Flygekorre

Från Wikipedia
Flygekorre
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljSciuridae
UnderfamiljSciurinae
TribusFlygekorrar
SläktePteromys
ArtFlygekorre
P. volans
Vetenskapligt namn
§ Pteromys volans
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde
Synonymer
  • Eurasisk flygekorre
  • Nordlig flygekorre
Hitta fler artiklar om djur med

Flygekorre (Pteromys volans) är en trädlevande gnagare som förekommer i palearktis.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Flygekorren är silvergrå på ovansidan och nästan helt vit på undersidan. Längs sidorna, mellan fram- och bakbenen, har den ett hudveck för glidflykt. Ögonen är svarta och mycket stora.[2] Kroppslängden uppgår till 13,5–20,5 cm förutom svansen som är 9–14 cm lång. Vikten är 95–170 g.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Flygekorren finns från södra och västra Finland, i Baltikum och längs taigan, via Mongoliet och norra Kina, och österut till Korea och norra Japan (Hokkaido).[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Flygekorren är skymnings- till nattaktiv. Den lever företrädesvis i blandskog, speciellt äldre sådan, där den bor i hål i gamla träd. På grund av det moderna skogsbruket har flygekorren dragit sig mot mer bebyggda områden, där den bosätter sig i hus och fågelholkar.[2] Den kan gå upp till 1 500 m i bergen.[1]

Vid flykt mellan träden eller från toppen av ett träd till lägre belägna delar spänner flygekorren ut sitt hudveck och kastar sig ut i en styrd glidflykt. Denna kan uppgå till omkring 50 meter.[2] Den är även en skicklig klättrare. På marken rör den sig emellertid långsamt, i korta hopp.[4]

Den sover inte vintersömn men kalla vinterdagar kan den sova i sitt bohål i flera dagar åt gången. Vid sådana tillfällen täpper den ofta igen ingången.[4]

Naturliga hot är större rovfåglar och mård. Flygekorrar som vistas nära bebyggelse kan falla offer för hundar och tamkatter.[2]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Vinterfödan är framför allt hängen av al och björk, kvistar och kottar som samlats ihop i stora förråd. I övrigt under året förtär den gröna växtdelar, bär och nötter. Vissa källor rapporterar att den i undantagsfall tar fågelägg och -ungar,[4][2] men senare forskning har inte kunnat bekräfta detta.[5]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Uppgifterna om fortplantningen är osäkra, men det förefaller som om flygekorren får en till två kullar per år, omkring maj och i juni till juli. Kullen består av 1–6 (vanligen 2–3) ungar. Dräktighetstiden är omkring 4 veckor.[5] När ungarna föds är de blinda och öppnar inte ögonen tidigare än ungefär 14 dagar efter födseln. De dias upp till 70 dygn. Livslängden i det vilda är normalt åtminstone 5 år.[4]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN, men populationen minskar, och har gjort så mera påtagligt sedan 1950-talet[4] på grund av det moderna skogsbruket. Den är klassificerad som sårbar ("VU") i Finland och Kina.[1]

Fast den eurasiska flygekorren förekommer rikligt i mellersta Asien, är den i EU klassad som en starkt hotad art, då den inom EU förekommer endast i Finland och Estland. Man befarade att beståndet i Finland var på stark tillbakagång, men en undersökning 2006 i Västra och Södra Finland gav vid handen att det ännu finns 143 000 bebodda bon.[källa behövs]

Beståndet hotas dock av den moderna skogshushållningen samt minskande och alltmer isolerade habitat.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Pteromys volans IUCN (2016). Auktorer: Shar, S., Lkhagvasuren, D., Henttonen, H., Maran, T. & Hanski, I. (engelska) Läst 2022-10-24
  2. ^ [a b c d e] Jensen, Birger (1993). Nordens däggdjur. Stockholm: Norstedts. sid. 96-100. ISBN 91-1-933262-9 
  3. ^ Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur. Göteborg: Wahlström & Widstrand. sid. 88-90. ISBN 91-46-16576-2 
  4. ^ [a b c d e] Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 253-254. ISBN 91-1-864142-3 
  5. ^ [a b] Lauren Pascoe (1999). Pteromys volans (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pteromys_volans.html. Läst 21 januari 2010.