Gift

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om substansen gift. För betydelsen "att vara gift", se Äktenskap.
Standardsymbolen i EU för gift.

Ett gift är en patogen eller letal substans, ett främmande ämne som i en viss, oftast låg, koncentration är skadlig eller dödlig för levande organismer. Vad som betraktas som gift varierar då alla substanser är ofarliga i tillräckligt små koncentrationer och dödliga i allt för stora koncentrationer.[1]

Om 20 gram eller mindre av ett ämne är dödligt för en normalt byggd person räknas det som ett gift för människor.[2]

Med gift i biologisk bemärkelse menas ämnen, som genom sin kemiska natur förändrar livsvillkoren för cellerna, så att dessa helt eller delvis störs i sin funktion. Cellernas protoplasma kan helt eller delvis förstöras av ett gift. Se vidare förgiftning.

Miljögifter är för naturen främmande ämnen, xenobiotika, som i viss koncentration har en negativ inverkan på levande organismer. Dessa gifter är ofta fettlösliga och anrikas därför lätt i fettvävnad hos djur och växter. Dessa gifter härstammar ofta från industrier, vattenrening, bekämpningsmedel och förbränningsprocesser. [1]

En del djur och växter kan tillverka egna gifter, så kallade biologiska gifter (toxiner), till exempel flugsvamp och ormgift. Gifterna härmar ett signalämne i kroppen och gör att den signalen blir extra stark eller hindrar till exempel nervsignaler till kroppens muskler vilket på så sätt förlamar.

LD50, av det engelska uttrycket lethal dose (letal = dödlig) 50 %, är ett mått som används inom medicinsk vetenskap för att ungefärligen ange hur giftig en substans är, den dos som bör döda 50% av försöksdjuren.

Innan narkotikalagstiftningen fanns klassades det vi i dag kallar narkotika som gift, och straffansvar för spridning reglerades fram till 1923 i Giftstadgan.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Brandt, Nils; Gröndahl, Fredrik (2005). Miljöeffekter. Stockholm: KTH. sid. 111-114. ISBN 91-630-9297-2 
  2. ^ Ulf Ellervik (2011) Ond kemi : berättelser om människor, mord och molekyler. ISBN 978-91-86061-30-2.
  3. ^ Nordegren, Thomas; Tunving, Kerstin (1997). Droger A-Ö. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. sid. 183. ISBN 91-27-05365-2 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]