Holsteinska partiet

Från Wikipedia
Version från den 16 januari 2018 kl. 16.42 av Stigfinnare (Diskussion | Bidrag) (Gjorde redigering 42351252 av Finansmannen (diskussion) ogjord - Är verkligen "förmådde inte göra sig gällande" = "deltog ej"?)

Holsteinska partiet var ett svenskt politiskt parti som framkom efter Karl XII:s död med främsta syfte att bevaka den unge hertig Karl Fredrik av Holsteins anspråk på tronföljden. Karl Fredrik var son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia.

Spelet om tronen

Partiet var i början mycket litet och bestod mest av personer som haft anställning i holsteinsk tjänst, eller som på annat sätt var personligt förbundna med holsteinska hovet. De förmådde inte göra sig gällande vid riksdagarna 1719 och 1720, men under de år som följde växte partiet snabbt i betydelse. Anledningen till det var dels den allmänna fruktan för kung Fredriks planer på utvidgad makt, dels hertigens nära förbindelse med Ryssland, dit han hade begett sig 1721. Tsar Peter insåg att hertigens anspråk på den svenska tronen kunde utnyttjas för att blanda sig i de skandinaviska ländernas politik och försökte därför på alla sätt stödja det holsteinska partiets framgångar.

Vid riksdagen 1723 lyckades Karl Fredriks anhängare genomdriva att han skulle tituleras "kunglig höghet" och få en årlig pension. Rikets ständer gav också ett vagt löfte om att vid ett kommande tronföljarval ha honom i åtanke. De lediga platserna i rådet fylldes med hertig Karl Fredriks anhängare, och efter riksdagens slut härskade holsteinska partiet tämligen allsmäktigt över Sveriges regering. Ryska och holsteinska pensioner och titlar, ersättning för förlorat gods i Östersjöprovinserna och andra gåvor gavs åt hertigens anhängare vilket drog till sig fler anhängare och medlemmar i partiet.

Svenska regeringen ingick 1724 ett vänskapsfördrag med Ryssland, vari de båda makterna förband sig att verka för att Slesvig åter skulle hamna i hertigens händer. Hertigens förlovning samma år, med Tsar Peters äldsta dotter Anna, väckte visserligen förstämning hos svenska allmänheten, men gav honom nya möjligheter till utökat inflytande. Vid Peters död och Katarina I:s tronbestigning i Ryssland året därpå, nådde det holsteinska inflytandet sitt kulmen. Hertigens giftermål gick nu i fullbordan och den nya kejsarinnan förklarade att hon med vapenmakt ämnade återerövra Slesvig från Danmark.

Arvid Horn vid makten

Endast Englands och Frankrikes hotelser hindrade under sommaren 1725 utbrottet av ett krig, i vilket även Sverige med säkerhet skulle blivit indraget. Hertigens svenska anhängare hade stora förhoppningar; det talades om, att kejsarinnan skulle ändra ryska tronföljden till hertigens förmån eller åtminstone överlämna östersjöprovinserna åt honom. En mängd möjligheter att helt plötsligt återställa Sveriges fallna storhet syntes uppenbara i och med den holsteinske furstens arvsanspråk och pretentioner. Holsteinarna i svenska rådet fann gott att sända sin förnämsta ledare riksrådet Josias Cederhielm till Ryssland i utomordentlig ambassad för att förskaffa hertigen en lämplig rådgivare och fiska i grumligt vatten.

Men faran för att Sverige skulle dras in i krig fick kanslipresidenten Arvid Horn, understödd av konung Fredrik och av de franska och engelska ministrarna, att samla kring sig alla motståndare till de holsteinska äventyrsplanerna. Cederhielm hemkallades från Ryssland, och slutligen genomdrev Horn i rådet, genom konungens dubbelröst och den döende Erik Sparres votum, att Sverige skulle ansluta sig till den Hannoveranska alliansen, ett förbund av västmakter som var fientligt mot Ryssland.

Vid riksdagen 1726-1727 visade det sig att holsteinska partipolitikens anhängare nu, sedan fruktan för konungens suveränitetsplaner försvunnit, var i ohjälplig minoritet. Trots Rysslands lockelser och hotelser bekräftade riksdagen anslutningen till västmakterna. Riksrådet Maurits Vellingk, en av holsteinska partiets främsta chefer, dömdes på grund av olika förseelser till döden, men benådades till livet, och Cederhielm undgick endast genom frivillig avskedsansökan ett liknande öde. Av de övriga holsteinarna i rådet blev Nicodemus Tessin d.y. skild från överstemarskalksämbetet, och andra erhöll varningar, medan rådet fylldes av säkra anhängare till Horn.

Det holsteinska partiets makt i Sverige var krossad i grund. När samtidigt Katarina I:s död berövade hertigen allt inflytande i Ryssland och han på sommaren 1727 måste lämna detta land, var hans glänsande utsikter med ens försvunna och hela holsteinska partiet upphörde att existera.

Källor