Slaget vid Kliszów

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Kliszów
Del av Stora nordiska kriget
Battle of Kliszów.png
Samtida målning av slaget vid Kliszów.
Ägde rum 9 juli 1702 (ss)
8 juli 1702 (gs)
19 juli 1702 (ns)
Plats Kliszów, söder om Kielce, Polen
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Kurfurstendömet Sachsen Sachsen
Chorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svg Polen-Litauen
Befälhavare/ledare
Sverige Karl XII[1]
Merchant Ensign of Holstein-Gottorp (Lions sinister).svg Fredrik IV [1]
Sverige Carl Gustaf Rehnskiöld[1]
Sverige Otto Vellingk[1]
Sverige Bernhard von Liewen[1]
Sverige Carl Gustav Mörner[1]
Kurfurstendömet SachsenChorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svgAugust den starke[1]
Kurfurstendömet Sachsen Adam Heinrich Steinau[1]
Kurfurstendömet Sachsen Johann Matthias Schulenburg[1]
Kurfurstendömet Sachsen Jakob Heinrich Flemming[1]
Chorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svgHieronim Lubomirski[1]
Styrka
10 000[2][3]:
6 700 fotsoldater
3 300 ryttare
4 kanoner
21 000[2][3]:
15 000 sachsiska soldater
6 000 polska soldater
50–51 kanoner
Förluster
1 100:
300 döda[4][5]
800 sårade[6][1]
5 000:
1 800 döda[2]
1 500 sårade[2]
1 700 tillfångatagna[6][1]
Samtliga kanoner[7]

Slaget vid Kliszów var ett slag den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget mellan å ena sidan en svensk armé under kung Karl XII och å andra en polsk-sachsisk här under kung August (II) den starke. Svenskarna, som var kraftigt underlägsna i antal, segrade stort, bland annat efter att ha besegrat de berömda och för sista gången använda polska husarerna.[8]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

August (II) den starke, kurfurste av Sachsen, kung av Polen och storfurste av Litauen, hade år 1699 planerat en trefaldig attack mot det svenska stormaktsriket tillsammans med Peter den store, tsar av Ryssland och Danmark-Norges kung Fredrik IV.[9] Planen misslyckades när Fredrik tvingades ut i kriget år 1700 efter den svenska landstigningen vid Humlebæk.[10] Den svenska armén, under kung Karl XII:s befäl, besegrade den ryska armén i slaget vid Narva.[11]

På sin väg mot Riga hade den svenska armén segrat i slaget vid Düna i juli 1701. Den sachsiska armén hade dock inte lidit något större nederlag, utan kunnat dra sig tillbaka från slagfältet i god ordning. Den svenska armén gick in i hertigdömet Kurland. Karl XII beslöt att nå ett avgörande och avsätta August innan han gick vidare mot Ryssland, trots råd att sluta fred.[12][13] Den svenska armén slog vinterkvarter i Kurland, som de lämnade i februari 1702 för att marschera vidare mot Litauen och Warszawa, dit de anlände den 14 maj 1702. August hade flytt till Kraków och Warszawa intogs utan strid.[13] I Kraków lyckades August samla sachsiska styrkor och Karl XII beslöt att lämna Warszawa för att nå ett avgörande slag mot August. Den 16 juni avtågade den svenska huvudarmén om 8 000 man från Warszawa och kvar lämnades några tusen man.[14] August, som ville ha en strid mot svenskarna, tågade norrut med 16 000 man för att nå en drabbning innan svenskarna fått förstärkning.

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Den 7 juli gick svenska armén i ställning vid byn Obice, åtta kilometer norr om staden Kliszów, där den sachsiska armén befann sig. De svenska soldaterna var trötta och hungriga och hästarna hade magrat kraftigt. Alla led svårt i den tryckande värmen.[1] På inrådan av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld beslöt Karl XII att invänta generalmajor Carl Gustav Mörners trupper, vilka anlände på kvällen den 8 juli.[13] På morgonen den 9 juli gick ett rykte, vilket visade sig vara falskt, att den sachsiska armén hade börjat röra på sig. Vid niotiden fick de svenska trupperna order om avmarsch. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén. Vid elvatiden insåg sachsarna att även infanteri ingick i de svenska trupper som närmade sig, men slagordning intogs inte förrän efter ytterligare minst en timme.[1] Båda arméerna var åtskilda av en stor skog, där svenskarna stod, och ett träsk där sachsarna stod säkra, genom en smal träsksträcka i norr och av en sumpig dal vid floden Nida i öst.

Den svenska armén ställdes upp i två linjer med kavalleri på båda flyglarna. Den svenska högerflygeln stod under befäl av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld och den vänstra flygeln stod under general Otto Vellingk. Centern leddes av två befäl; den första linjen av Bernhard von Liewen och den andra linjen av Knut Göransson Posse. Den sachiska vänsterflygeln stod under befäl av Adam Heinrich von Steinau, medan centern stod under Johann Matthias von der Schulenburg och den högra flygeln stod under Jakob Heinrich von Flemming. Det polska kavalleriet stod också på den högra flygeln och stod under befäl av Hieronim Augustyn Lubomirski.[5]

Svenskarna var numerärt underlägsna med 10 000 mot 21 000 man. Den svenska armén hade en officiell pappersstyrka på 16 230 man[3] med 4 fyrapundiga kanoner, men i själva verket var endast mellan 10 000[2] och 12 000 soldater i stridbart skick då armén led av svält, sjukdomar och utmattning.[3] Två tredjedelar av armén var fotsoldater. Den sachsiska armén hade en officiell pappersstyrka på 22 230 man[3] med 46 artilleripjäser, men i själva verket var endast mellan 15 000[2] och 18 000 män i stridbart skick. Mer än hälften av de sachsiska trupperna var ryttare. Den polsk-litauiska styrkan hade en officiell pappersstyrka på omkring 12 000 man[3] med 4-5 artilleripjäser.[15] Men åtminstone en tredjedel av dessa var civila, vilket ger det totala antalet mellan 6 000 och 8 000 man, av vilka de flesta var ryttare.[3]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Klissow.

Karl XII:s plan var att driva bort de sachsisk-polska styrkorna i en kilformad manöver och att omplacera sina styrkor för att stärka sina flanker. Den svenska vänsterflygeln anföll Lubomirskis flank men slogs tillbaka, men de lyckas stoppa två efterföljande motoffensiver av det polska kavalleriet och Flemmings sachsiska anfall över träsken. Lubomirski och Flemming tvingades till reträtt och lämnade därmed halva delen av den sachsiska högerflygeln oskyddat. Flygeln fångades i en svensk kniptångsmanöver och blev långsamt krossat.[5] Lubomirski förföljdes av det svenska kavalleriet hela vägen till byn Gmina Kije.[5][7] Under tiden anfölls den svenska högerflygeln av Steinaus sachsiska ryttare, som försökte separera Rehnskiöld från de övriga svenska trupperna. De svenska och sachsiska ryttarna drabbade samman i en hård strid, som slutade med att de sachsiska ryttarna drevs bort.[7]

Karl XII beordrade sedan huvuddelen av sin armé att angripa den sachsiska högerflygeln, som polackerna tidigare stod på, och efter en halvtimmes strid ryckte svenskarna fram in i det sachsiska lägret där de erövrade sachsarnas artilleri. Runt klockan två på eftermiddagen drar sig Augusts återstående styrkor tillbaka mot de omgivande träsken. Svenskarna försökte nu att omringa sachsarna genom att ta korsningen av floden Nida. General Schulenburg, vars infanteri i centern hade knappt blivit anfallna av svenskarna, åtog sig nu att försvara flodkorsningen så att de övriga sachsiska styrkorna kunde retirera. Klockan fem på eftermiddagen var striden över och den svenska armén stod åter igen som segrare.[7]

Truppernas uppställningar under början av slaget.
Slutanfallet. De sachsisk-polska trupperna retirerar.

Förluster[redigera | redigera wikitext]

De svenska förlusterna under slaget uppgick till 300 i stupade och mellan 500[4] och 900[2] i sårade, med 800 sårade som den mest accepterande siffran.[6] Vidare tillfångatogs två soldater, där den ena var en officer. En fana gick också förlorat.[4] Svenskarnas största förlust var att kungens svåger Fredrik av Holstein-Gottorp stupade när han ledde den svenska vänsterflygelns anfall.[7][13]

Den kombinerade sachsisk-polsk-litauiska armén förlorade omkring 2 000 soldater på slagfältet,[4] närmare bestämt omkring 1 800 soldater enligt vissa källor.[2] Fler soldater dödades under reträtten, men dessa siffror är okända.[4] Omkring 1 700 män tillfångatogs,[6] av vilka 1 100 var oskadda. Totalt sårades omkring 1500 sachsare och polacker.[2] Hela det sachsiska artilleriet, fältkassan, 60 fanor och standar, pukor, ammunitions- och persedelförråd samt tält erövrades.[7]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Augusts armé försvagades kraftigt genom slaget, och hans infanteri var i det närmaste förintat. August tappade i anseende hos polackerna och den polska enigheten rämnade.[1] Svenskarna lyckades inte förfölja den sachsisk-polska armén och nederlaget blev inte avgörande, utan August kunde dra sig tillbaka till Kraków för att få förstärkningar och sedan bege sig genom östra delen av Polen till Sandomierz.[7] Svenskarna intog senare Kraków och började förhandla om Augusts avsättande, dock utan resultat.[14] Den svenska armén gick i vinterkvarter i närheten av Lublin.[13]

Deltagande svenska regementen[redigera | redigera wikitext]

Högra flygeln[16]
Första linjen

Andra linjen

Centern[16]
Första linjen

Andra linjen

Vänstra flygeln[16]
Första linjen

Andra linjen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Ericson 2003, s. 268-273
  2. ^ [a b c d e f g h i] Carlson 1883, s. 105
  3. ^ [a b c d e f g] Generalstaben 1918, s. 413–414
  4. ^ [a b c d e] Generalstaben 1918, s. 438–439
  5. ^ [a b c d] Frost 2000, s. 272
  6. ^ [a b c d] vonRosen 1936, s. 58
  7. ^ [a b c d e f g] Larsson 2009, s. 140
  8. ^ Frost 2000, s. 271-273
  9. ^ Frost 2000, s. 228
  10. ^ Frost 2000, s. 229
  11. ^ Frost 2000, s. 230
  12. ^ Frost 2000, s. 229-263
  13. ^ [a b c d e] Kuvaja 2008, s. 153-156
  14. ^ [a b] Tucker 2010, s. 688-689
  15. ^ Wagner, Marek. Kliszow 1702. Warsaw, 1994.
  16. ^ [a b c] ”Svenska uniformer i slaget vid Kliszow”. Tacitus. http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/Kliszow/svenskar.htm. Läst 14 maj 2015. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]