedel rekommenderas att använda alternativa metoder för att skydda sig.[5] Tranbär (juice eller kapslar) kan minska förekomsten hos dem som ofta får infektioner,[15][16] men långvarig tolerans är ett problem,[15] eftersom mer än 30 % får mag-tarmbesvär.[17] Ett bättre alternativ kan vara intagande två gånger dagligen i stället för en gång dagligen.[18] 2011 ansågs att intravaginala probiotika behöver studeras närmare innan man kan fastställa om de är av nytta.[5] Användning av kondom utan spermicider eller användning av p-piller ökar inte risken för okomplicerad urinvägsinfektion.[19]

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

Ett flertal baciller (stavformiga bakterier, visas här som svarta och bönformiga) visas mellan vita blodkroppar i urinmikroskopi. Dessa förändringar tyder på en urinvägsinfektion.

I vanliga fall av okomplicerad UVI går det att ställa diagnos och ge behandling enbart utifrån symtom och utan ytterligare bekräftelse från provtagning. I komplicerade eller tvivelaktiga fall kan det vara till hjälp att bekräfta diagnosen med hjälp av urinanalys (urinsticka), där man kontrollerar förekomst av urinnitriter och vita blodkroppar (leukocyter) eller leukocytesteras (ett enzym som finns i vita blodkroppar och vid analysen indirekt ger indikation om deras förekomst). I ett annat test, urinmikroskopi, kontrolleras förekomsten av röda blodkroppar, vita blodkroppar eller bakterier. En urinodling anses vara positiv om antalet bakteriekolonier är större än eller lika med 103 kolonibildande enheter per milliliter för en typisk urinvägsorganism och över 104 för de flesta icke-typiska. Resistensbestämning för relevanta antibiotika sker rutinmässigt vid urinvägs- och blododling. Eftersom symtomen kan vara vaga och testerna för urinvägsinfektioner inte är tillförlitliga kan det vara svårt att ställa en diagnos hos äldre människor.[6]

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

En urinvägsinfektion kan påverka enbart nedre urinvägarna och kallas då blåskatarr. Alternativt kan den inbegripa de övre urinvägarna och kallas då njurbäckeninflammation (pyelonefrit). Om urinen innehåller en avsevärd mängd bakterier, men inga symptom föreligger, benämns tillståndet asymptomatisk bakteriuri.[3] Om en urinvägsinfektion påverkar de övre urinvägarna, och personen har diabetes mellitus, är gravid, är man eller har försämrat immunförsvar, bedöms fallet vara komplicerat.[4][5] I annat fall, om en kvinna är frisk och ännu inte kommit in i klimakteriet, bedöms fallet vara okomplicerat.[4] Hos barn som har en urinvägsinfektion med feber bedöms det som en övre urinvägsinfektion.[12]

Hos barn[redigera | redigera wikitext]

För att ställa diagnosen urinvägsinfektion hos ett barn måste man med tanke på de ofta ospecifika symtomen i regel ta ett urinprov för att styrka diagnosen. Kontamination av hudbakterier utgör ofta ett problem och är delvis beroende av insamlingsmetod. Därför anpassas också bedömningen av provets bakteriekoncentration efter vilken provtagningsmetod som använts.[källa behövs] Användning av "urinpåsar" för provtagning avråds av WHO på grund av den höga kontaminationsfrekvensen vid odling och kateterisering är att föredra i de fall då barnet inte själv kan gå på toaletten.

Vanliga differentialdiagnoser[redigera | redigera wikitext]

Hos kvinnor med inflammation i livmoderhalsen (cervicit) eller inflammation i vagina (slidkatarr) och hos unga män med UVI-symptom, kan infektion från Chlamydia trachomatis eller Neisseria gonorrheae misstänkas vara orsaken.[3][20] Slidkatarr kan även bero på svampinfektion.[21] Interstitiell cystit (kronisk smärta i blåsan) kan övervägas hos personer med flera episoder av UVI-symptom, men vars urinodlingar förblir negativa och inte förbättras med antibiotika.[22] Inflammation i prostata (prostatit) kan också övervägas i differentialdiagnosen.[23]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Behandlingarna utgörs huvudsakligen av antibiotika. Paracetamol och NSAID kan användas för symtomlindring.[24] För kvinnor med återkommande enklare UVI:er rekommenderas egenbehandling samt medicinsk uppföljning om det första behandlingssteget misslyckas.[2] Enligt svenska rekommendationer finns det inte alltid behov av medicinsk behandling av blåskatarrer hos kvinnor då de flesta läker av sig självt. Vård rekommenderas sökas då besvären inte går över eller är påtagliga.[25]

Enklare infektioner[redigera | redigera wikitext]

Enklare infektioner kan diagnostiseras och behandlas enbart utifrån symptomen.[2] Orala antibiotika, t.ex. nitrofurantoin, pivmecillinam, trimetoprim/sulfametoxasol (TMP/SMX), cefalosporiner eller en fluorokinolon förkortar återhämtningstiden avsevärt och alla är lika effektiva.[26] En tredagarsbehandling med trimetoprim, TMP/SMX, eller en fluorokinolon brukar räcka, medan nitrofurantoin kräver fem till sju dagars behandling.[2][27] Med behandling brukar symtomen förbättras inom 36 timmar.[4] Cirka 50 % av drabbade tillfrisknar inom några dagar eller veckor utan behandling.[2] Organisationen Infectious Diseases Society of America rekommenderar inte fluorokinoloner som första behandling, eftersom de misstänks ge upphov till antibiotikaresistens mot denna läkemedelsklass.[27] Trots denna säkerhetsåtgärd har en viss resistens utvecklats mot alla dessa läkemedel beroende på att de använts för ofta.[2] Trimetoprim i sig bedöms vara likvärdigt med TMP/SMX i en del länder.[27] För enkla UVI:er svarar barn ofta på en tredagarskur med antibiotika.[28]

Pyelonefrit[redigera | redigera wikitext]

Pyelonefrit behandlas i regel med mer potenta läkemedel än blåskatarr, antingen med hjälp av en längre kur med orala antibiotika eller intravenösa antibiotika.[29] Sju dagar med oral fluorokinolon ciprofloxacin används i normala fall i områden där resistensfrekvensen är lägre än 10 %. Om den lokala bakterieresistensen mot detta antibiotikum är högre än 10 %, ordineras ofta en dos med intravenös ceftriaxon.[källa behövs] För de som uppvisar allvarligare symptom kan de tvingas läggas in på sjukhus för fortgående antibiotikabehandling.[29] Komplikationer, till exempel hinder i urinvägen på grund av njursten kan användas om symptomen inte förbättras efter två eller tre dagars behandling.[3][29]

Medicinering[redigera | redigera wikitext]

För dem som drabbas av återkommande infektioner kan det vara effektivt med en förlängd kur av daglig antibiotika.[2] Läkemedel som används ofta är nitrofurantoin och trimetoprim.[5] I fall För kvinnor i postmenopaus har lokalbehandling med vaginalt östrogen visat sig minska återfallen. Till skillnad från kräm för lokalbehandling fungerar vaginalt östrogen från pessar inte lika bra som lågdosantibiotika.[ifrågasatt uppgift][30] Sedan år 2011 finns ett antal vaccin under utveckling.[5]

Hos barn[redigera | redigera wikitext]

Studier visar att förebyggande antibiotikabehandling inte minskar urinvägsinfektioner hos barn.[31]

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Urinvägsinfektioner är den vanligaste bakteriella infektionen hos kvinnor.[4] Den förekommer oftast i åldrarna 16 till 35 år, där 10 % av kvinnorna får en infektion per år och 60 % har en infektion någon gång under sitt liv.[ifrågasatt uppgift][2][5] Återfall är vanliga och nästan hälften får en andra infektion inom ett år. Kvinnor får urinvägsinfektioner fyra gånger oftare än män.[5][ifrågasatt uppgift] Pyelonefriter utgör färre än en tjugondel av alla urinvägsinfektioner,[2] men svarar för virka 40% av alla sjukhusförvärvade infektioner.[32] Frekvenser av asymptomatisk bakterieruri ökar med åldern från två till sju procent hos kvinnor i barnafödande ålder till så mycket som 50 % eller högre hos äldre kvinnor på vårdhem.[8] Frekvenserna av asymptomatiska bakterier i urinen hos män som är äldre än 75 ligger på mellan 7 och 10 %.[6]

Urinvägsinfektioner drabbar omkring 10 % av befolkningen under barndomen.[5] Bland barn är urinvägsinfektioner vanligast hos icke omskurna pojkar yngre än tre månader, följt av flickor yngre än ett år.[12] Beräkningarna av frekvensen bland barn varierar emellertid kraftigt. I en grupp med barn med feber i åldrarna 0 till 2 år hittades urinvägsinfektion hos 2–20 %.[12][ifrågasatt uppgift]

Samhälle och kultur[redigera | redigera wikitext]

I USA orsakar urinvägsinfektioner nästan sju miljoner sjukbesök, en miljon besök på akutavdelningar och 100 000 sjukhusinläggningar varje år.[5] Kostnaden för dessa infektioner är avsevärd både vad gäller förlorad arbetstid och för medicinsk vård.[32] I USA beräknas den direkta kostnaden för behandling till 1,6 miljarder USD per år.[32]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Urinvägsinfektioner har beskrivits sedan urminnes tider med den första dokumenterade beskrivningen i Papyrus Ebers, från ca 1550 f.Kr.[33] Det beskrevs av egyptierna som att "hetta sänds ut från blåsan".[34] Effektiv behandling fanns inte förrän antibiotika hade utvecklats och fanns tillgängligt på 1930-talet. Innan dess rekommenderades örter, åderlåtning och vila.[33]

Vid graviditet[redigera | redigera wikitext]

Urinvägsinfektioner kan innebära större problem under graviditet på grund av den ökade risken för pyelonefrit. Under graviditeten ökar höga nivåer av progesteron risken för lägre muskeltonus i urinledarna och blåsan, vilket leder till större sannolikhet reflux upp i urinledarna och mot njurarna (reflux). Trots att gravida kvinnor inte löper en högre risk för asymptomatisk bakteriuri, löper de en 25-40 % risk att drabbas av en njurinfektion om de har bakteriuri. [8] Därför rekommenderas behandling om urinprov visar tecken på infektion, även om det inte föreligger några symptom. Cefalexin eller nitrofurantoin används vanligen, eftersom de i allmänhet bedöms vara säkra vid graviditet.[ifrågasatt uppgift][35] En pyelonefrit under graviditeten kan ge upphov till för tidig födsel eller preeklampsi, ett tillstånd av högt blodtryck och njurdysfunktion under graviditet, vilket i sin tur kan leda till krampanfall och död.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Urinary tract infection, 9 januari 2014.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Collste, Lars G. (1990). ”Urinvägsinfektion”. Urologi. Norsteds Förlag. ISBN 91-20-09022-6 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] Nicolle LE (2008). ”Uncomplicated urinary tract infection in adults including uncomplicated pyelonephritis”. Urol Clin North Am 35 (1): sid. 1–12, v. doi:10.1016/j.ucl.2007.09.004. PMID 18061019. 
  3. ^ [a b c d e f g h] Lane, DR; Takhar, SS (2011 Aug). ”Diagnosis and management of urinary tract infection and pyelonephritis.”. Emergency medicine clinics of North America 29 (3): sid. 539–52. doi:10.1016/j.emc.2011.04.001. PMID 21782073. 
  4. ^ [a b c d e] Colgan, R; Williams, M (2011-10-01). ”Diagnosis and treatment of acute uncomplicated cystitis.”. American family physician 84 (7): sid. 771–6. PMID 22010614. 
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l] Salvatore, S; Salvatore, S, Cattoni, E, Siesto, G, Serati, M, Sorice, P, Torella, M (2011 Jun). ”Urinary tract infections in women.”. European journal of obstetrics, gynecology, and reproductive biology 156 (2): sid. 131–6. doi:10.1016/j.ejogrb.2011.01.028. PMID 21349630. 
  6. ^ [a b c] Woodford, HJ; George, J (2011 Feb). ”Diagnosis and management of urinary infections in older people.”. Clinical medicine (London, England) 11 (1): sid. 80–3. PMID 21404794. 
  7. ^ Amdekar, S; Singh, V, Singh, DD (2011 Nov). ”Probiotic therapy: immunomodulating approach toward urinary tract infection.”. Current microbiology 63 (5): sid. 484–90. doi:10.1007/s00284-011-0006-2. PMID 21901556. 
  8. ^ [a b c d e f] Dielubanza, EJ; Schaeffer, AJ (2011 Jan). ”Urinary tract infections in women.”. The Medical clinics of North America 95 (1): sid. 27–41. doi:10.1016/j.mcna.2010.08.023. PMID 21095409. 
  9. ^ Nicolle LE (2001). ”The chronic indwelling catheter and urinary infection in long-term-care facility residents”. Infect Control Hosp Epidemiol 22 (5): sid. 316–21. doi:10.1086/501908. PMID 11428445. 
  10. ^ Phipps S, Lim YN, McClinton S, Barry C, Rane A, N'Dow J (2006). Short term urinary catheter policies following urogenital surgery in adults. i Phipps, Simon. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev (2): sid. CD004374. doi:10.1002/14651858.CD004374.pub2. PMID 16625600. 
  11. ^ Gould CV, Umscheid CA, Agarwal RK, Kuntz G, Pegues DA (2010). ”Guideline for prevention of catheter-associated urinary tract infections 2009”. Infect Control Hosp Epidemiol 31 (4): sid. 319–26. doi:10.1086/651091. PMID 20156062. 
  12. ^ [a b c d] Bhat, RG; Katy, TA, Place, FC (2011 Aug). ”Pediatric urinary tract infections.”. Emergency medicine clinics of North America 29 (3): sid. 637–53. doi:10.1016/j.emc.2011.04.004. PMID 21782079. 
  13. ^ [a b] Eves, FJ; Rivera, N (2010 Apr). ”Prevention of urinary tract infections in persons with spinal cord injury in home health care.”. Home healthcare nurse 28 (4): sid. 230–41. doi:10.1097/NHH.0b013e3181dc1bcb. PMID 20520263. 
  14. ^ Opperman, EA (2010 Jun). ”Cranberry is not effective for the prevention or treatment of urinary tract infections in individuals with spinal cord injury.”. Spinal cord 48 (6): sid. 451–6. doi:10.1038/sc.2009.159. PMID 19935757. 
  15. ^ [a b] Jepson RG, Craig JC (2008). Cranberries for preventing urinary tract infections. i Jepson, Ruth G. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev (1): sid. CD001321. doi:10.1002/14651858.CD001321.pub4. PMID 18253990. 
  16. ^ Wang CH, Fang CC, Chen NC et al (2012). ”Cranberry-containing products for prevention of urinary tract infections in susceptible populations”. Arch Intern Med 172 (13): sid. 988–96. doi:10.1001/archinternmed.2012.3004. 
  17. ^ Rossi, R; Porta, S, Canovi, B (2010 Sep). ”Overview on cranberry and urinary tract infections in females.”. Journal of Clinical Gastroenterology 44 Suppl 1: sid. S61-2. doi:10.1097/MCG.0b013e3181d2dc8e. PMID 20495471. 
  18. ^ Wang, CH; Fang, CC; Chen, NC; Liu, SS; Yu, PH; Wu, TY; Chen, WT; Lee, CC; Chen, SC (2012 July 9). ”Cranberry-containing products for prevention of urinary tract infections in susceptible populations: a systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials.”. Archives of Internal Medicine 172 (13): sid. 988–96. PMID 22777630. 
  19. ^ Engleberg, N C; DiRita, V; Dermody, T S (2007) ”63” Schaechter's Mechanism of Microbial Disease (4)Baltimore: Lippincott Williams & Wilkins618ISBN 978-0-7817-5342-5 
  20. ^ Raynor, MC; Carson CC, 3rd (2011 Jan). ”Urinary infections in men.”. The Medical clinics of North America 95 (1): sid. 43–54. doi:10.1016/j.mcna.2010.08.015. PMID 21095410. 
  21. ^ Leung, David Hui; Padwal, Raj. Approach to internal medicine : a resource book for clinical practice (3rd ed.). New York: Springer. Sid. 244. ISBN 978-1-4419-6504-2. http://books.google.ca/books?id=lnXNpj5ZzKMC&pg=PA244. 
  22. ^ Kursh, edited by Elroy D.; Ulchaker, James C. (2000). Office urology. Totowa, N.J.: Humana Press. Sid. 131. ISBN 978-0-89603-789-2. http://books.google.ca/books?id=AdYs-QwU8KQC&pg=PA131.  Arkiverad 16 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  23. ^ Walls, authors, Nathan W. Mick, Jessica Radin Peters, Daniel Egan ; editor, Eric S. Nadel ; advisor, Ron (2006). Blueprints emergency medicine (2nd ed.). Baltimore, Md.: Lippincott Williams & Wilkins. Sid. 152. ISBN 978-1-4051-0461-6. http://books.google.ca/books?id=NvqaWHi1OTsC&pg=RA1-PA152. 
  24. ^ Glass, [edited by] Jill C. Cash, Cheryl A. (2010). Family practice guidelines (2nd ed.). New York: Springer. Sid. 271. ISBN 978-0-8261-1812-7. http://books.google.ca/books?id=4uKsZZ4BoRUC&pg=PA271. 
  25. ^ ”Vårdguiden: Urinvägsinformation”. Sveriges landsting och regioner. http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Urinvagsinfektion/. 
  26. ^ Zalmanovici Trestioreanu A, Green H, Paul M, Yaphe J, Leibovici L (2010). Antimicrobial agents for treating uncomplicated urinary tract infection in women. i Zalmanovici Trestioreanu, Anca. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev 10 (10): sid. CD007182. doi:10.1002/14651858.CD007182.pub2. PMID 20927755. 
  27. ^ [a b c] Gupta, K; Hooton, TM, Naber, KG, Wullt, B, Colgan, R, Miller, LG, Moran, GJ, Nicolle, LE, Raz, R, Schaeffer, AJ, Soper, DE, Infectious Diseases Society of, America, European Society for Microbiology and Infectious, Diseases (2011-03-01). ”International clinical practice guidelines for the treatment of acute uncomplicated cystitis and pyelonephritis in women: A 2010 update by the Infectious Diseases Society of America and the European Society for Microbiology and Infectious Diseases.”. Clinical infectious diseases : an official publication of the Infectious Diseases Society of America 52 (5): sid. e103-20. doi:10,1093/cid/ciq257. PMID 21292654. 
  28. ^ ”BestBets: Is a short course of antibiotics better than a long course in the treatment of UTI in children”. http://www.bestbets.org/bets/bet.php?id=939. 
  29. ^ [a b c] Colgan, R; Williams, M, Johnson, JR (2011-09-01). ”Diagnosis and treatment of acute pyelonephritis in women.”. American family physician 84 (5): sid. 519–26. PMID 21888302. 
  30. ^ Perrotta, C; Aznar, M, Mejia, R, Albert, X, Ng, CW (2008-04-16). ”Oestrogens for preventing recurrent urinary tract infection in postmenopausal women.”. Cochrane database of systematic reviews (Online) (2): sid. CD005131. doi:10.1002/14651858.CD005131.pub2. PMID 18425910. 
  31. ^ Dai, B; Liu, Y; Jia, J; Mei, C (2010). ”Long-term antibiotics for the prevention of recurrent urinary tract infection in children: a systematic review and meta-analysis”. Archives of Disease in Childhood 95 (7): sid. 499–508. doi:10.1136/adc.2009.173112. PMID 20457696. 
  32. ^ [a b c] Brunner & Suddarth's textbook of medical-surgical nursing. (12th ed.). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins. 2010. Sid. 1359. ISBN 978-0-7817-8589-1. http://books.google.ca/books?id=SmtjSD1x688C&pg=PA1359. 
  33. ^ [a b] Al-Achi, Antoine (2008). An introduction to botanical medicines : history, science, uses, and dangers. Westport, Conn.: Praeger Publishers. Sid. 126. ISBN 978-0-313-35009-2. http://books.google.ca/books?id=HMzxKua4_rcC&pg=PA126. 
  34. ^ Mall:Citat bok
  35. ^ Guinto VT, De Guia B, Festin MR, Dowswell T (2010). Different antibiotic regimens for treating asymptomatic bacteriuria in pregnancy. i Guinto, Valerie T. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev (9): sid. CD007855. doi:10.1002/14651858.CD007855.pub2. PMID 20824868. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]