Katarina I av Ryssland

Katarina I
Porträtt av Jean-Marc Nattier.
Kejsarinna av Ryssland
Regeringstid	7 maj 1724–17 maj 1727
Kröning	7 maj 1724
Företrädare	Peter I
Efterträdare	Peter II
Ätt	Romanov
Far	Samuel Skavronsky
Mor	Elisabeth Moritz
Född	15 april 1684
Död	17 maj 1727 (43 år) Tsarskoje Selo, Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Heraldiskt vapen
Monogram

Katarina I av Ryssland (ryska: Екатерина I, transkriberat Jekaterina I), född 15 april 1684, död 17 maj 1727, var sin make Peter I:s medregent från 1724 till hans död följande år. Hon blev sedan ensam regent, som den första kvinnan på den ryska tronen.

Biografi

Uppväxt

Katarina föddes som Marta Elena Skowronska och var dotter till en livländsk, katolsk livegen gravgrävare, Samuelis Skavronskis.

Katarina kom tidigt i främmande personers vård. Hennes föräldrar avled då hon var två respektive tre år, och syskonen delades mellan släktingarna: Katarina hamnade hos en faster eller moster, och blev vid tolv års ålder kökspiga hos den lutherska kyrkoherden Glück, superintendent i Marienburg (i Livland). Hon lärde sig hushållsysslor som att spinna och sy, men aldrig att läsa och skriva.

Tidigt vuxenliv

Fångenskap

Hon blev 1702 gift i Marienburg med en svensk soldat, dåvarande ryttaren vid livländska adelsfanan Johan Kruse (eller Cruhs). Några dagar efter bröllopet togs Marienburg genom kapitulation. Den svenska garnisonen evakuerade och hennes make med den, medan hon blev kvar i Marienburg när staden ockuperades av ryssarna. Hon och flera andra medlemmar av församlingen följde med pastor Glück till ryssarnas läger för att vädja om nåd för stadens befolkning. Befälhavaren Bauer förklarade att han skulle skydda kyrkoherden och hans familj, men lydde under order att härja provinsen och föra bort en tredjedel av dess invånare som slavar.

Katarina bortfördes som segrarens byte och kom, efter att ha passerat ett par mellanhänder, till furst Mensjikov. Bauer inkluderade henne först i sitt eget följe, men hon överfördes snart till general Boris Sjeremetev, som några månader senare uppges ha sålt henne för pengar till tsarens favorit, Alexander Mensjikov.

När Kruse 1708 (då "förare") ville ingå nytt äktenskap med änkan Sofia Richter, meddelade han inför konsistoriet i Pärnu i nuvarande Estland (enligt dess bevarade protokoll) att Katarina var köpmansdotter från Polen (antagligen Litauen eller polska Livland). En major von Heinen berättade i en skrift som sändes in till konsistoriet, att han efter Dorpats kapitulation 1704 sett Katarina i Narva. Majoren nämnde att hon varit hos "Menschenkopf" (Mensjikov) och med denne haft två barn samt att hon inte ville återknyta förbindelsen med sin förste man, "emedan hon nu hade det så bra som en prinsessa". 1710 var Kruse sergeant vid överste Karl Nieroths regemente, och det är antagligt, att han med detta regemente vid Revals kapitulation (28 september 1710) råkade i rysk fångenskap. Hans senare öden är inte kända.

Mätress

Hos Mensjikov fick tsar Peter den store se Katarina när hon serverade under ett av tsarens besök hos Mensjikov, som sedan sade till Katarina att följa tsaren till hans sovkvarter.

Fängslad av hennes skönhet och vinnande sätt, tog Peter henne till älskarinna, och hon förstod att med klok beräkning göra sig oumbärlig. Peter hade nyligen avslutat sin relation med Anna Mons och Mensjikov ville ge honom en älskarinna som kunde ge honom mer inflytande. Vid deras nästa möte klädde han Katarina i siden, och snart fick Mensjikov order om att sända Katarina till Peters egen bostad i Tyska förstaden i Moskva, där hon omhändertogs i Peters systers hushåll.

Hon övergick 1703 till rysk-ortodoxa kyrkan och fick därvid namnet Katarina Aleksejevna; namnet Aleksejevna fick hon efter tronföljaren Aleksej, som var hennes dopfadder. 1707 blev hon hemligt förmäld med Peter. Hon födde (förutom några i späd ålder avlidna barn) 1708 dottern Anna (sedermera förmäld med den i Sveriges historia bekante Karl Fredrik av Holstein-Gottorp) och 1709 dottern Elisabet (sedermera rysk tsarinna).

Tidpunkten för Peters och Katarinas giftermål är omtvistad. Han uppges dock ha gift sig med henne i hemlighet någon gång mellan 23 oktober och 1 december 1707 i Sankt Petersburg.

Katarina beskrivs som handlingskraftig och energisk, medkännande och charmerande. Hon uppges alltid ha varit munter och på gott humör, med förmågan att lugna Peter och få honom att känna sig som hemma. Omgivningen, som märkte hennes inverkan, fick snart som vana att tillkalla henne när Peter tappade behärskningen, och att medla för deras räkning.

Hennes tid som Peters älskarinna är fragmentariskt känd. De första åren bodde hon i Moskva, men 1706 lät Peter föra henne till det nyligen grundade Sankt Petersburg, där de delade en stuga på två rum. Hon var inte hans officiella mätress och saknade fast bostad, men följde honom genom krigsfälten i Polen, Baltikum och Litauen. Hon åtföljdes då av ett eget litet hushåll bestående av Mensjikovs maka Daria och hennes syster Varvara Arseneva och deras förkläde Anisia Tolstaja.

1708 stiftade Peter ett testamente där han stipulerade att "Katarina Vasiljevskaja" och hans döttrar med henne skulle tas om hand vid händelse av hans död.

1710 var hon fortfarande okänd, då den danske ambassadören räknade upp medlemmarna i Peters familj och omgivning. Samma år började dock Peter presentera henne för utländska sändebud, och detta år är det känt att hon började tala med Peter om politiska frågor för Mensjikovs räkning, och alltså bli politiskt verksam.

I november närvarade hon för första gången vid Peters sida under en viktig offentlig högtid: tsarens brorsdotter Anna Ivanovnas bröllop med hertigen av Kurland, en tillställning som samtidigt också var den första kejserliga högtiden i Sankt Petersburg.

Blivande kejsarinna

Bröllopet 1712.

Katarina I, 1717.

Katarinas förhandlingar med osmanerna vid Pruth, 1711.

Katarinenhof.

Kröningen 1724.

Inför Peters krig mot Osmanska riket fanns en anledning att säkerställa framtiden för Katarina och hennes barn i fall av Peters död i strid. Den 3 februari erkände Peter offentligt sin dotter Anna, och den 6 mars 1711 offentliggjorde Peter sitt giftermål med Katarina strax före avfärden till det Rysk-turkiska kriget. Konkret uppgav han inte att han hade gift sig med Katarina. Han förklarade att han var medveten om att hans första hustru fortfarande levde och att han inte formellt gift sig med Katarina. Peter sade dock att de var gifta i alla avseenden utom rent formellt och att han förväntade sig att alla hädanefter skulle betrakta och behandla henne som kejsarinna, och att han skulle gifta sig med henne vid första möjliga tillfälle. Den övriga kejserliga familjen accepterade henne då alla som kejsarinna och började behandla henne som sådan.

Strax efter detta följde hon Peter på ett besök i Polen, där hon mottogs av kungen och prins Radziwill gav en bal till hennes ära. Peter lät henne också ta emot sändebudet från Braunschweig-Wolfenbüttel, och hon ansågs ha klarat av sitt första representationsuppdrag som kejsarinna väl. Hon åtföljde därefter Peter vidare på hans expedition mot Osmanska riket 1 juni. Detta gjorde att även många andra militärer tog med sig sina hustrur, något som sinkade krigståget.

Katarina räddade genom sin rådighet den ryska hären från fullkomlig undergång, när den av turkarna blivit omringad vid Prut. Hon deltog nämligen i förhandlingarna mellan ryske befälhavaren och storvesiren, vilken med mutor förmåddes sluta fred. Enligt traditionen föreslog Katarina att hennes och de övriga kvinnornas juveler skulle användas till att muta den osmanska visren Baltacı Mehmet Pasha att tillåta en rysk reträtt. Därmed ska hon ha räddat Peter och den ryska hären från att tillfångatas. Baltacı Mehmet Pasha tillät verkligen reträtten, men Katarinas roll är obekräftad. Peter spred dock gärna denna berättelse.

Paret återvände sedan hem via Polen. Katarina närvarade inte vid den ryska tronföljarens bröllop i Torgau i oktober, utan kvarlämnades i Thorn. Däremot närvarade hon när Peter besökte sin brorsdotter i Mitau och sedan i Riga och Reval, där hon ska ha välkomnats entusiastiskt av allmänheten på grund av sitt ursprung.

Kejsarinna

Bröllop och roll

Den 12 februari 1712 gifte sig paret offentligt i Mensjikovs kapell i Sankt Petersburg och höll sin bröllopsfest i Vinterpalatset. Peter var klädd i uniform och Katarina i brokadklänning, med deras döttrar som brudtärnor, och efter vigseln färdades bröllopsprocessionen i släde över isen till mottagningen i det nybyggda första Vinterpalatset. Peter sade under mottagningen till det engelska sändebudet Whitworth att äktenskapet var garanterat att bli fruktsamt, eftersom de redan hade fått fem barn.

Under de första åren var Peter ofta ute i det nordiska kriget. Paret behöll kontakten via brev, och Peter besökte i sommarpalatset Peterhof och Katarinenhof. Den 24 november 1714 instiftades Sankta Katarinaorden till hennes ära efter segern över svenskarna i sjöslaget vid Hangö.

Peter ogillade hovliv, bröt gärna mot etiketten och föredrog att själv passas upp informellt av några få pager och soldater. Däremot gav han Katarina till uppgift att ställa upp med ett representativt och välfungerande hov när han ville ta emot diplomater och utländska besökare på ett ståndsmässigt sätt.

Peter, som genom sina radikala moderniseringsreformer hade förändrat Ryssland till ett västerländskt land, gav Katarina uppdraget att bli Rysslands första kejsarinna som representerade på ett västerländskt sätt. År 1711 försåg han henne med ett komplett västerländskt hov med ämbeten enligt tyskt mönster, komplett med överhovmästarinnan Materna Balk samt kammarfröknar, pager, afrikanska slavpojkar och en kvinnlig hovnarr, furstinnan Anastasia Petrovna Golitsyna. Detta system bekräftades sedan formellt av 1722 års rangtavla. Golitsyna beskrev en vardaglig scen vid Katarinas hushåll:

"The Tsarina, is never read to sleep before three in the morning, and I have to sit constantly by her side while Kirilovna dozes standing by her bed.... Mary (Hamilton] wanders about the rool with a mattress which she spreads in the middle of the floor... Matrena [Balk] walkts through the appartment scolding everybody, and little Christine stands behind the chair and stares vacantly at the Tsarina".

Katarina deltog i de uppgifter som hörde till en gemåls representation, som att närvara vid religiösa högtider, bröllop, dop och begravningar inom familjekretsen och hovets medlemmar, samt arrangera äktenskap för sina hovdamer. I det sistnämnda fallet uppmuntrade hon i själva verket hovdamerna att själva välja makar, med hänvisning till att de visste bäst vem de själva ville ha, och inte borde låta andra bestämma. Katarina beskrivs som en person med lättsam charm som inte blev högfärdig av sin nya status som kejsarinna, utan kunde skämta om sitt förra liv, även om hon gjorde sitt bästa att lära sig och uppföra sig enligt etiketten i offentliga sammanhang.

Resor och kritik

Katarina åtföljde Peter på hans andra resa till Europa i januari 1716. De färdades från Riga och Königsberg och genom norra Tyskland till Nederländerna. Hon närvarade vid mötet mellan Peter och kungen av Preussen i Stettin i maj, och även vid mötet med det danska kungaparet i Rostock samma månad. På grund av sin graviditet färdades Katarina separat och i långsammare takt än Peter, och nedkom med en död son i Wessel i Nederländerna i januari 1717. Katarina besökte sedan Amsterdam och fick ett högtidligt offentligt mottagande i Haag. Hon lämnades dock kvar i Nederländerna under Peters besök i Frankrike i juni, eftersom det franska hovet hade gjort klart att det var omöjligt för dem att ta emot henne.

Det franska hovet kunde inte betrakta Katarina som Peters hustru eftersom de båda två hade makar i livet på var sitt håll, vilket i katolska ögon gjorde deras äktenskap ogiltigt och Katarina enbart till Peters älskarinna. Peter avstod från att besöka Storbritannien när han fått veta att inte heller det brittiska hovet skulle ta emot Katarina. Under hemfärden mottogs de dock båda två vid det preussiska hovet, där hon deltog vid Peters sida på offentliga mottagningar, och drottningen av Preussen gav en bankett till hennes ära. I oktober var paret slutligen hemma i Sankt Petersburg.

Reformfientliga ryssar ogillade Katarina och betraktade äktenskapet som ogiltigt på grund av ryktet att Peters son Alexej skulle ha fungerat som hennes gudfar vid hennes ortodoxa dop, något som gjorde henne till Peters sondotter i kyrkans ögon. Traditionella ryssar såg den utländska Katarina som en symbol för Peters av dem avskydda moderniseringsreformer, som de även skyllde på henne, och kallade henne för en livländsk sköka. Det förekom ogillande av hennes låga börd och det faktum att paret hade haft ett förhållande innan de gifte sig.

Utöver att Peter själv var gift med en annan kvinna som fortfarande var vid liv (även om hon hade tvingats gå i kloster), talades det om att även Katarina hade en levande make och att Peter hade mutat eller mördat honom. Eftersom båda parter hade andra makar i livet, ansågs äktenskapet av många inte vara giltigt.

Politisk roll

Den närmaste omgivningen förlitade sig på det lugnande inflytande hon sades ha över Peter, och hon förhindrade vid åtskilliga tillfällen avrättningar och tortyr genom att vädja till honom för andras räkning. Bland annat förhindrade hon avrättningen av Boris Sjeremetev när han föll i onåd (1714), och Alexander Mensjikov (1722).

Katarinas styvson Aleksej, som var en centralfigur för traditionalisterna, ogillade henne, protesterade mot giftermålet och vägrade låta henne stå som gudmor till hans dotter, och Katarina fruktade vad Alexej och hans traditionella fraktion skulle göra mot henne efter Peters död. När Alexej avled i fängelset i juni 1718 under sin konflikt med Peter ryktades Katarina ha förgiftat honom, men det finns ingenting som tyder på detta. Hans död innebar dock att Katarinas son med Peter betraktades som tronarvinge.

Efter återkomsten från Europa 1717 iscensatte Peter uppförandet av flera palats i västerländsk stil i Sankt Petersburg, och organiserade ett hovliv enligt västerländskt mönster. Han gav föreskrifter på att mottagningar, baler och middagar skulle hållas enligt ett regelbundet mönster med förebild för vad han hade sett i Europa. Han sa även att de ryska adelsmännen skulle infinna sig med sina hustrur klädda i västerländska kläder och dansa, spela kort och småprata utan att dricka sig fulla, och utlänningar i Sankt Petersburg bjöds in för att agera förebild.

Denna typ av hovliv var en offentlig representation som ingick i Peters ambition att förvandla Ryssland till en del av den europeiska gemenskapen, och Katarina fick som västerlänning i uppgift att representera vid dessa tillställningar efter mönster från europeiska drottningar. Katarina uppges ha tyckt om sällskapslivet och upplevdes inte som tafatt, då den ryska adeln vid denna tid ännu var lika ovan vid den västerländska överklassetiketten som hon själv. Mottagningarna beskrivs länge som oborstade, då män och kvinnor var ovana att umgås med varandra och hade svårt att dansa de nya danserna och ryska adelsmän ännu ofta spottade på golvet, bar svärd under dansen och talade med munnen full.

År 1720 blev hennes bror Karl Skavronskij arresterad sedan han påstått sig vara kejsarinnans bror. När det visade sig vara sant fördes han till Katarina. När hon närvarade för att ta emot sin blivande svärson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp i Riga, förde guvernören också en tiggare till henne, som visade sig vara hennes syster Kristina Skavronski. Hennes syskon fick pengar och blev omhändertagna men hölls utanför offentligheten för att inte påminna om hennes bakgrund.

När freden med Sverige slöts 1721 firades i Sankt Petersburg med flera veckors festligheter med ringande kyrkklockor, fyrverkerier, kanonsalut och amnestier deltog Katarina som hovets värdinna och färdades i den procession som hovet deltog i längs Neva till en maskeradbal där hon deltog klädd som bondpiga. När man arrangerade ett liknande firande i Moskva i december, deltog paret i en procession där slädarna hade gjorts om till båtar, och där Peter färdades i en släde maskerad till en fregatt och Katarina i en släde omgjord till en förgylld gondol.

I maj 1722 följde Katarina med Peter på hans expedition mot Persien vid gränsen i Dagestan, via Kazan och Astrakhan. Hon mötte khanen av Kazan och hans familj, och i Dagestan fick hon besök av en muslimsk hövdings harem i sitt tält. Genom att Katarina även bjöd in ett flertal officerare i sitt tält, fick kvinnorna även träffa män, och de uppges ha sagt till Katarina att de var imponerade över den frihet kvinnor i väst åtnjöt.

Kröning

15 november 1723 kungjorde Peter sin avsikt att kröna Katarina som erkänsla för hennes stöd till honom under hans militära karriär. Han framhöll historiska precedensfall i form av de bysantinska kejsarna Justinianus och Herakles (de ryska kejsarna ansåg sig vara efterträdarna till de bysantinska). Den tjänst Katarina gjorde honom under kampanjen vid Prut, där hon uppgavs ha räddat han och hans armé från tillfångatagande, framhölls särskilt, och togs på allvar i Europa. I Ryssland uppfattades dock detta steg djupt chockerande, då Katarina var en kvinna (ryska tsaritsor brukade traditionellt inte krönas), utlänning och fortfarande inte ansågs vara lagligt gift med Peter utan alltså hans älskarinna. Det rådde osäkerhet kring hur kröningen skulle uppfattas; i Ryssland hade traditionellt inte hustrur till en monark krönts, endast monarkerna själva, och många uppfattade därför steget som att Katarina skulle bli monark och regera som Peters samregent.

Den 7 maj 1724 kröntes Katarina i Moskva. Hennes kröning var den första västerländska kröning som ägde rum i Ryssland, och Peter dikterade protokollet och beställde en purpurfärgad mantel broderad med gyllene örnar från Paris. I Uspensjikatedralen följde Katarina i processionen efter Peter eskorterad av sin dotters fästman. Hon knäböjde framför ärkebiskopen, som gav henne spiran, och mottog sedan kronan av Peter, som knäböjde vid hennes sida; under detta moment blev hon ett ögonblick så rörd att hon kysste hans händer, men han tillrättavisade henne snabbt. Efter kröningen följde en bankett i Fasettpalatset, med en bankett för allmänheten utanför, följd av baler, banketter och maskerader. Poeter anlitade av Peter prisade Katarina som en ängel i mänsklig form och jämförde henne med Debora, Semiramis och amasonerna, med Elisabet I, drottning Kristina och Anna av Storbritannien.

I november 1724 avrättades Willem Mons för mutbrott, men det ryktades allmänt att han hade varit hennes älskare. Willem hade utnämnts av Peter till Katarinas hovmästare och agerade som sådan mellanhand till alla utomstående som ville träffa henne. Som sådan hade han möjlighet att samla på sig mutor och mottog till och med ett helt gods med tillhörande livegna från Peters brorsdotter Praskovja. Han kallade sig Willem de la Mons och beskrivs som stilig, blond och belevad.

Ett kärleksbrev från Willem cirkulerade där han uttryckte sin kärlek för en till namnet okänd person, och Peters betjänt Villebois informerade honom om att alla skvallrade om att Willem var Katarinas älskare. I november mötte Peter Katarina och Willem som promenerade i parken och bad honom gå hem, där han greps. Därefter greps även hans syster Matrona Balk och hovnarren Balakirev. Matrona Balk blev piskad och förvisad, hennes söner sändes till fronten och hennes make fick tillstånd att gifta om sig.

Det är okänt om Katarina och Willem hade ett förhållande eller inte. Katarina försökte upprepade gånger övertala Peter att skona Willem, men han ignorerade henne varje gång. Vid sin avrättning skrev Willem en dikt om att han dog för kärleks skull, men det är okänt om det syftade på Katarina. Efter avrättningen tog Peter Katarina i en täkt vagn för att se kvarlevorna, men hon visade inga känslor. Under denna tid kastade Peter en venetiansk vas i golvet och förklarade demonstrativt att det som gjorts värdefullt kunde göras värdelöst igen, men hon svarade bara att palatset inte blev vackrare av att förstöra en vas. Paret försonades i tid för den officiella förlovningsfesten för deras dotter Anna 23 november.

Regeringstid

1725

Katarina I av Ryssland.

Mynt.

Katarina I.

Efter Peters död, 1725, blev den av honom till hans efterträdare bestämda Katarina med Mensjikovs hjälp utropad till monark. Som monark har hon fått ett dåligt eftermäle. Mensjikov, med vilken Katarina åter trädde i ett intimt förhållande, var Rysslands verklige monark samt regerade despotiskt och utan duglighet. Den ynnest Katarina slösade på sin måg och det holsteinska partiet var förhatlig för ryssarna. Hovet var en skådeplats för intriger och utsvävningar. År 1726 kallade hon sina släktingar till hovet, och gjorde sina bröder Karl och Fredrik Skavronskij till grevar.

Den 16 januari 1725 insjuknade Peter. Det stod snart klart att han skulle dö. Han kallade på sin äldsta dotter Anna för att diktera sitt testamente, men förlorade medvetandet efter att ha yttrat orden "Ge allt till..."

Eftersom Peter inte hade efterlämnat någon officiell tronföljdsordning, hotade en politisk kris och en maktkamp. Vid hovet bildades fraktioner som stödde Katarina, hennes dotter Anna eller Peters sonson storfurst Peter. En fraktion föreslog Katarina eftersom hon hade blivit krönt av Peter, men det tillbakavisades eftersom hon inte var en Romanov. En annan fraktion föreslog Anna, men det tillbakavisades eftersom hon kunde betraktas som utomäktenskaplig eftersom hennes föräldrars äktenskap hade bristfällig giltighet. Majoriteten av senaten och krigsminister Dmitrj Golitsyn stödde därför den åtta år gamla storfurst Peter.

Det reformvänliga partiet under Katarina fruktade att traditionalisterna skulle gripa makten med Peters sonson Peter som galjonsfigur, något som kunde innebära potentiell livsfara för Katarina och hennes döttrar. Katarina kallade på Mensjikov och bad honom om hjälp att säkra makten efter Peters död, och han lovade henne sitt bistånd. Hon vakade sedan vid Peters dödsbädd till hans död 28 januari.

Mensjikov lyckades övertala reformvännerna och utlänningarna bland Peters anhängare att stödja Katarina, då dessa var rädda att förlora sin ställning med tanke på en hotande hämnd från traditionalisterna. Timmar innan Peter avled sände Mensjikov ut agenter till stadens garnisoner och övertalade officerarna att stödja Katarina med hänvisning till hennes godhet mot dem, högre lön och faran för inbördeskrig.

Samma natt Peter avled tågade stadens regementen till palatset. Omgiven av trupper konfronterade Mensjikov oppositionens ledare Dmitrij Golitsyn och förklarade att Peter hade utnämnt Katarina till sin tronarvinge genom att kröna henne. När Katarina strax därpå lämnade Peters dödsbädd stödd på sin dotters fästman och gråtande bad adelsmännen att skydda henne och hennes barn, svarade general Apraxin genom att falla på knä och hälsa henne som sin suverän. Hans hälsning följdes av andra och på några timmar hade Katarina accepterats som Peters efterträdare, och budbärare hade sänts ut för att utropa hennes tronbestigning till övriga städer.

Katarina höll sedan ett offentligt tal till regementena, där hon lovade stödja storfurst Peter som om han vore hennes son, antydde att han var hennes tronarvinge, och att hon skulle vara som en mor för sitt folk: de hade då som svar hyllat henne med orden att de hade förlorat en far i Peter, men att deras mor fortfarande levde i Katarina. Under sin första tid som regent beskrivs Katarina som lamslagen av sorg. Hon hade endast intresse för begravningen, tycktes inte förstå ministrarnas redogörelser och lät sekreterare Makarov styra hennes hand när viktiga dokument behövde signeras.

Under Peters regeringstid hade Katarina egentligen inte skaffat sig erfarenhet av politik. Hon hade övertalat Peter att visa nåd eller bevilja en fördel åt olika personer, och i den meningen haft inflytande. Hon hade inte visat något eget intresse för några andra frågor än hans byggnadsprojekt i Sankt Petersburg, och inte heller bildat sig eller skaffat sig kunskap nödvändig för att kunna regera.

Efter sin tronbestigning beskrivs hon som handfallen och förvirrad över vad hon borde besluta då ministrar lade fram olika frågor hon måste agera i, vilka råd hon borde lyssna till och vilka supplikanter hon borde bifalla. Hon bad därför Mensjikov om råd och flyttade över mycket av regeringsansvaret på honom. Han blev därför snart i praktiken Rysslands regent, tillsammans med de övriga av rådets "nya män" ur Peters reformvänliga krets som stödde Katarina eftersom de därmed skyddade även sig själva. Mensjikov, som var medveten om att Katarinas maktinnehav skulle vara djupt impopulärt utanför Sankt Petersburg, såg snabbt till att sända trupper för att hålla det traditionella Moskva under kontroll. Han utfärdade ett stort antal amnestier i utbyte mot lojalitet.

Utlandet uppfattade länge Katarinas maktinnehav som tillfälligt, och sändebuden dröjde därför med kondoleanser. Katarina iakttog en sorgeperiod som tycktes uppriktig. Hon lät snart iscensätta sin dotter Annas bröllop, men festligheterna blev dämpande. Hon visade sig offentligt med storfurst Peter för att lugna traditionalisterna, besökte ofta kyrkan för att visa sig ortodox, och avlade täta besök hos stadens regementen för att bibehålla deras stöd. Hennes brist på bildning och erfarenhet gjorde det svårt för henne att förstå regeringsarbetet under rådsmötena, och hon försökte undvika konflikterna som uppstod när ministrarna var osams och gav henne olika råd. Hon föredrog att hålla sig utanför regeringsarbetet och gav istället sitt godkännande åt ministrarna att fortsätta regeringsarbetet enligt de riktlinjer Peter hade gett. Peters moderinseringsprojekt fortsatte därför under hennes regeringstid, administrerat av de ministrar han hade utsett och som hon behöll.

1726

Katarina lämnade regeringsarbetet åt de ministrar Peter hade utsett att fortsätta hans politik, och föredrog att ägna sig åt offentlig representation och privata familjefrågor. 8 februari 1726 skapade hon på Mensjkovs råd det Suveräna Ministerrådet, som under Mensjikovs ledning i princip skulle sköta regerandet och bespara henne politiskt ansvar, och begränsade sitt eget deltagande i statsaffärer till att signera de nödvändiga dokument Mensjikov placerade framför henne.

I februari 1726 tillkallade hon sin bror, sina tre systrar och deras äkta män och nio barn, till Sankt Petersburg. De fick lära sig ryska och hovetikett, presenterades sedan vid hovet och mottog gods och titlar. Katarina gjorde sina bröder Karl och Fredrik Skavronskij till grevar, utan att namnge dem som sina bröder. Hennes systrar Kristina och Annas barn adlades, och Elisabet skulle senare komma att ge Kristinas barn (Hendrikovs) och Annas barn (Efimovskys) grevetiteln: Katarinas syskon blev därmed anfäderna till de ryska adelsfamiljerna Skavronskij, Hendrikov och Efimov, och från Elisabets regeringstid erkändes de som Katarinas helsyskon. Hon gynnade på alla sätt sin dotter Anna och svärson, och återupptog utan framgång förhandlingarna om ett äktenskap mellan hennes yngre dotter Elisabet och Ludvig XV.

Katarina åt ofta middag med officerarna vid stadens regementen, såg på militärparader från sitt fönster, besökte militärsjukhusen och intresserade sig för soldaternas välfärd. Hon deltog i offentlig representation, tog emot utländska sändebud och visade dem gärna Peters verkstad och saker han hade tillverkat.

Hon avslutade sin sorgeperiod våren efter sitt trontillträde och ägnade sig sedan gärna åt nöjen och vackra kläder, vandrade i trädgården för att se fyrverkerier, stannade på middagar och baler till småtimmarna och levde i en rutin av nöjen i ett hov som inte "tog någon notis om huruvida det var natt eller dag": en dag gick hon till exempel till sängs vid tre på morgonen och steg upp vid två följande eftermiddag, något som inte var ovanligt. Hennes oregelbundna vanor kunde resultera i att regementen tvingades hålla sina parader på natten och kökspersonal hålla sig vakna ifall hon skulle vara vaken under natten och bestämma sig för att då hålla en bankett.

Död

Katarina har ibland beskrivits som en alkoholist. Hon tycks ha konsumerat mer alkohol än tidigare under dessa år, då hon ska ha lagt ut 700 000 rubel på ungerskt vin och 16 000 rubel på snaps från Danzig.

I november insjuknade Katarina efter en översvämning i sommarpalatset med svullna ben som väckte skvaller om en könssjukdoms, men det var i själva verket en förkylning med förvärrade symptom på grund av hennes försvagade hälsa; hon tillfrisknade inte helt förrän efter nyår. Incidenten ledde dock till diskussioner om tronföljden. Katarina gick inte med på Buturlins och Tolstojs förslag att utnämna sin dotter Elisabet till tronarvinge, med argumentet att Elisabet borde få njuta av livet istället, och Mensjikov började stödja storfurst Peter som hennes efterträdare.

Våren 1727 insjuknade Katarina återigen och led sedan av återkommande svimningsanfall, och läkarna diagnosticerade en abscess på hennes lunga. Mensjkov lät arrestera Tolstoj och Buturlin då de fortsatte i sina strävanden att övertyga Katarina att utse Elisabet tilltronföljare, och de fick Katarina att signera ett testamente där tronföljden placerade Anna och Elisabet efter storfurst Peter och hans barn i tronföljdsordningen. Hon uttalade sedan sin önskan att Elisabet skulle gifta sig med sin svåger, prinsbiskopen av Lübeck.

Katarina I avled 6 maj 1727.

Referenser

Allmänna källor

• Longworth, Philip (1972) (på engelska). The three empresses: Catherine I, Anne, and Elizabeth of Russia. Constable. ISBN 978-0094580404. Läst 13 december 2025 
• Katarina i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
• Clarissa Campbell Orr: Queenship in Europe 1660–1815: The Role of the Consort. Cambridge University Press (2004)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Katarina I av Ryssland.
  Bilder & media