Georg Heinrich von Görtz

Georg Heinrich von Görtz.

Georg Heinrich von Görtz, (Goertz), friherre von Schlitz, född 1668 i Franken, död (avrättad) 19 februari 1719, var en tysk statsman i svensk tjänst; Karl XII:s förste minister 1716–1718.

När Karl XII kom hem till Stralsund från Turkiet (Osmanska riket) var Görtz, som företrädare för hertigdömet Holstein-Gottorp, en av de första som fick besöka kungen. Kungen fick efterhand ett stort förtroende för hans ekonomiska insikter och i praktiken utsågs von Görtz till Sveriges rikshushållare. Som sådan fick Görtz vidsträckta befogenheter, och han etablerade en krigshushållning (på den tiden ett okänt begrepp) genom att utverka total statlig kontroll över all handel och export. Görtz låg även till stor del bakom nödmynten. Görtz, som faktiskt fått ordning på rikets finanser, blev en tacksam syndabock och efter Karl XII:s död arresterades han på order av Ulrika Eleonora och blev avrättad.

Biografi

Tidigt liv

Georg Heinrich von Görtz föddes i Franken 1668 som son till en officer. Han studerade några år vid universitetet i Jena, där han i en duell förlorade sitt ena öga. I trettioårsåldern fick han tjänst som kammarherre hos hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp, Karl XII:s svåger, som då var i förbund med Sverige. Han blev vid Fredriks hov flitigt använd som diplomat och åtföljde honom på hans resa till Polen. Hertigen stupade dock fyra år senare i slaget vid Kliszów. Som tack för att Görtz återvände till änkan Hedvig Sofia med hertigens lik utnämndes han till geheimeråd.

1707 ledde Görtz en diplomatisk mission till Karl XII i Sachsen. Görtz skötte sitt ämbete och vann genom sitt inflytande över den verklige ledaren administratorn Kristian August av Holstein-Gottorp stor makt inom hertigdömet, men stod även väl hos Hedvig Sofia. När Kristian August efter Hedvig Sofias död 1709 förklarade sig för ensam styresman, blev Görtz i själva verket den holstein-gottorpska politikens ledare, särskilt sedan han i december samma år låtit häkta och i Tönningen spärra in sin farligaste rival, Magnus von Wedderkop.

Hans mål med politiken var att försvara hertigdömet mot Danmark. För att göra det så förhandlade han, trots alliansen med Sverige, med både Ryssland, Polen och Preussen som alla var Sveriges fiender under det stora nordiska kriget.

Efter 1709 kom Görtz att i viss mån närma sig Danmark, delvis på grund av de svenska motgångarna i Ryssland, delvis som Wederkop hade haft understöd från svenskt håll. Redan nu lades grunden till fiendskapen mellan Görtz och den svenska byråkratin. Görtz lyckades dock vinna över den inflytelserike Mauritz Vellingk på sin sida, något som blev av stor betydelse för framtiden. För att bearbeta Karl XII sände Görtz honom Friedrich Ernst von Fabrice, tills vidare dock utan större framgång.

Den svåra misstron mot Görtz ökade ytterligare, då han sökte hålla Holstein-Gottorp neutralt i kriget mellan Sverige och Danmark och 1711 fick till stånd en uppgörelse med Danmark. Att Gottorps öde i sista hand berodde på Sveriges hyste dock Görtz inte något tvivel, och när Magnus Stenbock 1713 begärde skydd i Tönningen, beviljades honom också detta, om än under former, som skulle kunna frita administratorn från allt ansvar gentemot Danmark och lägga det på den omyndige hertigen och kommendanten.

Då danskarna ändå besatte landet, började Görtz egentliga storpolitiska verksamhet. På alla håll sökte han hjälp för att tvinga Danmark till restitution och gottgörelse. Med stor slughet och hänsynslöshet förstod han att sammanknippa dessa frågor med Karl Fredrik av Holstein-Gottorps arvsrätt till Sveriges tron och ödet för de svenska besittningarna i Tyskland. Genom sin intima vänskap med August den starkes främste minister, Fleming, hade han en god kanal till de nordiska allierade. I sammanhang med Settins sekvester 1713 förmådde Görtz Preussen att utöva ett ganska starkt tryck på Danmark. Även Aleksandr Mensjikov lyckades Görtz vinna och sände nu till Ryssland Henning Friedrich von Bassewitz för att förmå tsaren att godkänna sin gunstlings politik.

På ett oförsiktigt och oskickligt sätt utvecklade denne här i skriftliga memorial några av Görtz gjorda antydningar om giftermål mellan Karl Fredrik och en rysk prinsessa, ryska löften att skaffa hertigen tronföljden i Sverige och därpå följande avträdelser av svenska provinser till Ryssland. Saken kom ut, och Görz desavouerade visserligen Bassewitz, men denne vann tilltro, och det kom till en stor skandal, varvid såväl det svenska rådet som den av sin guvernör, Arvid Horn påverkade unge hertigen i skarpa former lät Görtz känna sitt missnöje. Då därjämte i början av 1714 vid Tönningens erövring av danskarna Görtz dubbelspel vid Stenbocks inmarsch kommit i dagen, övergavs Gottorp även av Preussen, och Görtz utvisades från Berlin. Görtz enda hopp var nu Karl XII.

När Karl XII var i Turkiet försökte Görtz få till stånd ett möte med den svenske kungen. Men på grund av sjukdom kom han inte längre än till Wien. Men när Karl XII anlände till Stralsund i december 1714 var han en av de första att träffa honom. Görtz sökte hjälp från Karl XII att försvara hertigdömet och stärka förbindelserna mellan honom och hans systerson i Holstein-Gottorp, som Görtz gärna såg som en tronföljare till Karl XII. Karl XII var från början skeptisk mot Görtz, men när han började lägga fram konkreta förslag om hur Sverige skulle kunna finansiera en ny armé ändrade kungen sig.

I svensk tjänst

Karl XII (till vänster) och Görtz (till höger).

I december 1715 övertog Görtz stora delar av Sveriges finanspolitik, även om han formellt fortfarande bara var gottorpsk ambassadör i Sverige. Men det fanns de i den politiska toppen som inte alls var nöjda med Görtz. De hessiska politikerna med Fredrik av Hessen i täten såg Görtz som ett hot, eftersom han företrädde Holstein-Gottorp, där Karl XII:s systerson fanns. Han var en kandidat till den svenska tronen och därför ett hot mot att Fredrik av Hessen (senare Fredrik I) skulle få makten.

Görtz började snabbt sätta in skatter på till exempel peruker och tobak. Det blev högst ogillat bland befolkningen. Också myntväsendet reformerades: koppar- och silvermynt drogs in och ersattes med nödmynt. Dessa åtgärder bringade otvivelaktigt rikets finanser i balans. Dock sköt Karl XII själv saneringsplanen i sank genom att låta prägla långt fler nödmynt än Görtz hade föreslagit, vilket ledde till inflation och allmänt missnöje. Men Karl XII lovade att efter kriget skulle alla nödmynt bytas ut, vilket inte skedde.

År 1716 gick Karl XII åter i fält, denna gång mot Norge. Vid tiden fanns många konspirationsteorier om att Görtz lurat i väg kungen mot Norge eftersom det var danskt, men så var inte fallet. Karl XII blev skjuten den 30 november 1718 i Fredrikshald.

Samtidigt fortsatte hans diplomatiska spel, och exakt vad Görtz planer var är det idag ingen som kan säga. I juli 1716 ankom Görtz till Holland, som det hette främst med uppdrag att skaffa pengar till Sverige, främst för flottans förstärkande. En tid efter ankomsten erhöll han av kungen en vidsträckt, men till formen tämligen dunkel och ovanlig fullmakt, under hela den följande tiden hans egentliga enda legitimation under de mångfaldiga förhandlingar som han bedrev. De första försöken att få pengar, dels genom lån i Holland, dels genom förskott på de franska subsidierna, kröntes endast delvis med framgång. Närmast var det väl detta, som fick Görtz att inlåta sig med jakobiterna, vilka var villiga till betydliga penningabidrag mot löfte om Karl XII:s hjälp till pretendentens uppsättande på engelska tronen. Sannolikt var såväl Görtz som Karl XII tämligen ganska hågade för förslaget, som om det lyckats drastiskt hade förbättrat Sveriges läge. Innan någon uppgörelse kom till stånd, avslöjades dock planerna av den brittiska regeringen, och såväl den svenske ministern i London Carl Gyllenborg och Görtz arresterades, Görtz i februari 1717 i Arnhem av Generalstaterna på Georg I av Storbritanniens order. Först i juli lösgavs han, sedan den franska regeringen på Karl XII:s vägnar dementerat dennes planer på att hjälpa pretendenten.

Omedelbart efter sitt frigivande återupptog Görtz och fullföljde, till att börja med under hela hemresan, vilken förde honom både till Preussen, Sachsen och Ryssland, de storpolitiska förhandlingar, vilka han påbörjat före sin arrestering och vilka han funnit medel att i viss mån fortsätta även under sin fängelsetid. I sina huvuddrag gick de ut på att utnyttja såväl den brytning mellan de nordiska allierade, vilken, efter uppgivandet av landstigningsplanen mot Skåne 1716, delat dem i två grupper, Georg I och Fredrik IV å ena, Peter I och Fredrik Vilhelm I å andra sidan, liksom även rivaliteten mellan Frankrike och kejsaren och Spaniens strävanden att återvinna sin stormaktsställning. Med otrolig skicklighet men också med fullständig skrupelfrihet anknöt Görtz härvid den ena underhandlingen efter den andra, uppgjorde det ena projektet sinnrikare än det andra, förhandlade med Georg och pretendenten, med Giulio Alberoni och kejsaren, med Fredrik Vilhelm och Peter, ja sökte till och med knyta förbindelser med dennes olycklige son Aleksej Petrovitj, innan denne återvänt till Ryssland. Med Flemming samarbetade han därvid åter, fast osäkert i vilken uträckning. Den betydelsefullaste av dessa förhandlingar blev med Ryssland, vilken påbörjats redan i Halland, där Görtz personligen sammanträffade med tsaren, och sedan fortsattes på en formlig kongress på Lövön, en av Ålandsöarna. Under hela 1718 höll denna förhandling Europa i spänning, men varken samtid eller eftervärld har kunnat besvara frågan, vad Görtz avsett och hur Karl XII ställt sig till hans förslag. Visserligen vägrade Karl XII i en skriftlig resolution av 4 augusti 1718 sitt samtycke till det av Görtz uppgjorda, av tsaren gillade fredsförslaget, vilket gick ut på Baltiska staternas uppgivandet till Ryssland mot landets hjälp till att skaffa skadeersättning på annat håll, bland annat i Norge. Mycket talar dock för att detta avtal inte hade för avsikt att vara slutgiltigt, möjligen var det rentav endast avsett att invagga motståndarna i falsk säkerhet.

De gamla planerna på en giftermålsförbindelse mellan Karl Fredrik och tsarens dotter och tryggandet av tronföljden i Sverige åt hertigen torde åter ha tagits upp, denna gång säkerligen med Karl XII:s stöd. I varje fall var anhängarna av Ulrika Eleonoras tronföljd helt övertygade om detta. Planer på ett stort förbund Sverige-Ryssland-Spanien och sannolikt Preussen, för vilket man hoppades vinna även Frankrike, var under förhandling. Görtz, som flera gånger avbrutit sin vistelse på Åland för att muntligen rapportera till kungen och erhålla nya order liksom ingripa i den inre styrelsen, befann sig på väg till det svenska högkvarteret untanför Fredrikssten, då han 2 december 1718 arresterades vid Tanums prästgård.

Gripandet och avrättningen

Den 2 december arresterades Görtz av Fredrik av Hessen i Tanums prästgård i nuvarande Tanumshede. Order om detta hade utfärdats av Fredrik av Hessen så snart Karl XII:s död blev känd, för att därmed beröva det gottorpska partiets tronkandidat sitt främsta stöd. Han fördes av 300 gardister till Stockholm. Den 9 februari dömdes han till döden av en jury, vars medlemmar alla ogillade Görtz. Sådana var inte svåra att hitta bland de ledande inom byråkratin. Ledare för kommissionen blev landshövdingen och lantmarskalken Pehr Lennartsson Ribbing och åklagare blev Thomas Fehman.

I den Kungliga Kommissionen anklagades Görtz för att ha försatt undersåtarna i ett utblottat tillstånd och att hans arbete lett till att kriget förlängts. Han anklagades vidare för att ha invecklat kungen och riket i farliga saker. Görtz nekades att få någon försvarare, trots att detta var olagligt i Sverige. Görtz nekades även tid att få göra en redovisning för hur han använt de statliga medlen, liksom all tillgång till dokument som han ansåg sig behöva till sitt försvar.

Han blev halshuggen den 19 februari vid galgbacken vid Skanstull. Därefter blev hans döda kropp nedgrävd i den frusna marken på galgbacken, ett förfarande som vid sin tid var ytterst förnedrande.

Under Karl XII:s begravning letade Görtz trogna tjänare upp honom och kunde frakta liket i en resväska till Hamburg, varifrån den fördes vidare till och jordades i hemstaden Schlitz. På gravstenen där står följande ord, som Görtz själv dikterade före sin död, att läsa: "Mors regis fides in regem mors mea" ("Kungens död och troheten mot min kung blev min död").

von Görtz inför eftervärlden

Det råder mycket delande meningar om Görtz. Bilden av baronen har nästan alltid varit mörk. Senare forskning om Görtz har lagt fram en mer positiv bild av honom. Hans finansiella gärningar har framlagts som mycket viktiga för de sista åren av stormaktstiden.

Men redan på Gustav III:s tid började bilden av Görtz bli mera positiv. Gustav III var personligen en beundrare av baronen. På 1770-talet granskades den i samband med hans dödsdom uppställda översikten över Görtz mellanhavanden med svenska kronan, där han visat sig vara skyldig staten 1 1/2 miljon daler silvermynt. I själva verket visade sig staten vara skyldig Görtz 1 miljon daler silvermynt.

Men sedan på 1800-talet var historieskrivarna väldigt negativa till honom. Få kan förneka hans skicklighet som diplomat och administratör, men främst de skrupelfria metoderna han använt för att nå sina mål, liksom hans fullständiga avsaknad av nationalistiska tankegångar har senare bidragit till den starka kritiken mot Görtz.

Litteratur

Görtz öde har skildrats skönlitterärt av Gunnar E. Sandgren i romanen Görtz (Bonniers 1984).