Fennomani

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Fennomani (av nlat. fennus, och gr. mani'a, "vurm , lidelsefull förkärlek"), egentligen med betydelsen finskhetsvurmeri, är en språkligt nationell rörelse i Finland, vilken första gången påträffas 1810 i den svenska tidskriften "Lyceum".

Finska litteratursällskapet bildas[redigera | redigera wikitext]

Den misströstan som efter 1809, och under intryck av styrelsens reaktionära grundsatser, gjort sig gällande bland Finlands bildade allmänhet började 1820-1840 efter hand vika för en rörelse, som omfattade en mängd olikartade politiska och patriotiska strävanden. En händelse av stor betydelse i denna riktning var det vaknande intresset för finska språkets uppodling och för insamlandet av den finska folkpoesin, som ännu levde endast i muntlig form.

Bland arbetare på detta område kan nämnas Reinhold von Becker, Gustaf Renvall, Andreas Johan Sjögren, Jacob Judén och Zacharias Topelius d. ä., som ihärdigt verkade för grundläggandet av en finsk litteratur. Deras arbete upptogs och fortsattes av Elias Lönnrot, M.A. Castrén med flera betydande forskare och skriftställare. Denna litterära rörelse erhöll 1831 ett centralt organ genom grundandet av Finska litteratursällskapet. Genom att utge verk såsom Kalevala och Kanteletar med flera, bidrog detta till att på ett märkbart sätt främja den finska litteraturen.

Finska språket tar plats i offentligheten[redigera | redigera wikitext]

Betydelsefullt i detta avseende var även inrättandet av en lärostol för finska språket vid universitetet i Helsingfors år 1851. Dessa litterära strävanden bör inte förväxlas med den socialpolitiska fennomanin, även om de har sitt ursprung i denna. De hindrades endast obetydligt av ett förbud som utfärdades av regeringen 1850 och som innebar att finska endast fick användas i arbeten om ekonomi eller religion. Redan i den 1821 av Adolf Iwar Arwidsson utgivna tidningen "Åbo Morgonblad" uttalade sig såväl utgivaren som en av medarbetarna, Eric Gustaf Ehrström, i en anda som förebådade att frågan om finska språkets användande vid domstolarna och ämbetsverken samt i skolorna snart skulle träda i förgrunden.

Johan Vilhelm Snellman, banbrytare för finska språket[redigera | redigera wikitext]

Dock passerade dessa och andra spridda uttalanden nästan obemärkta. Det var först i och med Johan Vilhelm Snellmans skriverier i tidningen Saima 1844-1846 som den fennomanska doktrinen fick en klar formulering. J.V. Snellman utgick från de samtida tyska filosofiska nationalitetsteorierna, enligt vilka ett folk störs i sin bildnings regelbundna utvecklingsgång genom att uppta element av främmande härkomst och språk. I dessa teorier sökte J.V. Snellman orsaken till Finlands låga ståndpunkt i litterär och andlig kultur i det svenska språkets och den svenska bildningens förhärskande inflytande. I "Vårt land" yttrade han bl.a. att Finland "delar öde med flera andra länder, där en utländsk kultur förkvävt uppkomsten av den inhemska". "En sådan utländsk bildning", yttrade han vidare, "måste sakna allt intresse hos nationen, all självständighet och all kraft att utveckla sig. Och ett folk, som aldrig hinner någon annan bildning, måste själv gå under och försvinna såsom nation".

Ett hinder för finskans utveckling var att överklassen, som skulle ha förutsättningar att anpassa språket för ett kulturellt högtstående samhälles krav, vid denna tid var svenskspråkig. Finska litteratursällskapet var under sina 25 första år en huvudsakligen svensktalande församling. Ännu vid seklets mitt fanns det bara två herrskapsfamiljer i Helsingfors (Yrjö-Koskinen och Krohn) som talade finska som hemspråk (även om ingen av dem hade det som modersmål).[1] Genom att höja det finska språkets ställning från att vara endast ett allmogespråk som saknade all betydelse för de högre bildningssträvandena, till ett bildnings- och undervisningsspråk såg Snellman det enda sättet att trygga Finlands framtid. Enligt honom kunde en inhemsk kultur endast skapas av en "ny generation", uppvuxen under inverkan av en nationell finskspråkig bildning. Dessa uttalanden, som oavbrutet upprepades i "Saima" och i det av Snellman senare utgivna "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning", blev de gnistor som tände den finsknationella entusiasmen till liv. Sedan begreppet finskspråkig nationalitet fått fäste och den svenska kulturen i Finland blivit benämnd ett "främmande ok", skapades den socialpolitiska fennomanins bas, på vilken dess framtida utveckling skulle byggas.

Partibildning för fennomanins fromma[redigera | redigera wikitext]

Det bör anmärkas, att Snellman, vars teoretiska yrkanden åsyftade en omgestaltning av Finlands andliga kultur, uttalade sig med mycket försiktigt i fråga om praktiska åtgärder. Det dröjde också ända till och med början av 1860-talet innan ett praktisk-politiskt parti, det jung-fennomanska, bildades med uppgift att genomföra de fennomanska idéerna. Till en början räknades Snellman inte till partiet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fennomani i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Björn Collinder: Finskan som kulturspråk, s. 34. Stockholm 1962, Sveriges Finlandsföreningars riksförbund Fadderortsrörelsen.