Eric Wrangel

Eric Wrangel, friherre af Lindeberg, född 9 augusti 1686 i Stockholm, död 18 januari 1765 på Lagnö gård i Södermanland, var ett svenskt riksråd, även verksam som vitterförfattare.

Efter avslutade studier i Uppsala reste han utrikes och kom till London, där han 1710 på Carl Gyllenborgs förslag anställdes som kommissionssekreterare (varpå han 1712 erhöll Karl XII:s fullmakt). År 1714 reste han hem för att få ut sin lön, men lyckades ej på grund av penningbristen och kunde därför ej återvända till England. Han vann emellertid Karl XII:s förtroende, åtföljde 1718 Georg Heinrich von Görtz som sekreterare till kongressen på Åland och utnämndes samma år till lagman och ordningsman i Skaraborgs läns lagsaga. Då dessa båda nyskapade platser indrogs efter Karl XII:s död, blev han en tid utan tjänst, men var verksam vid riksdagarna och utnämndes 1720 till kansliråd. Till en början drogs till det holsteinska partiet, men anslöt sig vid brytningen mellan detta och Arvid Horn till den senare. År 1727 blev han dock landshövding i Skaraborgs län och 1729 transporterades han till Närkes och Värmlands län.

Trots att han ej avgjort tillhörande hattpartiet, blev Wrangel, mot sin egen vilja, riksråd vid dettas seger 1739. I rådet motsatte han sig den äventyrliga krigspolitiken, ehuru han utsetts att biträda den av delning av Sekreta utskottet, det så kallade secretissimum, som förberedde 1741 års ryska krig. Under hattarnas trångmål vid 1742 års riksdag med anledning av krigets snöpliga utgång anmodades han av sin vän Carl Gyllenborg att söka förlika partierna, men misslyckades. När Adolf Fredrik valts till tronföljare, blev Wrangel 1743 medlem av den beskickning, som sändes att föra honom till Sverige. Omedelbart före avresan hade han, trött på partistriderna, begärt avsked från riksrådsämbetet; det beviljades, men ständerna uttryckte dock sin önskan, att han skulle kvarstanna, och med anledning därav nedlade han ämbetet först 1744. År 1748 undanbad han sig Serafimerorden; 1762 erhöll han av ständerna utan sin begäran pension.

Wrangel uppträdde även som författare både i lanthushållning, till exempel med Rön om tufvor på sanka ängar (i Vetenskapsakademiens Handlingar 1740), och i vitterhet. Av hans vittra arbeten kan nämnas hans översättning av Phædri fabler i svenska rijm öfversatte (1736), samt pjäserna Fröken Snöhvits tragædia (uppförd 1737; tryckt 1739), Torilla eller Regner och Svanhvita tragædia (uppförd 1738; tryckt 1739) och Missförståndet i kärleken; en commoedie (1748).

Wrangel blev 1743 ledamot av Vetenskapsakademien. På hans initiativ började marmorbrotten i Kolmården att bearbetas. Enligt hans förordnande nedlades i hans grav på Aspö kyrkogård en del handlingar, vilka fick öppnas först 1835. De rörde endast familjeförhållanden. Hans självbiografi är tryckt i "Handlingar rörande Skandinaviens historia" (XXVI).

Källor

Wrangel, 5. Erik W. d.ä. i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Eric Wrangel.
Bilder & media

Företrädare: Conrad Ribbing	Landshövding i Närke och Värmland 1729–1739	Efterträdare: Nils Reuterholm
Företrädare: Gustaf Rålamb	Landshövding i Skaraborgs län 1727–1729	Efterträdare: Gustaf Palmfelt