Flodiller

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flodiller
Status i världen: Starkt hotad[1]
Flodiller
Flodiller
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Mårddjur
Mustelidae
Släkte Mustela
Art Flodiller
M. lutreola
Vetenskapligt namn
§ Mustela lutreola
Auktor Linné, 1761
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN (grön), skrafferad = osäker utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN (grön), skrafferad = osäker utbredning
Hitta fler artiklar om djur med

Flodiller (Mustela lutreola) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur. Djuret förekom ursprungligen i stora delar av Europa men räknas idag som hotad art. Den har genom historien jagats för sin päls, som gått under beteckningen nerts[2]. Ett ibland använt namn för arten är europeisk mink.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Kroppens längd ligger mellan 28 och 43 cm, och vikten upp till 600 g för honor, 1 kg för hanar.[4] Vissa källor anger dock maxvikten till 1,5 kg.[5][6] Svansen är 12 till 19 cm lång.[5] Extremiteterna och svansen är i jämförelse med den smala kroppen kort. Pälsens färg är mörkbrun till svartaktig och på buken lite ljusare. Vid munnen och underkäken är pälsen vit. Några individer har även vita fläckar vid halsens framsida eller vid bröstet. Pälsen är, speciellt på vintern, mycket tät och svårgenomtränglig för vatten.[7].

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Tidigare fanns flodillern i hela Europa. Utbredningsområdet gick från norra Spanien till västra Sibirien och söderut till Kaukasus. På grund av jakt, förstöringen av deras levnadsområde och konkurrensen med den amerikanska minken är flodillern utdöd på stora delar av kontinenten. Idag finns isolerade populationer av flodillrar i Ryssland, Vitryssland, Rumänien, södra Frankrike och norra Spanien samt på några större öar i Estland.[1]

Flodillerns levnadssätt kräver vatten. Den förekommer vid vattendrag eller insjöar omgivna av tät buskvegetation. Avståndet från vattnet är nästan aldrig mer än 100 meter.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Flodillrar lever ensamma och har ett särskilt avgränsat territorium. Området för en individ är ungefär 15 till 20 hektar stort. Detta mårddjur är aktivt under skymningen och natten och vilar under dagen i sitt gryt. Flodillern gräver bon själv eller använder sådana som andra djur har skapat. Ibland vilar den även i mindre grottor eller i trädens rotsystem. Den hittar sina bytesdjur i vattnet och har bra förmåga att simma och dyka.[8]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Flodillern jagar många olika byten som bisam och andra sorkar, mullvadar, näbbmöss, fåglar, groddjur, fiskar och kräftdjur. Även viss växtföda tas.[7] När det bildas is på vattnet passar de på att hålla ett hål öppet över hela vintern för att komma åt byten.[9] De kan även vandra till andra revir under hösten eller vintern för att få bättre tillgång till öppna vattendrag.[10]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Parningstiden infaller i februari och mars. Efter en 35 till 72 dagars lång dräktighet föder honan sina ungar i april eller maj. En kull omfattar två till sju, i genomsnitt fyra eller fem ungar. Honan slutar att ge di efter 10 veckor och ungarna är självständiga efter 2,5 till 4 månader. Könsmognad inträffar vid ungefär ett års ålder.[7] Den maximala livslängden uppgår till sju år[11].

Flodillern och människan[redigera | redigera wikitext]

På grund av följande faktorer räknas flodillern idag till de mest hotade arterna i Europa:

Det har under långa tider skett en omfattande jakt på dessa djur. Även om deras päls (kallad nerts) betraktades som mindre värdefull än minkens päls, så fångades till exempel i Sovjetunionen under 1920-talet varje år nästan 50 000 individer.[7] Däremot hölls inga flodillrar i pälsfarmer. Andra skadliga effekter är förstöringen av deras levnadsområde genom skogsröjning och ombyggnad av floder till rakare vattendrag. Även skapandet av kraftstationer och minskad vatten kvalitet är större hot.[4]

Sedan 1940-talet tillkom ett ytterligare hot. Minkar som hölls massvis i europeiska pälsfarmer rymde från sina burar eller blev frisläppta.[12] [11] Dessa djur var oftast robustare och mer anpassningsbara än sina europeiska släktingar och trängde ut dessa från sina områden. Forskarna är emellertid oeniga, och även konkurrens från illern antas spela in.[5]

Hela beståndet uppskattas idag till några tusen individer. IUCN listar arten som starkt hotad (endangered, underklassifiering "A2ce").[1] Djurparken i Tallinn föder sedan 1990-talet framgångsrikt upp flodillrar och släpper dem fria i naturen.[13]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Mustela lutreola IUCN (2008). Auktorer: Maran, T. et al. (engelska) Läst 2010-01-10
  2. ^ "flodiller". NE.se. Läst 26 oktober 2012.
  3. ^ "Mink". Jagareforbundet.se. Läst 3 december 2014.
  4. ^ [a b] ”European mink (Mustela lutreola)”. ARKive - Images of Life on Earth. 2009. http://www.arkive.org/european-mink/mustela-lutreola/info.html. Läst 2010-01-10. 
  5. ^ [a b c d] Bjärvall, A: Däggdjur: alla Europas arter sid. 176-177
  6. ^ Curry-Lindahl: Däggdjur, groddjur & kräldjur sid. 301
  7. ^ [a b c d] Tuteja Shalu, University of Michigan (2001). Mustela lutreola (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Mustela_lutreola.html. Läst 2010-01-10. 
  8. ^ Curry-Lindahl: Däggdjur, groddjur & kräldjur sid. 302
  9. ^ Europäische Nerz, EuroNerz e.V. (tyska), läst 3 augusti 2011.
  10. ^ Nowak, R. M. (1999) s. 710 (online)
  11. ^ [a b] T. Maran, D. W. Macdonald, H. Kruuk, V. Sidorovich & V. V. Rozhnov (1998). ”The continuing decline of the European mink Mustela lutreola: evidence for the intraguild aggression hypothesis” (på engelska) (pdf). Cambridge University Press / Foundation "Lutreola", Tallinn Zoo. sid. sid. 297-322. http://www.lutreola.ee/pdf/SymZoolSocLondon71_297_324.pdf. Läst 2010-01-11. 
  12. ^ Curry-Lindahl: Däggdjur, groddjur & kräldjur sid. 302-303
  13. ^ Ann-Kristin Wentzel (2001/7). ”Flodiller får ny chans”. Forskning & Framsteg. http://www.fof.se/tidning/2001/7/flodiller-far-ny-chans. Läst 2010-01-11. 

Bokkällor[redigera | redigera wikitext]

  • Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-864142-3 
  • Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-16576-2 
  • Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.