HeLa-celler

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
HeLa-celler som delar sig; bilden är tagen i elektronmikroskop.

HeLa-celler är celler som isolerats från en livmoderhalscancer och som används över hela världen vid cellbiologisk, virologisk och molekylärbilogisk forskning. De var de första mänskliga celler från vilka en permanent odödlig cellinje skapats och som förökar sig obegränsat i en cellodling. De har fått sitt namn efter den 31-åriga patient, Henrietta Lacks, från vilken cellerna isolerades strax före hennes död år 1951.

Cellinjen skapades av forskaren George Otto Gey vid Johns Hopkins University utan patientens vetskap. Vid en rättegång 1990 fastställde slutligen Kaliforniens högsta domstol att vävnader och celler från en människa inte är hennes egendom utan kan kommersialiseras.

HeLa-bomben[redigera | redigera wikitext]

HeLa-cellen visade sig vara exceptionellt livskraftig och smittsam så den har förorenat och konkurrerat ut många andra cellinjer så mycket forskning på föregivna celler som från fostervatten (WISH-cellinjen), lever och prostata har visat sig egentligen vara gjord på HeLa-celler, då ingen har kontrollerat cellinjernas äkthet. Detta avslöjades överraskande, kallat "HeLa-bomben" av den relativt okände forskaren Stanley Gartler på konferensen "Second Decenniel Review Conference on Cell Tissue and Organ Culture[1][2]. HeLa-cellerna själva har visat sig vara stabila, såvida de inte har smittats med framför allt virus eller utsatts för manipulation, vilket gett upphov till varianter som utvecklats allteftersom de odlats i cellodlingar världen över. Det har uppskattats att den totala massan av existerande HeLa-celler vida överstiger massan som resten av Henrietta Lacks kropp hade.

Kromosomerna i HeLa-celler är en kombination av mänskliga kromsomer och gener från det virus, humant papillomavirus (HPV 18[3]) som orsakade cancern. Cellerna har också multipla uppsättningar av vissa kromosomer och det totala antalet uppgår till 82 jämfört med 46 i en normal mänsklig cell. Förslag har funnits att HeLa-cellerna borde betraktas som en egen art, Helacyton gartleri i en egen familj, Helacytidae[4]. Förslaget har inte vunnit acceptans då HeLa-cellerna ej uppfyller kriterierna för en art[5], då de har inte etablerat sig utanför den artificiella miljön utan bara spritt sig och förorenat andra cellodlingar på laboratorier[6].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Skloot, Rebecca (2012). ”20 HeLa-bomben”. Den odödliga Henrietta Lacks. Stockholm: Leopard förlag. sid. 160-164, 357. ISBN 978-91-7343-366-2 
  2. ^ Gartler S M. ”Apparent Hela cell contamination of human heteroploid cell lines.”. Nature. 1968 Feb 24;217(5130):750-1.. 
  3. ^ Boshart M. et al.: A new type of papillomavirus DNA, its presence in genital cancer biopsies and in cell lines derived from cervical cancer. EMBO J. 1984;3(5) pp. 1151-1157.
  4. ^ van Valen L. M., Maiorana V. C.: HeLa, a new microbial species.; Evolutionary Theory & Review, vol. 10;71-74. University of Chicago, Chicago 1991. ISSN 1528-2619
  5. ^ "Art" i Nationalencyklopedin. NE Nationalencyklopedin AB, Malmö
  6. ^ Masters, John R.: HeLa cells 50 years on: the good, the bad and the ugly. Nat Rev Cancer. 2002; Apr;2(4):315-9. Review.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Skloot, Rebecca (2012) Henrietta Lacks odödliga liv (2012). Leopard förlag, Stockholm. ISBN 978-91-7343-366-2
  • Benton B. Westfall, red (1967) (på engelska). Second Decennial Review Conference on Cell Tissue Organ Culture of the Tissue Culture Association, Held at Bedford, Pennsylviana, 1966. Tissue Culture Association (Rockville, Md) 
  • Hannah Landecker (2000): Immortality, In Vitro: A History of the HeLa Cell Line. Biotechnology and Culture: Bodies, Anxieties, Ethics, ed. Paul Brodwin, Indiana University Press: 53-74.
  • Moore v. Regents (1990) 51 Cal. 3d 120; 271 Cal. Rptr. 146; 793 P.2d 479.