Julianska kalendern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Julianska kalendern eller gamla stilen är en kalender, som fått sitt namn efter Julius Caesar som år 46 f.Kr. genomförde en reform i den romerska kalendern. Reformen innebar att året fastställdes till 365 dagar och att skottår med en extra dag skulle infalla vart fjärde år samt att månens faser inte längre skulle ha någon betydelse för kalendern. Enligt Plinius den äldre baserades kalenderrefomen på den egyptiske astronomen Sosigenes beräkningar. Sosigenes verkade i Alexandria i Egypten under det första århundradet före Kristus och Julius Caesar kan ha blivit inspirerad till reformen under sin vistelse i Egypten av en föreslagen men inte genomförd egyptisk kalenderreform två århundraden tidigare.

Den julianska kalendern var helt dominerande i Europa fram till 1582, då den började ersättas av den gregorianska kalendern ("nya stilen"). Under de följande århundradena minskade den successivt i betydelse. Ännu idag används dock den julianska kalendern inom ortodoxa kyrkor för att styra kyrkoåret, vilket gör att många högtider blir förskjutna 13 dagar jämfört med de västliga kyrkornas firande. I Ryssland firas t.ex. juldagen den 7 januari enligt vår gregorianska tideräkning, vilket motsvarar 25 december enligt julianska kalendern.

Makten[redigera | redigera wikitext]

Kalendern har sedan urminnes tider varit förknippad med dyrkan av olika gudar. Dessa gudar ansågs ofta vara de ibland synliga men alltid oåtkomliga himlakropparna på himlavalvet och därför var det vanligtvis prästerna i olika kulturer som ansvarade för tideräkningen. Förmågan att genom sina hemliga astronomiska kunskaper kunna förutse himlafenomen gav prästerskapet ett "bevis" för att de hade närmare kontakt med gudarna än vanligt folk. Denna skenbara makt över tiden skapade givetvis korruption eftersom alla människor var beroende av fungerande kalendrar för att kunna t ex planera sådd och skörd eller göra tidsbegränsade överenskommelser. Suetonius skrev t ex att den romerska månkalendern hade bringats i oreda därför att prästkollegiet hade lagt till dagar och månader som det behagade dem, så att skörde- och vinfester inte längre inföll vid rätt årstid. För att rätta till tideräkningen efter oredan behövde år 46 f.Kr. omfatta 445 dagar och kallades därför annus confusionis. Att den 1 januari år 45 f.Kr. inte inföll vid vintersolståndet utan en vecka senare var en sista eftergift till den romerska månkalendern genom att den första månadens första dag i den nya kalenderns första år sammanföll med den första dagen i månaden januari uppkallad efter Janus, guden med två ansikten.

Kejsar Augustus kalenderreform[redigera | redigera wikitext]

På grund av missförstånd med inklusiv räkning under Julianska kalenderns första decennier infördes de tolv-tretton första skottåren vart tredje år istället för vart fjärde år, vilket gav en förskjutning mot årstiderna på cirka 3 dagar. Kejsar Augustus befallde därför att skottåren skulle utelämnas under en period tills man kompenserat för detta. Allt tyder på att den Julianska kalendern därefter haft en helt regelbunden skottårscykel, åtminstone sedan år 8 e.Kr. Flera teorier har framförts om detaljerna kring hur skottåren fördelade sig dessförinnan, under Julianska kalenderns första halvsekel (se en:Julian Calendar#Leap year error).

Det finns en ofta citerad teori om att Augustus kalenderreform också ändrade antalet dagar för enskilda månader, men mycket talar för att redan Julius Ceasar införde nuvarande oregelbundna system för månadernas längder baserat på den äldre Romerska kalendern (se engelska: Sacroboscos teori).

Problemen med påskfirandet enligt den julianska kalendern[redigera | redigera wikitext]

När julianska kalendern infördes år 45 f.Kr. ansågs vårdagjämningen inträffa den 24 mars. Vid första konciliet i Nicaea 325 hade den ”flyttat” till den 21 mars. Även om de exakta astronomiska tidpunkterna avviker något litet, är de tre dagarnas skillnad i huvudsak korrekt. Förklaringen är att skillnaden 0,0078 mellan tropiskt år och kalender under 370 år ackumulerats till 2,886 dygn. Ändringen på tre dagar mellan kalenderns införande och Nicaeamötet förvånade dess delegater som (tydligen utan att ta på allvar kalenderns tendens att kontinuerligt avlägsna sig från det tropiska året) ”fixerade” vårdagjämningen i framtiden till den 21 mars. Intresset för vårdagjämningens datum på Nicaeamötet berodde på sambandet med tiden för påskens firande. Tidpunkten för påskdagen fastställde mötet med en mycket välkänd formel till ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”.

Övergången till den gregorianska kalendern[redigera | redigera wikitext]

År 1582 återställdes och fixerades vårdagjämningen till 21 mars av den katolska kyrkan, med en kalenderreform, den gregorianska kalendern. För kyrkan var det mycket viktigt att gudstjänster hölls på rätt dag. Lång tids kalenderproblem följde eftersom andra kyrkor än den katolska inte bytte kalender vid denna tid eftersom de ansåg att gudstjänster redan hölls på rätta dagar.

I Sverige användes den julianska kalendern fram till 1753 då den ersattes med den gregorianska kalendern. (Under ett kort mellanspel, åren 1700-1712, gällde dock den svenska kalendern.) Ortodoxa länder bytte kalender enligt lag efter första världskriget, medan ortodoxa kyrkor fortfarande följer den julianska kalendern, som för närvarande skiljer sig 13 dagar mot den gregorianska kalendern. Därför firas jul i t. ex. Ryssland 7 januari enligt den gregorianska kalendern som motsvarar 25 december i julianska kalendern: kyrkan följer den julianska kalendern trots att stats- och civilkalender är gregorianska. Den grekiska ortodoxa kyrkan har ändå bytt mot den gregorianska kalendern som i sin tur skapade många protester och få kyrkoförsamlingar förklarade sig oberoende från Atenpatriarkatet och anklagade den officiella kyrkan i så kallade ekumenismen - en aktivitet riktad mot förening med Rom och katoliker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]