Sharia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sharia eller sharīʾa (arabiska: شريعة Šarīʿah) betyder ursprungligen "vägen till vattenkällan" eller "lagen av Gud" och är ett begrepp inom islam som avser texter i religiösa urkunder som ligger till grund för islamisk rätt.

Sharia är en idé om en gudomlig rätt, och dess tolkning fiqh utgör konkreta lagar och normer. Dessa stöder sig på föreskrifter i 350 verser i Koranen (Muhammeds uppenbarelse), samt på exempel ur Muhammeds sunna, som återfinnes i haditherna. Sharia vänder sig inte bara till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos, men utgör även grund för politisk islam (islamism), och lägger stor vikt vid en idé om andlig renhet genom kroppslig renhet. Sharia liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen (se halacha), men har även vissa likheter med tankarna bakom kristen puritanism[1].

Reglerna omfattar:

  • plikter inför Gud ibadat, som behandlar personliga frågor som till exempel klädsel, hygien, kost, bönen och gudstjänstlivet.
  • transaktioner mellan människor muamalat, som rör samhälleliga föreskrifter om kriminalitet, politik, ägande och giftermål, samt regler för hur icke-muslimer ska behandlas i muslimska områden, vid krig och konflikter.

Införandet av sharia är ett mål för islamistiska rörelser i många samhällen, med argument som att plikter att utöva religion och de stränga straffen förväntas minska kriminalitet, korruption och regimers förtryck, och ge ett rättvist samhällssystem såsom rättvisebegreppet definieras inom Islam. En tydlig majoritet av muslimer i muslimskt dominerade länder är positivt inställda till sharia, men inställningen till hur sharia ska tolkas varierar.[2] Försök att införa sharia i olika länder har emellertid åtföljts av konflikter med befolkningsgrupper som utövar andra religioner såväl som med sekulära och liberala muslimer, och har förorsakat krig såsom det andra sudanesiska inbördeskriget 1983-2005.

Tillämpning av sharia är mycket olika i olika kulturer, och debatt pågår om hur sharia ska tillämpas i västerländska samhällen. I Storbritannien använder den muslimska skiljedomstolen (Muslim Arbitration Tribunal) sedan 1966 sharia för att lösa civilrättsliga tvister i familjerätt och ägandefrågor. I länder som Iran, Pakistan och Saudiarabien är sharia officiell lag, medan den i många länder som Egypten utgör en källa för lagstiftningen. I vissa länder gäller sharia inte dem som utövar en annan tro, och i vissa länder har tolkningen påverkats av kolonialmakternas gamla rättssystem eller av regionala traditioner såsom acceptans för hedersmord.[2]

Sekulära muslimer och icke-muslimer har framfört kritik mot föreskrifter och tolkningar som skiljer sig mycket från moderna sekulära etiska normer om mänskliga rättigheter. Det gäller bestraffningen av homosexualitet, otrohet, konvertering från islam och behandlingen av icke-muslimer. Hududstraffen (kroppsstraff) uppmärksammas ofta men även qisas ("blodshämnd" som föreskrivs i Koranen). Hudud betyder ungefär begränsning och syftar på fem olika typer av brott som man menar att det redan finns bestämda straffsatser för och som går att finna i uppenbarelsen: (1) äktenskapsbrott/sexuella relationer utanför äktenskapet, (2) stöld, (3) rån, (4) falsk anklagelse för äktenskapsbrott, (5) berusning. Offentliga kroppsstraff som t.ex. halshuggning, stening, stympning och spöstraff, istället för frihetsstraff genom fängelse, uppfattas som obarmhärtigt av icke-muslimer och sekulära muslimer, och har också ett varierande stöd bland den muslimska befolkningen i olika länder.[2] Fängelsestraff syftar liksom kroppsstraff till en avskräckningseffekt och inkapacitering från brottsutövning, men dessutom till rehabilitering av fången till laglydig yrkesutövning. Sharias rättvisebegrepp skiljer sig avsevärt från sekulär lag, exempelvis i synen på könsroller, och i vissa länder som praktiserar sharia, exempelvis Saudiarabien, behandlas inte muslimska gästarbetare likvärdigt med landets medborgare. Även om Islams införande på 600-talet i allmänhet avsevärt förbättrade kvinnans svaga ställning i flertalet arabiska stamkulturer, så kritiseras sharia idag för att konservera patriarkala strukturer och leda till diskriminering och förtryck av kvinnor, eftersom döttrar ärver hälften så mycket som söner och kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att utbilda sig är begränsad i länder som praktiserar sharia. Religiösa ledare har utfärdat fatwor som uppmanat till mord på islamkritiker, varför sharia kritiseras för att leda till förtryck av oliktänkande och hindrande av åsiktsfrihet.

Tolkning[redigera | redigera wikitext]

Den islamiska rättsläran kallas fiqh och utgör den mänskliga uttolkningen av sharia, vilket görs genom att konsensus nås bland religiöst lärda. Muslimsk modernism i början av 1900-talet öppnade åter upp för (om)tolkning av sharia, genom reformering av rättstolkningen utifrån nya samhällsförutsättningar och under inflytande av moderniteten. Under senare halvan av 1900-talet har istället muslimsk fundamentalism och islamism kommit att dominera rättstolkningen av sharia. Rättstolkningen görs ofta i mellanöstern, och får stort genomslag i övriga muslimvärlden.

Rättsläran, fiqh, brukar delas in i två delar, usul al-fiqh och furu. Usul al-fiqh (arabiska: أصول الفقه) betyder ungefär lagens rötter och furu syftar på lagens grenar. Usul al-fiqh är läran om rättsskolorna samt metoden att tolka dem medan furu är studiet av reglernas innehåll. En expert på sharia, dvs. en muslimsk rättslärd, kallas faqiharabiska.

Behörigheten att tillämpa sharia har traditionellt sett inte legat på nationalstaten, utan på den muslimska trosgemenskapen (umma). Religiösa bestämmelser har med andra ord hållits inom de olika religiösa samfunden. Denna maktfördelning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen, har uppfattats som en förutsättning för att det ska vara möjligt att följa olika religioner under ett och samma politiska styre. Maktfördelningen hänger i sin tur samman med en historisk situation när nationalstaten var svagare och inte hade lika övergripande kontroll av medborgarnas privata sfär som i modern tid. Parallellt med den religiösa islamiska rätten (sharia) har det i islams historia också funnits en sekulär rätt (urf eller qanun) som inte stått i motsättning till sharias fem grundläggande målsättningar, värnande om:

  1. livet
  2. förnuftet
  3. religionen
  4. egendomen
  5. fortplantningen.

Termen sharia syftar i grunden på Guds vilja sådan som den nedtecknas uttryckt i Koranen och traditionen (sunna). Det finns flera tolkningar av sharia. Därför är rättstraditionen inte entydig i olika frågor, utan har fått sin utformning inom olika skolor. Sharia är på ett annat sätt än religionens inre, andliga dimension föränderlig utifrån omständigheterna. Länder som säger sig tillämpa sharia har därför ibland skilda åsikter om vad det innebär. Idag baseras de flesta ländernas lagstiftning i den muslimska världen på två källor:

  1. sharia
  2. lokala lagar/sedvänjor

Kombinationen av dessa kan se tämligen olika ut i olika länder och regioner. I de flesta muslimska länder används sharia endast inom familjerätten, och reglerar därmed endast frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Inom andra områden används istället sekulär rätt.

Koranens roll i sharia[redigera | redigera wikitext]

Muslimerna använder sig av två perspektiv för att fastställa de grundläggande lagarna som Gud, när han med sin order via ängeln Gabriel som enligt traditionen uppenbarade sig för Mohammed, gav till honom Koranens verser. Det första är Koranen eftersom den sägs vara guds egna ord. Det andra är profetens tradition (sunna), som handlar om profetens levnadssätt och som går att läsa om i haditherna.

Koranens skrifter och verser anses vara sanna och dess ”äkthet” ifrågasätts inte av muslimer. Det stora problemet med koranens innehåll är att det kan tolkas på olika sätt och dessa kan variera från person till person. Texten är alltså klar men tolkningen kan skifta vilket kan göra det svårt att tolka vilka rättigheter och straff som föreligger eller hur lagen i fråga fungerar. När det kommer till haditherna är problemet inte detsamma. Där ligger problemet snarare i att man behöver ta reda på om varje hadith kan antas komma från profeten från första början.

Totalt innehåller Koranen 6200 verser, dock är inte alla lagrelaterade. De verser som handlar direkt om lagregler är 350 totalt och de är uppdelade på följande sätt. - 140 i rituella frågor - 70 rörande giftermål, skilsmässa, arv osv. - 30 rörande brott och straff - 30 rörande medborgerliga rättigheter och - 10 som rör ekonomin (förbud mot ränta och rättigheter för arbetare till exempel)

De 350 verserna kan i sin tur tolkas olika bokstavligt. 180 av verserna är sådana där avsikten anses framgå entydigt, utan risk för feltolkningar. De resterande verserna anser man sig kunna tolka på ett ungefär. Dessa verser ställer till det vid tolkningen eftersom olika personer kan ha olika uppfattningar om hur de ska översättas.

Sharia i olika utomeuropeiska delar av världen[redigera | redigera wikitext]

Länder med sharia. Mörkaste grönt visar att landets lagstiftning i huvudsak är baserad på sharia. Ljusare grönt sharia tillsammans med andra system. Ännu ljusare att sharia används regionalt. Ljusaste grönt att familjelagstiftningen är baserad på sharia. Röd cirkel visar planer på att införa sharia eller lokala undantag.

Iran[redigera | redigera wikitext]

I Iran genomfördes år 1979 en shiamuslimsk islamistisk revolution. Man tror[källa behövs] att det har gjorts försök att applicera samma modell som i Saudiarabien – som dock är sunnimuslimsk monarki – där sharia är den styrande rätten i hela landet och att Ulama har full makt i rättssalarna. Hur som helst gick det inte igenom utan situationen i post-revolutionära Iran kan beskrivas som en tvådelad maktfördelning. På ena sidan har de behållit de etablerade institutionerna från Shahens regim, det vill säga ett parlament, en president som ersätter Saha och ett rättssystem som är baserat på lagar utfärdade av parlamentet. På andra sidan av den tvådelade maktfördelningen skapades andra institutioner som skulle skydda idealet och kämpa mot fienderna till revolutionen.

Sedan 1979 har situationen i Iran varit likadan. Det har rådit rivalitet och konflikter mellan de vanliga och ovanliga institutionerna. För att upprätthålla idealen från revolutionen tillkom två andra parter i det politiska systemet. Det ena var Shura-ye negahban - ”Väktarrådet” - som var sammansatt av religiösa lärda. Dessa lärda personer hade makten att ta beslut antingen från ett parlament eller från presidenten och det fick avgöra om deras beslut höll sig till islamiska principer. Deras konsul hade fullständiga rättigheter, vilket betydde att alla beslut från parlamentet skulle gå genom konsulatet och godkännas innan de togs bruk.

Det andra elementet som kom till var den rättslärda (faqih), en ensam ledare. Den här institutionen grundades på kärnan av Khomeinis samhällsteori av velayat-e faqih så den var anpassad efter hans begär och hans tid. De rättslärdas uppgift var att bara ingripa när det var nödvändigt och det var helt oberoende av Väktarrådets beslut. Han har makten att ingripa hur han vill på eget beslut, han står alltså inte till svars för någon när det gäller hans beslut.

Tack vore de rättslärdas makt minskades konsulatets roll mer och mer, men den stora förändringen kom 1988. Då hade en konflikt trappats upp mellan parlamentet och konsulatet. Konsulatet ansåg att parlamentet slängde över för många ärenden, så det hann inte med alla. De rättslärda ökade statens makt (parlamentet) genom att ge dem, när det är nödvändig full makt att ta vilket beslut de vill även om det skulle krocka med den islamiska rätten (sharia).

Detta gav konsulatet mycket mindre makt men för att jämna ut det för båda parter infördes ännu en institution. Dessa skulle ha absolut sista ordet i varje beslut och största delen av dess medlemmar var valda av presidenten.

Nigeria[redigera | redigera wikitext]

I norra delen av Nigeria försöker den militanta islamistgruppen Boko Haram med våld införa sharia-lagstiftning i hela landet och konflikten har krävt 1 400 människoliv mellan 2010 och 2012.[3]

Saudiarabien[redigera | redigera wikitext]

Den wahabistiska trosföreställningen utvecklades på 1700-talet av islamisten Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792) under dennes religionsstudier i Basra.[4] Muhammad ibn Abd al Wahhab var skolad i teologi, rättsvetenskap (madhhab) och företrädde den hanbalitiska rättsskolan, i vilken hans farfar hade varit en högt uppsatt auktoritet och som traditionellt betraktas vara sunniislams strängaste. När Muhammad ibn Abd al Wahhab återvände från studier i Mecka och Medina till sin hemby Al-'Uyayna år 1740 försökte han driva igenom reformer i lokalsamhället baserad på sin egen kompromisslösa tolkning av Ahmad bin Hanbal. Islamisten Muhammad ibn Abd al Wahhab lyckades övertala den lokale makthavaren att riva gravhelgedomen tillägnad Zayd ibn al-Khattab, en av profeten Muhammeds följeslagare, då den i Muhammad ibn Abd al Wahhabs ögon var föremål för avgudadyrkan.[5] Muhammad ibn Abd al Wahhab krävde också att träd som ansågs vara heliga av byborna skulle huggas ned. Slutligen organiserade han personligen stenandet av en kvinna anklagad för hor.[5] Mäktiga stamledare och regionala härskare ogillade de nya förändringarna som islamisten Muhammad ibn Abd al Wahhab försökte genomföra och på deras order kastades han ut ur byn redan samma år.[6]

Muhammad ibn Abd al Wahhab erbjöds därefter uppehälle i angränsande Diriyah av stadens beduinske stamhövding, Muhammed ibn Saud, varpå islamisten Muhammad ibn Abd al Wahhab kunde fortsätta hetsa mot det han uppfattade som avgudadyrkan och ogudaktighet (apostasi). Inte minst fördömde han kraftfullt dåtidens religiösa etablissemang med grund i tolkningar av Koranen som stred mot det teologiska konsensus som rått bland prästerskapet i hundratals år och länge hade öppnat för olika former av synkretiska inslag av islam inspirerade av lokala kulturer och sedvanor såväl som andra religioner. Enligt islamisten Muhammad ibn Abd al Wahhab var det viktigt att människorna inte förlitade sig blint på prästerskapet utan själva ordagrant följde Koranen och sunna, och nya former av islam kunde inte tolereras. De som inte följde hans lära skulle betraktas som avfällingar från den rätta tron (apostasi).

Tillsammans ingick den islamistiske predikanten Muhammad ibn Abd al Wahhab och den beduinske stamhövdingen Muhammed ibn Saud en politisk allians, som gick ut på att införa den wahhabitiska trosföreställningen i de områden som Muhammed ibn Saud erövrade. Denna politiska alliansen bekräftades genom att den beduinske stamhövdingen Muhammed ibn Saud Muhammed gifte sig med den islamistiske predikanten Muhammad ibn Abd al Wahhabs dotter. Genom denna politiska allians kom den islamistiske predikanten Muhammad ibn Abd al Wahhabs trosföreställning för första gången att få stor maktpolitisk betydelse och tillsammans påbörjade de 1744 ett krig för att rensa regionen på allt som uppfattades som ogudaktigt (apostasi), och de beduinska stammarna under Muhammed ibn Saud med efterträdare erövrade inom loppet av 60 år en stor del av Arabiska halvön i vad som blev Emiratet Diriyah, det första saudiska riket. Tillbedjan av heliga grottor, träd och gravar förbjöds och shiamuslimska helgedomar förstördes, inte minst i den heliga staden Karbala som erövrades 1802. 1803 erövrades Mecka, och en wahhabitisk reform påbörjades där samtliga helgedomar i staden förutom Kaba revs, stadens religiösa ledare avrättades och den slöja som dolde Kaba från profana blickar plockades ned. I Saudiarabien baseras rättssystemet på sharia. Den nuvarande beduinske stamhövdingen och Saudarabiens statschef ibn Saud utfärdar vissa förordningar som är helt fristående från den islamiska rätten. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan statschefen ibn Saud och den rättslärda beduinska stammen inb Abd al Wahhab.

I det saudiska islamistiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska sharia-systemen. I Saudiarabien har traditionellt sett funnits två av de fyra största sunnitiska rättskolorna, nämligen shafi'i och den texttrogna hanbali. Dessa två traditioner bevarats genom att domaren dömer utifrån den rättskola som är aktuell i området. På senare tid har dock hanbali fått en mer dominerande roll och trängt undan shafi'i. Men domarna är alltså inte bundna av hanbali-rättsskolan. Systemet är till skillnad från tidigare rättssystem, hierarkiskt i fyra nivåer av rättsinstanser.

I Saudiarabien praktiseras en strängare hudud än i traditionell sharia. Detta beror dock inte så mycket på de rättslärdas inställning, de menar att hudud kan undvikas om möjlighet finns, utan snarare på domarnas frihet, där de genom tazir (möjligheten för domaren att fastställa straff genom egen bedömning) har möjlighet att utfärda domar som inbegriper hudud. Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det osmanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

Här kan man läsa om att de tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut.[7]

Somalia[redigera | redigera wikitext]

Den islamiska rätten (sharia) tillämpas alltsedan 2009[8] i Somalia [9].

Sudan[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från både Iran och Saudiarabien har Sudan haft spår av islamsk rätt (sharia) redan så tidigt som på 1500-talet. Men det var inte förrän mycket senare som lärda qadis kom in i landet, de fanns i början bara runt de stora städerna. Sudans förändring till sharia skedde genom en militärkupp 1989.

På landsbygden där sharia inte riktigt nått ut användes egna lagar men det fanns undantag. Om en egen lag inte hade svar i ett visst ärende eller en konflikt vände man sig till sharia för utfyllnad. Det betydde att sharia fanns där i skuggan av de lokala lagarna, dock var den ingen styrande lag.

Före militärkuppen 1989 hade osmanska egyptier tagit över norra delar av Sudan redan så tidigt som 1821. Dessa förde hanifitiska lagar med sig och under hela den ”turkiska” eran var hanafi den gällande stadslagen. Det var den här typen av lagar som folket på landsbygden stötte på. Dock så spelade sharia mest roll när det gällde familjrätten. Det skedde ännu en förändring i Sudan 1885–1898 då landets styrdes av Mahadi-rörelsen som såg sig som revolutionärer. Mahadi lyckades tillämpa sharia i så gott som alla regioner i landet, tolkat genom honom.

År 1898 lyckades brittiska trupper störta Mahadi-rörelsen. Då ändrades lagarna än en gång i Sudan. Britterna använde sig av en ”anglo-muslimsk” lagstiftning när det kom till brott och straff. Systemet hade utvecklats i Indien och var grundat på brittiska lagar men anpassat till muslimska principer. Detta ledde till att den fullständiga sharia-baserade rätten inte fick mycket utrymme utan begränsades till att styra över frågor gällande äktenskap, skilsmässa, ansvar för omyndiga, donationer och arv. Sharia kunde få gälla i frågor utanför de ovannämnda om båda parter var överens om det. Andra fall och frågor var bestämda av brittiska domstolar som inte följde någon specifik lagkod utan baserades sina beslut på "vett och etik" samt "rättsvisa".

Sharia inom den Europeiska Unionen[redigera | redigera wikitext]

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) tillkom för att transformera Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, och var grundläggande för instiftandet av Europarådet. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) undertecknades 4 november 1950 i Rom, Italien av högre ämbetsmän från medlemsstaterna i Europarådet. Sverige ratificerade konventionen 4 februari 1952.[10]

Europakonventionen, artikel 9 om skydd för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

  • 1. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
  • 2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Religionsfriheten är endast en relativ frihet som inbegriper att envar skall behandlas lika och omfattar alla personer och alla trosföreställningar, även ateister som inte tror på att någon gud överhuvudtaget existerar. Denna relativa frihet får inskränkas genom lag som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Den 12 mars 2015 antog Europaparlamentet en resolution som erkänner rätten att ingå äktenskap, för par av samma kön som mänskliga och medborgerliga rättigheter fråga. Konventionen stöddes av alla deltagande ledamöter från Lettland, Luxemburg och Sverige, och Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien och Tyskland.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

En sharia-domstol drivs bland annat i Århus av ett lokalt muslimskt råd parallellt med det danska rättssystemet. Rådet väljer självt sina medlemmar.[11] Rådet dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder, men har ingen makt att straffa de som inte följer domstolens beslut.[11]

Frankrike[redigera | redigera wikitext]

I juni år 2009 tillsatte franska nationalförsamlingen en utredning om användningen av heltäckande slöja s.k. niqab i Frankrike. Betänkandet avlämnades i januari år 2010, och där konstaterades att år 2009 omkring 1.900 kvinnor bar en sådan slöja, medan år 2000 så fanns det inte någon kvinna som bar heltäckande slöja i Frankrike. Betänkandet konstaterade att användandet av heltäckande slöja stred mot Frankrikes grundläggande värderingar Liberté, égalité, fraternité (sv frihet, jämlikhet, broderskap), där bärande av slöja var tecken på kvinnans underkastelse i strid mot frihetsidealet och jämställdheten mellan könen, samt principen om broderskap i samhällskontraktet. Användandet av slöja var enligt betänkandet en negering av den franska principen le vivre ensemble (sv att leva tillsammans). Därefter lades fram flera remissförslag mot användande av slöja på allmän plats, men utredningsförslaget stannade slutligen för att föreslå ett totalt förbud mot all användande av slöja på allmän plats. [12] Också under januari 2010, så Nationella konsultativa kommissionen för mänskliga rättigheter (CNCDH) utfärdade ett utlåtande mot ett totalt förbud mot all användande av slöja på allmän plats, och argumenterade att sekulariseringsprincipen var inte ett tillräckligt skäl för att föreslå ett totalt förbud mot all användande av slöja på allmän plats och att ett sådant förbud skulle kunna stigmatisera muslimer i allmänhet och göra livet mycket svårt för de redan förtryckta muslimska kvinnor som bar slöja.

Primiärministern François Fillon gav den 29 januari 2010 uppdrag till regeringskansliet att utreda de rättsliga möjligheterna att förbjuda användandet av slöja på allmän plats särskilt och maskering i allmänhet. Departementet presenterade sitt betänkande i mars 2010, där man inte rekommenderar ett förbud mot bärande av slöja av religiösa skäl, och att ett förbud mot maskering av ansiktet på allmän plats i allmänhet borde begränsas till de situationer där identifiering var nödvändig av säkerhetsskäl eller andra särskilda situationer.[13] Den franska regeringen kom farm till att ett begränsat förbud mot maskering av ansiktet var inte praktiskt, och i maj 2010 föreslog en proposition som "förbjöd att täcka ansiktet på allmän plats" vilket skulle omfatta alla former av döljande av ansiktet i det offentliga rummet.[14]

Lagen antogs med en rösts övervikt av den franska nationalförsamlingen i juli 2010 och godkändes enhälligt av den franska senaten i september 2010. Konstitutionella rådet (motsv lagrådet) konstaterade efter prövning att lagen inte stred mot den franska konstitutionen.[15] Frankrike införde år 2010 en lag som förbjöd att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation, loi n° 2010-1192 du 11 octobre 2010 interdisant la dissimulation du visage dans l'espace public. Lagen antogs den 11 oktober 2010 och trädde i kraft den 11 April 2011. Även om lagen var allmänt utformad, så var det lagstiftarens intention att förbjuda användande av en heltäckande slöja s.k. niqab.

Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

I Storbritannien finns sharia-domstolar dit tusentals muslimer går varje år för att lösa civilrättsliga mål angående affärstvister, familjetvister och äktenskapstvister. Dessa informella tribunaler har ingen laglig makt att genomdriva sina beslut och deras skiljedomar följs på frivillig basis av parterna.[16] Vissa grupper såsom Iranian and Kurdish Women's Rights Organisation (IKWRO) hävdar att dessa tribunaler diskriminerar mot kvinnor eftersom de domineras av män och ofta dömer till mäns fördel.[16] Enligt en rapport från år 2009 skriver tankesmedjan Civitas att det finns upp till 85 sharia-domstolar i Storbritannien.[17] Förespråkare hävdar att muslimer har rätt till detta undantag ifrån principen allas likhet inför lagen eftersom ortodoxa judar redan hade ett undantag för Beth din-tribunaler sedan tidigare. Motståndare som bland annat Baroness Cox hävdar att shariadomstolar inte likabehandlar kvinnor och homosexuella (jfr. likabehandlingsprincipen), att kvinnor löper större risk att pressas att följa skiljedomarna fastän medverkan påstås vara frivillig, samt att tribunalerna ibland i dömer mål som är straffrättsliga och därmed överskrider sin behörighet.[17][18]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige är en industrialiserad sekulär nationalstat vilken i sitt undervisningssystem i skolor och universitet grundar undervisningen på empiriska och logiska faktakunskaper, inte på vidskepliga trosföreställningar[19] som saknar förankring i den fysiska yttervärlden. Ett påstående måste med nödvändighet kunna verifieras eller i vart fall kunna falsifieras, för att påståendet skall kunna hållas för sant. En trosföreställning varken korresponderar eller refererar till någonting i den fysiska yttervärlden. En trosföreställning är varken sann eller falsk, utan kontingent. Den som t.ex. påstår att det finns en rosa elefant i rummet, har också bevisbördan för sitt påstående. Först när en trosföreställning har prövats och verifierats kan den hållas för sann. Det svenska öppna samhällets[20] sociala ingenjörskonst har satt sin tro till vetenskapen och till vetenskapliga fakta. Vetenskap[21] är systematisk säker[22] kunskap[23], där forskningsfrågorna har publicerats offentligt i vetenskapliga böcker eller tidskrifter och därmed möjliggör offentlig kritik av densamma. Kritik av vidskepliga trosföreställningar tolereras i Sverige, men tolereras inte i flera andra nationalstater (jfr "avfällighet" (apostasi).

Religionsfriheten innebär i Sverige att var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att ensam eller eller tillsammans med andra utöva sin religion[24]. Religionsfriheten inbegriper att var och en skall behandlas lika och omfattar alla personer och alla trosföreställningar, även ateister som inte tror på att någon gud överhuvudtaget existerar i yttervärlden (eng. the external world). Var och en har rätt att tro vad som helst, men var och en har inte rätt att göra vad som helst. Ingen trosföreställning får särbehandlas, vare sig privilegieras eller diskrimineras. Att åberopa sin "trosföreställning" befriar inte någon person från ansvar från rättsliga påföljder för sina gärningar. Det åligger var och en att följa svensk lag och åtlyda svenska domstolars och myndigheters domar och beslut. Detta alldeles oavsett om någon anser att det skulle kunna strida mot ens egen trosföreställning.

Den som på allmän plats deltar i sammankomst enligt ordningslagen (1993:1617), som utgör demonstration eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring, eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, får inte helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation[25]. Anträffas en okänd person av en polisman och finns det särskild anledning anta att han är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet, får han omhändertas för identifiering, om han vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig[26].

Män och kvinnor äger lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskapets upplösning.[27] Sverige har inte någon muslimsk skiljedomstol som grundar sig på islamisk rätt (sharia), till skillnad från Danmark och Storbritannien. I vissa s.k. muslimska nationalstater som t.ex. Egypten, Iran, Pakistan eller Saudiarabien, så grundas den nationella rätten på den islamiska rätten. Utländsk rätt har tillämpats i svenska domstolar i de fall där parterna enligt den svenska internationella privaträtten har anknytning till en nationalstat som tillämpar nationell rätt. Däremot så finns det ingen regel i svensk rätt som föreskriver att en domstol ex officio måste tillämpa utländsk rätt. Frågan har huvudsakligen reglerats i praxis och en skiljelinje synes här gå mellan dispositiva mål och indispositiva mål. I dispositiva tvistemål, dvs. tvister om sådant som parterna kan förlikas om, synes det vara nödvändigt att en part åberopar utländsk rätt för att den skall tillämpas. Det finns flera rättsfall med klar anknytning till utlandet i vilka svensk rätt utan vidare har tillämpats, eftersom ingen av parterna har åberopat utländsk rätt. I indispositiva tvistemål däremot, exempelvis i mål om fastställande av faderskap, så finns det exempel på där domstolarna ex officio har tillämpat utländsk rätt.

I Sverige är det lagligen möjligt att ingå samkönande äktenskap borgerligt sedan den av riksdagen beslutade könsneutrala äktenskapslagstiftningen trädde i kraft 1 maj 2009.[28][29] För religiös samkönad vigsel fordras beslut i respektive kyrka eller samfund. Inom Svenska kyrkan är det, efter kyrkomötets beslut, från 1 november 2009 möjligt att få kyrklig samkönad vigsel. Beslutet innebär samtidigt att ingen enskild präst har skyldighet att förrätta samkönad vigsel.[30] (Se även Äktenskap i Sverige.) Sveriges muslimska förbund uppger att inga imamer kommer att viga par av samma kön.[31]

I många muslimska nationalstater är äktenskap med barn under aderton år s.k. barnäktenskap (pedofili) och månggifte (polygami) lagligt, men som i Sverige är ogiltigt. Innan ett äktenskap ingås skall det prövas om det inte finns något hinder mot äktenskapet. De två som avser att ingå äktenskap skall gemensamt begära hindersprövning hos Skatteverket. Denna prövning skall göras hos Skatteverket[32]. Den som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet[33]. Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap[34].

Den som har samlag med ett barn under 15 år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, dömes för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år[35]. Är våldtäkten mot barnet att anses som grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ogift äktenskap med den som är gift, dömes till tvegifte till böter eller fängelse i högst två år[36]. Både barnäktenskap och månggifte strider uppenbart mot grunderna i det svenska rättssystemet (ordre public), så även om de skulle vara lagligt giltiga i utlandet, så erkänns de inte av svenska domstolar eller myndigheter.

Islams profet och förebild Muhammed gifte sig med ett 6-9 årigt flickebarn Aisha och hade flera fruar, så därför kan muslimska nationalstater aldrig förbjuda barnäktenskap eller månggifte. År 2013 dog ett 8-årigt flickebarn från nordvästra Jemen på sin bröllopsnatt med den 40-åriga brudgummen. Dödsorsaken angavs vara inre skador till följd av ett sexuellt trauma.

I april 2006 gick den politiskt aktiva ordföranden för Sveriges muslimska förbund, islamisten Mahmoud Aldebe, ut med ett brev[37] till de svenska riksdagspartierna där han bland annat krävde särlagstiftning för Sveriges muslimer i Sverige[38]. I brevet krävde islamisten Mahmoud Aldebe bland annat att skilsmässor måste godkännas av en imam, att kommunala skolor ska undervisa muslimska barn i hemspråk och religion i separata grupper, och att muslimska flickor och pojkar ska få simundervisning i separata grupper. Förbundets islamistiske ordförande Mahmoud Aldebe tvingades ta tillbaka förslaget då han fick en majoritet inom förbundet emot sig[39]. I oktober 2009 meddelade islamisten Mahmoud Aldebe att han kommer kandidera till riksdagen för Centerpartiet i Stockholm, vilket kritiserades av flera ledande personer inom Centerpartiet som ansåg att han hade bristande demokratisyn,[40][41][42] på grund av att islamisten Mahmoud Aldebe tidigare 2006 ville införa sharialagar i Sverige. Mahmoud Aldebe försvarade sig med att han tagit tillbaka kravet.[43] I november 2009 drog Aldebe tillbaka sin kandidatur.[43] Den 11 januari 2010 avsade islamisten Mahmoud Aldebe sitt medlemskap i Centerpartiet.[44]

Den politiskt aktiva islamisten Omar Mustafa valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelsen vid partikongressen i Göteborg den 7 april 2013, efter att ha nominerats av partidistriktet i Stockholms stad[45]. Invalet av islamisten Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse uppmärksammades i en artikel publicerad av den antirasistiska tidskriften Expo den 8 april 2013.[46] I artikeln redogjordes bland annat för att Mustafa – i sin roll som ordförande i Islamiska förbundet i Sverige – bjudit in flera personer som enligt Expo spridit antisemitisk propaganda som föreläsare till olika konferenser som förbundet anordnat.[46] Expo hänvisade bland annat till en artikel publicerad i Dagens Nyheter i mars 2011, där det rapporterades att Islamiska förbundet vid en konferens i december 2010 bjudit in egyptierna Salah Sultan och Ragheb al-Serjany som föreläsare.[46][47] Sultan har bland annat spridit påståenden om att judar under påsken begår ritualmord på kristna samt påståenden om en judisk världskonspiration.[47] al-Serjany har i flera artiklar skrivit om judars påstådda inflytande över de politiska och ekonomiska systemen i världen.[47] Under den debatt som följde på Dagens Nyheters artikel 2011 vidhöll Omar Mustafa, som då var ordförande i Islamiska förbundet, att det var rätt att bjuda in personerna ifråga och att de skulle fortsätta bjuda in sådana personer.[46] Expo rapporterade även att Islamiska förbundet under påsken 2013, bara några veckor innan Omar Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse, medarrangerat ytterligare en konferens i Stockholm till vilken personer med kontroversiella åsikter bjudits in som föreläsare.[46] Bland dessa nämndes den brittiska journalisten och vänsteraktivisten Yvonne Ridley, som av Expo beskrivs som antisemit, och den palestinske författaren och debattören Azzam Tamimi, som bland annat beskrivit Israel som "en cancer" och försvarat självmordsattacker mot civila israeler.[46] I ett uttalande den 13 april 2013 uppmanade förbundet HBT-socialdemokrater Sverige Omar Mustafa att lämna sin plats i Socialdemokraternas partistyrelse: "Det går inte att företräda en organisation som gör skillnad på människor och samtidigt företräda Socialdemokraterna. [...] Att en partistyrelseledamot gång efter annan berett plats för människor som hotar och sprider hatpropaganda mot homosexuella är inte förenligt med socialdemokratisk ideologi. Det får inte råda några tvivel om vilka värderingar våra främsta företrädare står för och vilken politik de driver. För oss är det oacceptabelt med en ledande partiföreträdare som inte i både ord och handling står upp för våra mest grundläggande värderingar. Vi uppmanar därför Omar Mustafa att lämna sin plats i partistyrelsen".[48]

Bostadslägenhernas hyra bestäms enligt den svenska modellen efter hyresförhandlingar mellan fastighetsägaren och hyresgästföreningen i en förhandlingsöverenskommelse[49]. Hyran skall vara skälig i förhållande till bostadslägenhetens bruksvärde[50]. Sextio procent (60 %) av de hyresgäster som hyr sin bostadslägenhet måste avflytta, om hyran stiger med 3000 kronor[51]. De privata fastighetsägarna har sedan augusti 2013 ägnat sig åt aktiv politisk lobbyverksamhet och aktiv politisk opinionsbildning för att införa marknadshyror. Bostadsministern i Stefan Löfvéns regering Mehmet Kaplan avvisade den 23 februari 2016 i Aktuellt i SVT de privata fastighetsägarnas politiska krav på införande av marknadshyror. "Att släppa hyror löst helt och hållet skulle skapa en social oro som skulle göra att väldigt många människor skulle behöva gå ifrån hus och hem och det kommer vi aldrig medverka till", sa bostadsminister Mehmet Kaplan kategoriskt. Den 15 april 2016 hoppade de privata fastighetsägarna av de bostadspolitiska samtalen med den av regeringen tillsatte förhandlaren Claes Stråth. Därefter tvingades bostadsministern Mehmet Kaplan från Miljöpartiet att avgå samma dag den 15 april 2016 efter att det framkommit att han varit på middag tillsammans med den Turkiet-nationalistiska och militanta gruppen Grå Vargarna samt den islamistiska gruppen Milli Görüs[52] [53]samt gjort antisemitiska uttalanden år 2009 i Somali Star TV.[54]

Den politiskt aktiva islamisten Yasri Khan är generalsekreterare och en av grundarna av Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR)[55][56] och tidigare miljöpartistisk politiker. Den politiskt aktiva islamisten Yasri Khan arbetade för att införa en särlagstiftning för Sveriges muslimer i Sverige. Yasri Khan uppmärksammades 2016 i samband med att han kandiderade till Miljöpartiets partistyrelse och det framkom att han av religiösa skäl inte vill ta kvinnor i hand. Efter kritiken av Yasri Khan som följde, så valde han att lämna Miljöpartiet och samtliga sina politiska uppdrag.

Sharia och apostasi[redigera | redigera wikitext]

Enligt sharia är det dödsstraff på "avfällighet" (apostasi), att avvika från ett rättroget muslimskt liv. Detta kan exempelvis inbegripa ateism, konvertering till annan religion (vissa islamiska sekter räknas dit) att uttrycka hädelse mot Koranen eller Muhammed och hans familj eller att förkunna att något som enligt sharia är förbjudet (haram) skulle vara tillåtet (halal), dvs. "uppmuntran till synd". Vissa muslimska lärda har dock kritiserat tillämpningen av dödsstraff för avfall. Minderåriga, och ibland kvinnor, kan undantas från dödsstraffet. Tillämpningen av apostasilagen gör att alla är tvungna att följa islam, eftersom det enligt islamisk praxis är fadern som väljer religion åt det nyfödda barnet genom att man viskar shahadan i barnets öra och därmed upptas i den muslimska trosgemenskapen (umma). I praktiken är det även familjens ansvar att se till att en "avfallen" kommer till "rätt väg" eller bestraffas om det inte sker.

Sharia och banktransaktioner[redigera | redigera wikitext]

Koranen förbjuder uttryckligen riba (surah 2:225-9), ett omdiskuterat uttryck som med tiden har kommit att innebära en ekonomisk ränta eller ocker. I realiteten hamnar det i samma kontext som spel och dobbel, men även ett förbud mot andra ekonomiska risktaganden, däribland diskuteras försäkringar som ytterligare ett ekonomiskt risktagande. Detta har lett till en unik struktur hos islamiskt bankväsende. Med tiden har tre grundläggande tillvägagångssätt utvecklats:

  • Mudaraba – Banken och kunden skapar tillsammans en investering där banken bidrar med kapital medan kunden bidrar med arbetskraft och kompetens. Efter en på förhand förutbestämd period så kommer kund och bank att dela på investeringens vinst från perioden. Därefter kommer kunden att ta över hela investeringen och hela vinsten.
  • Musharaka – Liknar ovanstående med skillnaden att banken tillsammans med kunden satsar en bestämd summa pengar och tar ut vinst från investeringen efter en förutbestämd procentandel parterna emellan.
  • Marabaha – Kanske den mest teologiskt innovativa lösningen. Bank och kund ingår då i ett handelskontrakt mellan två parter, aqd, där banken köper en vara av kunden för en summa pengar som banken bestämt. En tid senare köper kunden tillbaka samma vara men för ett högre pris. På så vis får kunden tillgång till en summa pengar under en bestämd tid men som sedan skall betalas tillbaka med en viss ökning senare.

Liknande tankesätt finns även i hur bankerna drivs inom vissa länder. Det finns till exempel fall där kunden inte startar ett konto hos banken för att enbart förvara pengarna och få ut ränta på dessa pengar (såsom det sker i bl.a. Sverige), istället investerar kunden sin summa pengar i banken och får ut en andel av bankens årliga vinst (jfr. svenska JAK Medlemsbank, Banken lånar ut pengar utan att kräva ränta. För att täcka bankens kostnader tillkommer administrativa avgifter).

Sharia under den moderna perioden[redigera | redigera wikitext]

De stora förändringar som ägde rum inom den muslimska världen efter 1800-talet påverkade islamisk rätt på två märkbara sätt. Det ena sättet var att rollen sharia hade minskades för att ge europeiska modeller större utrymme. Sedan var det andra sättet helt tvärtom, man ville öka sharias roll genom att modernisera rätten och ge betydligt mer utrymme till ijtihad.

I perioden efter 1800-talet och under 1900-talet skedde massiva förändringar i de flesta muslimska länder. Flera regeringar kom att domineras från västländerna och förändringen i själva rättens sammanhang utvecklades fram och det blev inte en hastig förändring. När västländerna kom och koloniserade muslimska länder ansåg de att västerländska moderna lagar, seder och bruk skulle gälla även i kolonierna. Men istället för att påtvinga en hastig förändring lät de införandet ske långsamt, dock fick arabstaterna redan från början anpassa sig till mindre lagändringar direkt. De nya erövrarna såg ingen inspiration i att ha kvar sharia, den fyllde ingen funktion för dem; därav ville de ge det religiösa systemet så lite inflytande som möjligt. Deras strategi var att införa lite av det nya hela tiden och göra så att de gamla regelsystemen fasades ut allt eftersom folket i landet utvecklades och moderniserades.

Det fanns stora svårigheter när man försökte anpassa de västerländska rättssystemen till sharia, eller vid försöken att smälta ihop dem. Problem låg i att använda sharia som lag i ett modernt samhälle med ett västerländskt rättssystem. De västerländska rättssystemen innehåller tre nivåer.

  • Nationell rätt: Lagar med denna beteckning är giltiga inom landets gränser, och den är den vanligaste lagtypen. Den gäller alla som rör sig inom gränsen. Även de som kommer in i landet måste följa nationell rätt.
  • Internationell rätt: Det kan gälla konventioner och traktater som är bindande mellan nationalstater som befinner sig i ett visst samarbete. Konventioner och traktater är bindande mellan nationalstater eller internationella organisationer som t.ex. Europeiska Unionen (EU). Europeiska Unionens förordningar har direkt effekt i medlemsstaterna.
  • Naturrätt: Naturrätten består av universellt bindande normativa rättsprinciper som direkt anses gälla i varje civiliserat samhälle. Det är den nationella lagstiftande församlingen som har till uppgift att se till att de nationella lagarna står i överensstämmelse med naturrätten.

Om man ser till olika definitioner om vad en lag kan vara så passar inte sharia in under något av dessa tre alternativ. Sharia är ingen nationell rätt, då den inte begränsar sig till någon nationalstats territorium. Den gäller inte alla människor förutom den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen), och det råder skillnad från rättskola till rättskola. Det visar på att sharia inte är beroende av nationella territoriella statsgränser, samt att det finns skillnader även mellan olika muslimska samhällen. Det är svårt att sätta sharia i ett internationellt rättssystem, då sharia inte bygger på mellanstatliga konventioner och traktater av något slag och en naturrätt är helt uteslutet, då sharia gäller bara den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen).

Detta har gjort det svårt att anpassa sharia i en värld dominerad av romersk rättsligt grundade västerländska rättssystem. För att kunna lösa upp motsättningen mellan nationalstatens rätt och sharia, behövdes en förändring i tillämpningen av sharia. Först visste man inte om man skulle göra sharia till en nationell rätt, men som endast gällde den muslimska befolkningen i landet (jfr. likabehandlingsprincipen), eller om man skulle göra den till en naturrätt som gällde alla muslimer i den muslimska trosgemenskapen (umma). Om den skulle göras till en universellt tillämplig naturrätt, så behövdes det fortfarande variationer beroende på vilken nationalstat, det gällde och hur förhållanden var där. Det var svårt att hitta en anpassning för sharia; hur, var, när och för vem den skulle gälla för, samtidigt som den skulle passa in i någon av de västerländska definitionerna på ett rättssystem.

En lösning på denna motsättning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen (umma), skulle kunna vara maktfördelning av den dömande makten i två delar. En del där sharia hade full kontroll med traditionella regler, där skulle det finnas separata sharia-rättsalar och domare (jfr. likabehandlingsprincipen). På andra sidan skulle nationalstaten fortfarande ha full kontroll på det mesta och sharia fick det ”övriga”. Det som lämnades till sharia var familj och personliga ärenden, som i sin tur tolkades som ”utanför lagen” av västerländsk domstol (jfr. likabehandlingsprincipen).

Förändringar inom rättssystemet[redigera | redigera wikitext]

De västerländska rättssystemen har två invändningar mot den klassiska sharia-domstolen. För det första så saknas det processrättsliga regleringar av sharia-domstolens behörigheter. Dessutom är sharia-domstolens domar inte överklagbara. Att ge så mycket makt till en enskild ensamdomare är orimligt enligt det västerländska, demokratiska synsättet. För det andra så är problemet med sharia att den som skulle dömas fråntogs rätten till ett juridiskt ombud, och var istället hänvisad till att ensam föra sin egen talan i rättegången, utan ombud omedveten om sina rättigheter.

Sammanfattningsvis så uppfyller inte sharia-domstolen de grundläggande kraven som måste ställas på varje civiliserad nationalstat, att varje medborgare skall vara försäkrad en rättvis och offentlig förhandling i frågor som rör dennes medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Likabehandlingsprincipen innebär att alla ska behandlas lika oberoende av kön och religionstillhörighet och att alla skall behandlas lika inför lagen. Stater som medger att domstolarna använder sig av tortyr och förnedrande bestraffning, kan inte anses vara civiliserade (art. 38 ICJ).

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Puritansand muslims - what they have in common, läst 2015-05-24
  2. ^ [a b c] Attitydundersökningen The world’s muslims: religion, politics and society, genomfördes under åren 2008–12 i 39 länder där minst 65% av befolkningen är muslimer i Afrika, Asien och Europa. Studien refereras i Åsikter i den muslimska världen, Forskning och framsteg, juli 2013.
  3. ^ Nigeria's Maiduguri shaken by 'Boko Haram' blasts”. BBC News - Africa. 16 oktober 2012. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-19958107. Läst 2 november 2012. 
  4. ^ Tarikh Najd av 'Husain ibn Ghannam, vol. 1, s. 76–77
  5. ^ [a b] Lacey, Robert (February 1983). The Kingdom: Arabia & the House of Saʻud. Avon. Sid. 56. ISBN 978-0-380-61762-3. http://books.google.com/books?id=OId-wIvHDcUC. Läst 26 December 2011 
  6. ^ DeLong-Bas, Natana J. (15 July 2004). Wahhabi Islam: from revival and reform to global Jihad. Oxford University Press. Sid. 24. ISBN 978-0-19-516991-1. http://books.google.com/books?id=-Uy4ZGwAOAgC. Läst 24 December 2011 
  7. ^ Den mäktige domarens (stormuftin Abdul Aziz al-Sheikhs) beslut http://www.barometern.se/nyheter/TT_utrikes/stormufti-godkanner-barnaktenskap(1087860).gm
  8. ^ ”Somali leader agrees Sharia law”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7916937.stm. 
  9. ^ Mohamed, Mohamed. ”Somali justice - Islamist-style”. BBC Somali Service. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/8057179.stm. Läst 14 april 2012. 
  10. ^ prop. 1951:165, bet. 1951:UU11, rskr. 1951:2 [1]
  11. ^ [a b] Jacob Haislund Rasmussen (15 okt 2013). ”Akkari: Magtfuld kreds dømmer efter sharialov”. Jyllands-Posten. http://jyllands-posten.dk/aarhus/ECE6097538/akkari-gellerup-har-sharia-domstole/. Läst 15 oktober 2013. 
  12. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), pp.4-5
  13. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), pp.6-7
  14. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), pp.7-8
  15. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), p.9
  16. ^ [a b] Talwar, Divya. ”Growing use of Sharia by UK Muslims”. BBC Asian Network. BBC. http://www.bbc.co.uk/news/uk-16522447. Läst 7 maj 2012. 
  17. ^ [a b] Andy McSmith (30 juni 2009). ”The Big Question: How do Britain's sharia courts work, and are they a good thing?”. The Independent. http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/the-big-question-how-do-britains-sharia-courts-work-and-are-they-a-good-thing-1724486.html. Läst 7 maj 2012. 
  18. ^ Jonathan Wynne-Jones (7 augusti 2011). ”Sharia: a law unto itself?”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/8686504/Sharia-a-law-unto-itself.html. Läst 30 maj 2012. 
  19. ^ Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson (red), Vetenskap eller villfarelse, Leopard, Stockholm 2005 (348 s) ISBN 91-7343-085-4
  20. ^ Karl R Popper, Öppna samhället och dess fiender, 1-2, Akademilitteratur, Stockholm 1980-81 (355+446 s) ISBN 91-7410-076-9 & ISBN 91-7410-077-7
  21. ^ Carl Hempel, Vetenskapsteori, sv övers Bengt Wennerberg, Studentlitteratur, Lund 1969 (121 s); Karl R Popper, Popper. Kunskapsteori, vetenskapsteori, metafysik, samhällsfilosofi, i urval av David Miller, sv övers Björn Dahlström & Roland Martinsson, faktagranskning Bengt Hansson, Thales, Stockholm 1997 (497 s) ISBN 91-87172-86-0; Peter Winch, Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin jämte Fyra essäer, sv övers Carola Sandbacka & Göran Torrkulla, fackgranskning Lars Hertzberg, Thales, Stockholm 1994 (236 s) ISBN 91-87172-46-1
  22. ^ Mats Furberg, I stället för vetande? Thales, Stockholm 1994 (317 s) ISBN 91-87172-61-5; Lars Hertzberg (red), Essäer om Wittgenstein, Thales, Stockholm 1992 (296 s) ISBN 91-87172-38-0; Gunnar Svensson, Wittgenstein om kunskap och visshet. En granskning av några centrala teman i Wittgensteins sista manuskript, Thales, Stockholm 1992 (208 s) ISBN 91-87172-39-9; Ludwig Wittgenstein, Om visshet, sv övers Lars Hertzberg, Doxa, Lund 1981 (103 s) ISBN 91-578-0114-2
  23. ^ Roderick M Chisholm, Theory of Knowledge, 3rd ed, Prentice-Hall Foundations of Philosophy Series, Prentice Hall, Englewood Cliffs, N J, 1989 (104 p) ISBN 0-13-914177-4; Jonathan Dancy, An Introduction to Contemporary Epistemology, Blackwell, Oxford 1985 (259 s) ISBN 0-631-13621-5; Lars-Göran Johansson, Tomas Ekenberg, George Masterton & Pauliina Remes, Kunskapsteori. En introduktion till vetande, berättigande och sanning, Studentlitteratur, Lund 2014 (327 s) ISBN 9789144104898; Karl R Popper, En värld av benägenheter, sv övers Ola Lindberg, Symposion, Eslöv 1996 (60 s) ISBN 91-7139-277-7; Bertrand Russell, Filosofins problem, sv övers Anders Byttner, Levande litteratur, Natur & Kultur, Stockholm 1958 (161 s) 99-0208799-X; Bertrand Russell, Den mänskliga kunskapen. Dess omfattning och gränser, sv övers John & Solveig Landquist, Natur & Kultur, Stockholm 1950 (509 s)
  24. ^ Regeringsformen (1974:152) 2 kap. 1 §
  25. ^ Lag (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall
  26. ^ Polislag (1984:387) 14 §
  27. ^ FN:s kvinnokonvention 1980 art. 16
  28. ^ Äktenskapsbalken (1987:230) 1 kap. 1 §
  29. ^ prop 2008/09:95 Riksdagens webbplats - Könsneutrala äktenskap och vigselfrågor (protokoll)
  30. ^ Snabbprotokoll från kyrkomötet
  31. ^ Imam: Islam förbjuder samkönade äktenskap 18.11.2008, Dagen.
  32. ^ Äktenskapsbalken (1987:230) 3 kap. 1 §
  33. ^ Äktenskapsbalken (1987:230) 3 kap. 2 §
  34. ^ Äktenskapsbalken (1987:230) 2 kap. 1 §
  35. ^ Brottsbalken (1962:700) 6 kap. 4 §
  36. ^ Brottsbalken (1962:700) 7 kap. 1 §
  37. ^ Brev från Sveriges muslimska förbund till Sveriges riksdagspartier, Sveriges Television Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  38. ^ Muslimskt förbund kräver egna lagar”. Dagens Nyheter. 27 april 2006. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=540622&previousRenderType=6. 
  39. ^ Krav på muslimska lagar i Sverige skapar maktkamp”. Sydsvenskan. 28 april 2006. http://sydsvenskan.se/malmo/article156076.ece. 
  40. ^ http://www.expressen.se/debatt/1.1733410/islamister-hor-inte-hemma-i-centern
  41. ^ http://peaceloveandcapitalism.blogspot.com/2009/10/lagen-ska-vara-lika-for-alla.html
  42. ^ http://archive.is/20121130110212/magnusandersson.blogspot.com/2009/10/dagens-debattartikel-i-expressen.html
  43. ^ [a b] Dagens Nyheter 2009-11-08 Aldebe hoppar av riksdagskandidatur
  44. ^ http://www.nyhetskanalen.se/1.1434812/2010/01/11/aldebe_lamnar_centerpartiet
  45. ^ Carp, Ossi (13 april 2013). ”Stormen kring Omar Mustafa”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/stormen-kring-omar-mustafa. Läst 13 april 2013. 
  46. ^ [a b c d e f] Vergara, Daniel (8 april 2013). ”Kritiserad socialdemokrat valdes in i partistyrelsen”. Expo. http://expo.se/2013/kritiserad-socialdemokrat-valdes-in-i-partistyrelsen_5821.html. Läst 13 april 2013. 
  47. ^ [a b c] Granestrand, Lasse (25 mars 2011). ”Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/sthlm/antisemitisk-talare-bjods-in-av-islamiska-forbundet. Läst 20 april 2013. 
  48. ^ HBT-socialdemokrater (13 april 2013). ”Vi kompromissar aldrig om alla människors lika värde och rätt”. Pressmeddelande. Läst 25 april 2013.
  49. ^ Hyresförhandlingslagen (1978:304) 21 §
  50. ^ Jordabalken (1970:994) 12 kap. 55 §
  51. ^ Svensk Fastighetsförmedlings Bobarometer 2015
  52. ^ ”SVT Nyheter avslöjar: Kaplan har träffat islamister vid flera tillfällen”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-nyheter-avslojar-kaplan-har-traffat-islamister-vid-flera-tillfallen. Läst 29 april 2016. 
  53. ^ Knutson, Mats. ”Pressen blev för stor för Mehmet Kaplan och Stefan Löfven”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/knutson-pressen-blev-for-stor-for-kaplan-och-lofven. 
  54. ^ ”SvD avslöjar: Se tv-klippet där Mehmet Kaplan jämför israeler med nazister”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/svd-avslojar-kaplan-jamforde-israeler-med-nazister. 
  55. ^ ”valresultat”. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rvalkrets/02/valda.html. Läst 10 januari 2014. 
  56. ^ ”Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa”. http://muslimerforfred.org/. Läst 20 april 2016. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Bogdan, Michael & Patrik Lindskoug (red), Författningssamling i internationell privat- och processrätt, 3 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2013 (246 s) ISBN 978-91-39-20651-4
  • Bogdan, Michael, 'Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol', Svensk Juristtidning 1993 s. 597-600 (http://svjt.se/svjt/1993/597)
  • Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 150, Norstedts juridik, Stockholm 2003 (231 s) ISBN 91-39-20330-1
  • Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 146, Norstedts juridik, Stockholm 2014 (344 s) ISBN 978-9-13920-660-6
  • Cheshire, Geoffrey, Private International Law [1935], 14th ed by Peter North & James Fawcett, Oxford University Press, Oxford 2008 (1536 p) ISBN 9780199284382
  • Coulson, Noel J, A History of Islamic Law, Edinburgh University Press, Edinburgh 1964 (264 p)
  • Dahlén, Ashk P, Islamic law, epistemology and modernity. Legal philosophy in contemporary Iran, Routledge, London 2003 (412 p) ISBN 978-0-415-94529-5
  • David, René Major Legal Systems in the World Today. An Introduction to the Comparative Study of Law, 3rd ed translated and adapted by John E.C. Brierley, Stevens, London 1985 (624 p) ISBN 0-420-47340-8
  • Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2015 (725 s) ISBN 9789139114642
  • Dicey, Albert, A Digest of the Law of England with Reference to the Confilct of Laws [1896], 15th ed by Lawrence Morris & John L C Collins, vol 1-2, Sweet & Maxwell, London 2012 (2385 p) ISBN 9780414035027
  • Dicey, Albert, Second supplement to to Dicey, Morris & Collins on the Conflict of Laws 15th Edition, Sweet & Maxwell, London 2015 (387 p) ISBN 9780414050655
  • Dufwa, Bill W, 'Det västerländska rättsarvet under österländskt inflytande. Algerisk skadeståndsrätt', Svensk Juristtidning 1986 s 338-360 (43 s)
  • Gihl, Torsten, Den internationella privaträttens historia och allmänna principer, Norstedts & Söner, Stockholm 1951 (517 s)
  • Hallaq, Wael B, An Introduction to Islamic Law, Cambridge University Press, Cambridge 2009 (206 p) ISBN 978-0-52167-873-5
  • Hedin, Christer, Islam och västerlandet. Möten, myter och motsättningar, Dialogos, Stockholm 2006 (173 s) ISBN 91-7504-185-5
  • Hjärpe, Jan, Islamismer. Politisk-religiösa rörelser i den muslimska världen, Gleerup, Malmö 2010 (205 s) ISBN 978-91-40-66412-9
  • Hjärpe, Jan, Politisk islam, Studier i muslimsk fundamentalism, 2 uppl, Skeab, Stockholm 1983 (165 s) ISBN 91-526-1070-5
  • Hjärpe, Jan, Sharīʾa. Gudomlig lag i en värld av förändring, 2 uppl, Studentlitteratur, Lund 2014 (194 s) ISBN 978-9-14409-651-3
  • Hourani, Albert, De arabiska folkens historia, sv övers Bo Ericson, Alhambra, Furulund 1992 (620 s) ISBN 91-87680-30-0
  • Johnson, Bo, Islamisk rätt. Studier i den islamitiska rätts- och samhällsordningen, Liber, Stockholm 1975 (182 s) ISBN 91-38-02381-4
  • Jänterä Jareborg, Maarit & Mats Kumlien (red), Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle - rättshistoriskt och komparativt. Vänbok till Rolf Nygren, De lege årsbok, Iustus, Uppsala 2011 (436 s) ISBN 978-9-17678-802-8
  • Karlgren, Hjalmar, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, 5 uppl, Gleerups, Lund 1974 (203 s)
  • Karlsson, Ingmar, En delad värld. Islam och Europa - i går, i dag och i morgon, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2010 (186 s) ISBN 978-91-46-22027-5
  • Lacey, Robert, Saudiernas rike, sv övers Roland Adlerberth, Askild & Kärnekull, Stockholm 1982 (519 s) ISBN 91-582-0410-5
  • Nordberg, Michael, Profetens folk. Stat, samhälle och kultur i islam under tusen år, Tiden, Stockholm 1988 (418 s) ISBN 91-550-3164-1
  • Pålsson, Lennart, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna. Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i privaträttsliga tvister inom EU/EFTA-området, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 194, Norstedts juridik, Stockholm 2008 (410 s) ISBN 978-91-39-01385-3
  • Pålsson, Lennart, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 187, Norstedts juridik, Stockholm 2006 (271 s) ISBN 91-39-01200-X
  • Sayed, Mosa, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie, Skrifter från Juridiska fakulteten i Uppsala nr 113, Iustus, Uppsala 2009 (421 s) ISBN 91-7678-741-9
  • Sayed, Mosa, 'Abort inom den islamiska rättstraditionen', Svensk Juristtidning 2014 s 812-834 (http://svjt.org/svjt/2014/812)
  • Schacht, Joseph, An Introduction to Islamic Law, Oxford University Press, Oxford 1964 (304 p)
  • Schacht, Joseph, The Origins of Muhammadan Jurisprudence, Oxford University Press, Oxford 1950 (348 p)
  • Schiratzki, Johanna, Muslimsk familjerätt i svenskt perspektiv, 2 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2001 (155 s) ISBN 91-39-10534-2
  • Zweigert, Konrad & Hein Kötz, Introduction to Comparative Law, 3rd ed translated from german by Tony Weir, Oxford University Press, Oxford 1998 (714 p) ISBN 0-19-826860-2