Fjällpipare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fjällpipare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Eurasian Dotterel (Charadrius morinellus), Boneffe, Belgium (4918807981).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare och vipor
Charadriidae
SläkteStrandpipare
Charadrius
ArtFjällpipare
C. morinellus
Vetenskapligt namn
§ Charadrius morinellus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Charadrius morinellus distr..png
Fjällpiparens utbredning:
gult - häckningsområde
blått - vinterkvarter
Synonymer
Eudromias morinellus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Fjällpipare (Charadrius morinellus) är en flyttfågel som häckar i bergstrakter i norra Europa och Asien.[2] Den är en av få fågelarter som har så kallad omvänd könsordning, där hanen är den mindre bjärt färgade och ruvar äggen, inte honan.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Fjällpiparen är en medelstor vadare med en längd på mellan 21 och 24 cm. Den har ett vänt uttryck och i alla dräkter en kort svartgrå näbb, gröngula ben, ljust tvärband på bröstet och ett kraftigt ögonbrynsstreck som går ihop i nacken i ett "V". Under ögonbrynsstrecket går ett mörkare gråbeige streck som börjar i ögonvrån på fågeln.

Huvudet har en längdstreckad svart vattring. Under det vita tvärbandet har de adulta fåglarna ett mättat rödbrunt bröst som går över i svart under fågelns buk. Undergumpen är vit. Ovanför tvärbandet på bröstet är fågeln jämnt grå precis som på ryggen. Under näbben och på kinderna är den adulta fågeln vit. Honornas adulta fjäderdräkt är mer distinkt än hanarnas.

Fjällpipare i vinterdräkt och juvenil dräkt påminner om varandra genom en ljusbeige undersida med gula toner och en i övrigt gråvattrad dräkt där juvenilen har tydligare vita bräm. De ljusa ögonbrynsstrecket är också guldbeige i nacken på dessa båda dräkter.

Juvenil

I flykten ter sig vingovansidan enfärgat gråsvart utan vingband. Den har dock en ljus spole på yttersta handpennan.

Läte[redigera | redigera wikitext]

I flykten och ofta vid uppflog hörs ett rullande och fallande "pjyrr". Sången som utförs i spelflykt, ovanligt bland fåglar utförd av honan och inte hanen, består av en enkel upprepad vissling, upprepad ungefär två gånger per sekund. Samma vissling hörs även som kontaktläte, då enstaka.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Fjällpiparen placeras ofta i släktet Charadrius men skiljer sig på så pass många plan från de andra strandpiparna, varför vissa placerar den i det egna släktet Eudromias.[1][3] Genetiska studier[4] visar att Charadrius är starkt parafyletiskt där en stor del av arterna är närmare släkt med andra släkten i familjen, däribland till exempel viporna. Det får till följd att Charadrius egentligen bör begränsas till en grupp med bara några få arter, däribland större strandpipare. Till denna grupp är fjällpiparen systerart, om än relativt avlägset.

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Fjällpiparen är en flyttfågel som främst häckar i norra Skandinavien, norra Ryssland, Mongoliet, Kina och Alaska men också på enstaka platser runt om i Europa på hög höjd. Vintertid befinner den sig i norra Afrika och Mellanöstern, som exempelvis Israel, Jordanien, Irak, Saudiarabien, Kuwait och Iran. Den har också vinterviste i Spanien där den ibland också häckar.[5]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar fjällpiparen på kalfjäll och tundra ovanför 900 meter höjd över havet. Den ses ofta i enstaka exemplar på flytten på åkrar och dylikt.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Fjällpiparen vistas på sina häckningsplatser från mitten av juni till mitten av augusti. Boet läggs i en enkel urgröpning direkt på marken på platser med kort vegetation. Den lägger ofta fyra päronformade ägg. Fjällpiparen har så kallad omvänd könsordning, som exempelvis simsnäpporna. Det är honan som har den färggrannare fjäderdräkten, försvarar reviret och flyttar först, medan hanen tar hand om merparten av ruvningen och vården om ungarna.

Hane med ungar.

När den har ungar och känner sig hotad spelar den skadad genom att släpa vingarna och stjärten efter sig på marken. Annars kan fjällpiparen vara extremt oskygga och fågelskådare har berättat hur fjällpipare, precis innan äggen kläcks, har lagt sig att ruva i handen på skådaren.

Ägg av fjällpipare.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan utgörs i huvudsak av insekter, framför allt skalbaggar samt flug- och mygglarver. På menyn står även fullbildade flugor och myggor, fjärilslarver, gräshoppor, syrsor, tvestjärtar, myror och spindlar. I mindre utsträckning förekommer också sniglar, daggmaskar, blad, frön, bär och blommor i fjällpiparens föda.

Fjällpiparen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till cirka 50.000–220.000 individer.[1]

I Sverige ökar fjällpiparen i antal. Beståndet uppskattas till 7 200 könsmogna individer och anses vara livskraftigt.[6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fjällpiparen har förr i vissa delar av Sverige kallats pomeransfogel[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Eudromias morinellus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 14 mars 2016.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  4. ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
  5. ^ Larsson, 2001
  6. ^ Artfakta om fjällpipare, ArtDatabanken.
  7. ^ Sven Nilsson (1858) Skandinavisk Fauna, Foglarna, band 1, 3:e upplagan

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  • Wahlberg, T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige, Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]