Hans Christoff von Königsmarck

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Hans Christoff Königsmarck)
Hoppa till: navigering, sök
Hans Christoffer von Königsmarck
Porträtterad av Matthäus Merian d.y., 1651.
Titlar
Guvernör över Bremen-Verden
Tidsperiod 1645
Greve av Tjust
Tidsperiod 1651
Svenskt riksråd
Tidsperiod 1651
Fältmarskalk
Tidsperiod 1655
Företrädare Lars Kagg
Efterträdare Gustaf Adolf Lewenhaupt
Yrke Militär
Övrigt arbete Riksråd, Guvernör
Militärtjänst
I tjänst för Sverige Sverige Sverige
Land Sverige Sverige Sverige
Tjänstetid 1630-
Grad Fältmarskalk
Slag/krig Trettioåriga kriget
Torstensons krig
Karl X Gustavs polska krig
Första bremiska kriget
Politik
Parti Adelsståndet
Personfakta
Född 4 mars 1600
Kötzlin, Mark Brandenburg, Tyskland
Död 8 mars 1663 (63 år)
Stockholm, Sverige
Släkt
Frälse/adelsätt von Königsmarck
Sätesgård Stegeholm
Far Conrad Königsmarck
Mor Beatrix Elisabeth von Blumenthal
Familj
Make/maka Barbara Maria Agata von Leesten (1608-1671)
Barn Conrad Christoffer von Königsmarck
Beata Elisabet von Königsmarck
Otto Wilhelm von Königsmarck
Vapensköld

Wappen der Grafen von Königsmarck 1817 unter Beilegung des schwedischen Wappens. Ernst Heinrich Kneschke: „Deutsche Grafenhäuser der Gegenwart: in heraldischer, historischer und genealogischer Beziehung“, 1. Band A-K, Verlag T. O. Weigel, Leipzig 1852, S. 467

Hans Christoff Königsmarck, Hans Christoff(er) von Königsmarck, född 4 mars 1600, död 8 mars 1663 var greve av Tjust och tysk-svensk militär samt generalmajor 1640, guvernör över Bremen-Verden 1645, fältmarskalklöjtnant 1648, riksråd 1651 och fältmarskalk 1655. Han blev svensk greve 1651 varefter släkten von Königsmarck introducerades på Riddarhuset 1652.

Han var gift med hertiginnans av Wolffenbuttel hovdam Barbara Maria Agata von Leesten (1608-1671) och far till Conrad Christoffer von Königsmarck, Beata Elisabet von Königsmarck och Otto Wilhelm von Königsmarck.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Königsmarck föddes på fädernegodset Kötzlin i Mark Brandenburg som son till ryttmästaren Conrad Königsmarck och hans hustru Beatrix Elisabeth von Blumenthal. Redan som barn tjänade han som småsven hos hertig Fredrik Ulrik av Braunschwig-Lüneburg. Han tog därefter tjänst i kejserliga österrikiska armen i Italien som ryttmästare, men lämnade sin tjänst 1629. När Gustav II Adolf landsteg i Tyskland 1630 ställde han sig på svensk sida. Under Lennart Torstenson och Carl Gustaf Wrangel förde Königsmarck ofta befälet över en självständigt opererande flygande kår. Königsmarck hade också en utomordentlig förmåga att med plundrade resurser värva nya regementen på tysk mark, och många av hans strövtåg hade just uppgiften att på det sättet skaffa huvudarmén förstärkningar. Bland befolkningen i områdena som plundrades blev dock Königsmarck illa beryktad, särskilt som han ofta passade på att plundra ett och annat även för egen räkning.[1] Han förde 1639 befäl över den västra svenska sidohären med Westfalen som huvudsakligt operationsområde.

För Lennart Torstenson var han en ovärderlig medhjälpare, som bland annat spelade en viktig roll i segern i Slaget vid Jüterbog och erövrandet av ärkebiskopsdömet Bremen. Han kom att utses till Bremens guvernör, en post han sedan innehade fram till sin död. Königsmarck bidrog även till att tvinga Johan Georg I av Sachsen att sluta vapenstillestånd.[1]

Samarbetet mellan Königsmarck och Carl Gustaf Wrangel var däremot betydligt sämre. Königsmarck underordnade sig ogärna den betydligt yngre Wrangel, och efter dennes övertagande av befälet opererade Königsmarck nästan hela tiden självständigt. Hans kanske mest berömda bragd är stormningen av Lilla sidan i Prag 1648, där han även förvärvade ett ofantligt byte. I Karl X Gustavs polska krig kom Königsmarck aldrig att delta. Han led skeppsbrott på vägen dit utanför Danzig. De rika byten han samlat på sig från trettioåriga kriget och drottning Kristinas frikostighet gjorde Königsmarck till en av Sveriges rikaste män, med furstliga gods både i Sverige och sitt guvernement Bremen.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 571