Halshuggning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Halshuggningen av Kosmas och Damianus, målning av Fra Angelico

Dekapitering, eller halshuggning i dagligt tal, är en äldre avrättningsmetod såväl som en fortfarande använd avlivningsmetod. Ordet kommer av latinets capitis av caput, "huvud". Metoden innebär att huvudet snabbt skiljs från kroppen, vilket för varelser med ryggrad leder till mycket snabb död, då hjärnan inte får syre och hjärta och lungor stoppas.

Avrättning[redigera | redigera wikitext]

Sedan människan lärt sig att göra vapen och redskap med skärande egg, har man halshuggit människor för dödsstraff, och använt svärd, kniv eller yxa samt motsvarande i halshuggningsapparat. Halshuggning kan även göras med metalltråd. Våldsam amputering av kroppsdelar som straff, exempelvis med dragande hästar, nämnt i medeltida lagar, kunde ibland inkludera huvudet, se en:Dismemberment. Enligt 1 Sam. 17 högg David med svärd huvudet av filistén Goliat och visade upp det för folket som segerbevis. Johannes döparen blev halshuggen av kung Herodes Antipas enligt Matt. 14.

Under medeltiden blev det vanligt att avrättning medelst halshuggning med svärd var en förmån för adelsmän, riddare, då svärdet förknippades med krig och betraktades med heder. Ofrälse fick istället utstå långsammare avrättningsmetoder, såsom bränning på bål, eller bestraffningsmetoder som till slut ledde till döden, såsom rådbråkning, i synnerhet om brottet ansågs som grovt, alltså skärpt dödsstraff. Med påverkan av humanismens idéer förbjöds sådana i Sverige 1841, och halshuggning med yxa föredrogs.

Medelst skarpslipad handbila skiljs huvudet från övriga kroppen. Det var den vanligaste avrättningsmetoden i Sverige under 1800-talet, men ändå kontroversiell då skarprättaren ibland missade sitt mål, och därmed kunde få hugga flera gånger innan personen ifråga avrättats. Detta inträffade till exempel vid Konrad Petterson Lundqvist Tectors avrättning (då skarprättare Steineck förmodas ha varit berusad vid avrättningen). Sveriges siste skarprättare, Albert Gustaf Dahlman, anses dock ha lyckats med samtliga avrättningar.

Halshuggning med svärd förekommer idag som avrättningsmetod i Saudiarabien och användes även i Irak så sent som 2000 mot en rad kvinnor anklagade för prostitution. Mekanisk halshuggning med s.k. giljotin har förekommit sedan medeltiden i främst Skottland och fick ett genombrott med franska revolutionen och användes i en rad europeiska länder (bl a en gång i Sverige 1910), dock ej i USA, där andra metoder använts. Förutom i Frankrike och dess kolonier fick metoden ett uppsving i Tyskland, där den infördes som standardavrättningsmetod av Hitler 1938. Den sista halshuggningen i Tyskland (Östtyskland) verkställdes 1966, den sista i Frankrike 1977. Talibanerna använde halshuggning med svärd som dödsstraff under sitt styre i Afghanistan, där sharia skulle tillämpas.

Olaglig halshuggning har utförts speciellt av islamistiska terrorister som avrättat fångar. Det förekom även under andra världskriget att japaner avrättade allierade i krigsfångeläger, i avskräckande syfte. Även drogkarteller har halshuggit människor.

Halshuggning förekommer ofta i filmer som ska förmedla sorg eller skräck. I maffiafilmer förekommer bruket av huvud av halshugget djur, främst häst, för att skrämma motståndare, symboliserande hot om halshuggning.

Se även[redigera | redigera wikitext]