Ibrahim (islamisk profet)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ibrāhīm (arabiska: ابراهيم), den bibliska patriarken Abraham, är en av de viktigaste profeterna inom islam. Han var Tarakhs son och fader till profeten Ismail (Ismael), hans förstfödde son, som anses vara arabernas stamfader. Ibrahim kallas vanligen "Khalil Allah", Guds vän. Hans far dog när han var mycket ung och han uppfostrades sålunda av sin polyteistiske farbror, Azar.

På grund av arvet från Abraham går religionerna islam, kristendom och judendom ofta under beteckningen abrahamitiska religioner.

Den fjortonde suran i Koranen är uppkallad efter Ibrahim, se Ibrahim (sura).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

När profeten Ibrahim föddes, regerade en kung vid namn Namrud, som trodde att det var han som var Gud. En astrolog hade sagt till Namrud att det snart skulle komma en profet, som skulle störta honom och uppmana folket att be till Gud. Namrud blev rädd att förlora makten. Han befallde att alla män och kvinnor i hela landet skulle leva skilda åt så att inga barn skulle födas. Han trodde att han kunde ändra Guds beslut. Ibrahim föddes och hans mor gömde honom i en grotta utanför staden tills han blev 13 år gammal. Då trodde hon att hon kunde visa upp honom utan fara för hans liv. Stadens invånare dyrkade avgudar (statyer), stjärnor, månen och solen. Ibrahim sade till dem att i stället be till solens, månens och stjärnornas skapare. Han sade också att de inte skulle dyrka statyer. En dag, när hela befolkningen hade gått ut ur staden, gick han till platsen där statyerna fanns och slog sönder dem alla utom den största. När folket återvände och såg de sönderslagna statyerna, rusade de mot Ibrahim och sade: ”Är det du som har gjort detta mot våra gudar, Ibrahim?” (Koranen 21:62)

Ibrahim, som ville att de skulle förstå hur hjälplösa statyerna var, bad dem ställa en fråga till den största statyn, som fanns kvar. Människorna visste mycket väl att deras gud inte kunde tala och böjde sina huvuden skamset och sade: ”Du vet mycket väl att statyer inte kan tala.” (Koranen 21:65) Ibrahim svarade : Skall ni då dyrka något som varken kan hjälpa eller skada er.” (Koranen 21:66)

Han ville visa hur värdelösa deras gudar var, men människorna var envisa. De ville inte erkänna att de var besegrade. De ville göra sig av med Ibrahim. Därför byggde de en väldig eldstad och samlade ved under en hel månad. Sedan spände de fast honom i en katapult och sköt in honom i elden. Många änglar kom och erbjöd sig att rädda honom. Ibrahim sade att det var en angelägenhet mellan honom och hans Herre Gud. I Koranen (21:69) säger Gud: ”O eld, bli kall och rädda Ibrahim.”

Namrud blev utom sig, när han från taket av sitt palats såg, hur elden förvandlades till en trädgård. Ibrahim lämnade staden Babul och begav sig till Syrien. Från Syrien fortsatte han till Ghazaza. På vägen dit mötte han en kung, som skänkte en slavinna vid namn Hadjira (Bibelns Hagar), till profetens hustru Sara. Sara gav Hadjira till profeten. Sara hade inga barn och profeten bad till Gud att få ett barn: ”O min Herre skänk mig en rättskaffens son.” (Koranen 37:100)

Genom Hadjira gav Gud Ibrahim en son, som fick namnet Ismail. När Ismail föddes, var Ibrahim 86 år gammal. Sara var missnöjd och profeten tog Hadjira och Ismail till den plats, som idag heter Makkah, och lämnade dem där. Snart tog vattnet slut för Hadjira och hennes lille son Ismail. Hadjira sprang mellan de två kullarna Safa och Marwa och letade efter vatten. Plötsligt såg hon vatten spruta fram under sonen Ismails häl. Källan finns där än idag och heter Zamzam, som betyder mycket vatten. Snart bosatte sig en stam, som hette Banu Djurham runt källan och staden Makka växte. Ibrahim besökte dem ofta. När Ismail var 13 år gammal, såg Ibrahim i en dröm, hur han offrade Ismail. Det var en dröm från Gud. Ibrahim berättade drömmen för Ismail. Denne, som också skulle bli profet, sade till sin far, profeten Ibrahim, att han skulle göra såsom Gud hade befallt. På vägen till Mina, där Ibrahim skulle offra Ismail, försökte Satan tre gånger hindra Ibrahim från att utföra Guds befallning, men han lyckades inte. När Ibrahim trodde att han hade offrat Ismail - han hade dragit kniven över hans hals - tog han bort sin ögonbindel.

Då såg han Ismail stå där oskadd bredvid och på Ismails plats låg en bagge. Ibrahim trodde att Gud avvisat hans offergåva men i det ögonblicket hörde han en röst säga: ” O Ibrahim, du har visat att drömmen var sann och vi belönar dem som gör rätt.” (Koranen 37:105)

Eid al-adha firas till minnet av Ibrahims offer. Gud säger i Koranen (3:91): ”Aldrig skall du uppnå rättfärdighet om du inte på Guds väg ger bort det du älskar mest.”

På Guds befallning byggde Ibrahim och Ismail Kaba nära källan Zamzam. Platsen, där Ibrahim stod, finns också kvar och kallas Maqame Ibrahim. Gud gjorde klippan, som han stod på, mjuk och hans fotavtryck syns där än idag. Ibrahim bad till Gud att göra Kaba till en tillflyktsort for människorna. Han bad också att hans efterkomma skulle bli goda människor och att en del av dem skulle bli ledare (imamer).

Se även[redigera | redigera wikitext]