Gilbert du Motier, markis av Lafayette

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Portrait av Gilbert Motier, markis av Lafayette, i en uniform för eb generallöjtnant 1791, avporträtterad av Joseph-Désiré Court 1834.

Markisen av Lafayette (fr. Marquis de Lafayette), eg. Marie Joseph Gilbert de Motier, född 6 september 1757 på slottet Chavaniac, Auvergne, död 20 maj 1834 i Paris, var en fransk och general. I sin ungdom stred han i kontinentalarmén under den amerikanska revolutionen. Under den franska revolutionen var han förespråkare för en konstitutionell monarki och var i början en av de mäktigaste statsmännen i Frankrike.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lafayette som stammade från en gammal fransk högadlig familj. Han var son till Michel du Motier som var överste i de franska Grenadjärerna. När fadern dog under ett slag i Sjuårskriget 1759 ärvde Lafayette en stor förmögenhet och titeln Markis vid två års ålder. Modern Marie Louise Jolie de La Rivière flyttade till Paris och Lafayette växte upp hos sin farmor, madame de Chavaniac. År 1768 började han studera vid Lycée Louis-le-Grand. Vid 14 års ålder blev han en av kungens musketörer och vid 16 blev han gift med Adrienne de Noailles (1760-1807).[2][3]

Amerikanska frihetskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 greps Lafayette av entusiasm för den amerikanska frihetsrörelsen (under amerikanska frihetskriget) och lyckades mot familjens vilja rymma till Nordamerika 1777, där han erhöll generalmajors rang i revolutionsarmén. Lafayette, som blev nära vän till George Washington, kommenderade med framgång fälttåget 1777-78, återvände till Frankrike 1779 för att där påverka opinionen och mottogs som en triumfator. Åter i Amerika, bidrog han verksamt till framtvingandet av kapitulationen i Yorktown 1781.

Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Därefter återvände han till Frankrike, där han erhöll generalmajors rang. 1787 blev han medlem av notabelförsamlingen, och begärde där generalständernas sammankallande.[4]

I nationalförsamlingen 11 juli 1789 framlade Lafayette en Déclaration européenne des droits de l'homme et des citoyens, modellerade efter den amerikanska självständighetsförklaringen. 13 juli blev han vicepresident i nationalförsamlingen, 15 juli befälhavare för borgarbeväpningen som han organiserade, gav namn av Franska nationalgardet och införde även trikolorsymbolen. Från denna tid var Lafayette landets främste ledare. Han var karismatisk, en lidelsefull och passionerad individ. Vid federationsfesten 14 juli 1790 erhöll han starkare ovationer än kungen. Hans partitaktiska talang var däremot betydligt mindre. Lafayette var en högadlig aristokrat utan tro på demokratin och han bekämpade alla demokratiska tendenser. Nationalgardets uppträdande mot massorna, bland annat massakern på Marsfältet 17 juli 1791 utnyttjades mot honom, och hans folkliga stöd minskade. När han, efter att 1791 som överbefälhavare över en av arméerna i kriget mot Österrike, efter Tuileriernas stormning ville marschera mot Paris till kungens stöd deserterade hans trupper, och Lafayette tvingades fly från Frankrike.[5]

Österrikes fånge[redigera | redigera wikitext]

Utomlands betraktad som en av revolutionsledarna blev han fängslad av österrikarna och hölls inspärrad i Olmütz, tills Napoleon lyckades utverka hans frigivning. Politiskt overksam under Napoleons regim, krävde han efter slaget vid Waterloo dennes abdikation. Från 1818 var han medlem av deputeradekammaren som liberal.

Resan till USA[redigera | redigera wikitext]

1824 bjöd den amerikanske presidenten James Monroe in Lafayette som "nationens gäst" och under denna vistelse besökte han USA:s alla dåvarande 24 stater. Samma år namngavs parken direkt norr om Vita huset till hans ära av den amerikanska regeringen till Lafayette Park. Han var en stor hjälte i USA, där städer i bland annat Louisiana och Indiana är uppkallade efter honom. I New York, på nedre Manhattan, ligger även Lafayette Street. Han blev medborgare i Amerikas Förenta Stater under sin livstid och 2002 blev han postumt utsedd till hedersmedborgare i USA (något endast 7 personer blivit).

Julirevolutionen[redigera | redigera wikitext]

1830, i samband med julirevolutionen blev Lafayette åter chef för nationalgardet. Han bröt dock snart med Ludvig Filip och blev medlem av oppositionen i deputerandekammaren.[5] Lafayette gick i pension och dog 1834. År 2002 utnämnde USA Lafayette till landets femte hedersmedborgare.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Marquis de Lafayette”. britannica.com. Läst 20 juli 2018.
  2. ^ ”Meet Adrienne de Noailles”. Läst 20 juli 2018.
  3. ^ ”Gilbert Motier de LaFayette”. historiesajten.se. Läst 20 juli 2018.
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 682-83 
  5. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 683 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]