Februarirevolutionen 1917

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Februarirevolutionen 1917
Del av Ryska revolutionen
Patrol of the October revolution.jpg
Väpnade arbetare och soldater eskorterar fångade poliser. Petrograd, 1917
Ägde rum 8–12 mars 1917
Plats Petrograd, Ryssland
Resultat Avsägelse av monarki i Ryssland, skapandet av Ryska republiken; påbörjande av dubbelmakt (dvoevlastie) mellan provisoriska regeringen och Petrogradsovjet.
Stridande
Kejsardömet Ryssland Regeringsstyrkor
Gendarmer
MVD-polisen
Stadsarmégarnisonen
Civila (kvinnliga arbetare)
Röda gardet (Vasiljevskiön)
Stadsarmégarnisonen (senare)
Befälhavare/ledare
Kejsardömet Ryssland General Sergej Chabalov (Petrograds militärdistrikt) Aleksandr Shlyapnikov, och andra

Februarirevolutionen 1917 (ryska: Февральская революция) inledde ryska revolutionen och innebar bland annat att tsar Nikolaj II abdikerade och en provisorisk regering bildades med liberaler och socialister. Omkring 1500-2000 människor blev dödade eller allvarligt skadade. Revolutionen var till stor del ett resultat av det pågående första världskriget och ett missnöje med hur landet styrdes av tsarinnan Alexandra av Hessen och Nikolajs ministrar, som styrde i hans ställe medan han tog sig rollen som överbefälhavare. Rysslands deltagande i kriget ansågs vara den huvudsakliga orsaken till de interna problem som landet genomlevde, och att tsaren själv associerades med kriget förvärrade hans situation ytterligare.

Grigorij Rasputins centrala roll vid det ryska hovet sågs också som kontroversiell, och särskilt spekulerades det runt hans förhållande med tsarinnan, vilket resulterade i att han 1916 mördades. Vidare gjorde tsarinnans tyska bakgrund henne impopulär. I augusti 1914 stödde alla politiska partier, utom Rysslands socialdemokratiska arbetareparti som bestod av mensjeviker och bolsjeviker, ett ryskt deltagande i kriget, tillsammans med Storbritannien och Frankrike som också ingick i ententen. I första världskrigets inledningsskede anföll Tsarryssland Östpreussen men led ett katastrofalt nederlag mot Tyskland i slaget vid Tannenberg. Gentemot Österrike-Ungern var tsarens arméer mer framgångsrika (både i krigets inledning och till exempel vid Brusilovoffensiven). Mönstret blev dock att Tyskland gång efter gång kom till Österrike-Ungerns undsättning, varvid de territoriella vinsterna snabbt gick förlorade, med katastofala mänskliga förluster som följd. När tsarens hösten 1916 beslöt att lämna Sankt Petersburg för "att ingjuta mod" i sina soldater var dock läget redan kritiskt. Tsarens beslut underlättade också i hög grad för Aleksandr Kerenskij och hans sammansvurna både i fråga om att våga och i själva utförandet.

Fram till 1917 hade över 1 700 000 ryska soldater stupat, och 5 900 000 sårats. Den främsta anledningen var logistiska brister, outbyggt järnvägsnät som försvårade transporter och inkompetens inom officerskåren. Inte heller fabrikerna var tillräckligt produktiva i vare sig kvantitet eller kvalitet, några enheter stod vid frontlinjen med ammunition som inte passade i deras vapen. Moralen var låg, myterier blev vanliga. Under ett år deserterade över 140 000 man.

På hemmafronten hotades Ryssland av hungersnöd, och det rådde brist på många varor. Den ryska ekonomin, som nyligen hade haft den högsta tillväxten i Europa, försämrades av kriget som stängde av landet från den europeiska marknaden. Duman, som bestod av liberala ombud, varnade tsaren och rådde honom att forma en ny sorts konstitutionell regering, men han ignorerade rådet.

Uppror i Petrograd[redigera | redigera wikitext]

I februari 1917 (enligt den julianska kalendern) var situationen svår, till följd av en hård vinter, brist på mat och ett allmänt missnöje med kriget. Revolutionen inleddes med att arbetarna i Petrograd inledde strejker. Den 22 februari strejkade stadens största fabrik. Strejkarna avskedades och några affärer stängdes ner, vilket skapade oro i andra fabriker. Demonstrationer organiserades och krävde bröd, och dessa stöddes av den industriella arbetskraften, som använde dem som en anledning att fortsätta strejka. Trots några sammandrabbningar med tsarens trupper kom ingen till skada den dagen. Under de följande dagarna spred sig strejkerna över hela Petrograd och spänningen ökade. Den 23 februari (8 mars enligt den gregorianska kalendern), hölls en serie möten som gradvis blev av ekonomisk och politisk natur, bland annat demonstrerade kvinnorna i staden för "bröd och fred" vilket är anledningen till att internationella kvinnodagen är denna dag[1]. Denna gång krävde sammandrabbningarna med polisen sina offer för båda parterna. Demonstranter plundrade polishögkvarteren på vapen. Efter tre dagar med demonstrationer skickade tsaren den 25 februari en trupp soldater till staden för att undertrycka upproren. Soldaterna motstod de första försöken att fraternisera, och dödade många demonstranter. Under kvällarna började emellertid soldater desertera och deltog istället i revolten.

Till att börja med vägrade tsaren tro på de rapporter som duman gav honom. Den 27 februari skrev tsaren till sin hustru i ett telegram att "åter igen har den där fetmagade Michail Rodzianko skrivit en massa nonsens till mig, som jag inte ens orkar svara på". Den 1 mars beslöt han sig för att ta ett tåg till huvudstaden, efter att ha hört att hans barn hade drabbats av mässlingen. Det kungliga tåget blev emellertid instruerat, av några illojala trupper, att dirigera om. När tsaren kom fram råddes han enhälligt att abdikera av sina återstående ministrar. Tsaren abdikerade den 2 mars och nominerade storhertigen Michail Aleksandrovitj att ta över tronen. Denne vägrade emellertid, och en provisorisk regering tog makten istället. Samtidigt som den provisoriska regeringen organiserade sig hölls de första valen i Petrograds sovjet, och en maktkamp uppstod dem emellan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”International Women's Day - Alexandra Kollontai”. Libcom.org. http://libcom.org/library/international-womens-day-alexandra-kollontai. Läst 4 mars 2014.