Ion Gheorghe Maurer

Ion Gheorghe Maurer
Porträtt av Ion Gheorghe Maurer
Ordfärande i statliga rådet
Tid i befattningen 19 mars 1965–24 mars 1965
President	Gheorghe Gheorghiu-Dej
Företrädare	Gheorghe Gheorghiu-Dej
Efterträdare	Chivu Stoica
Premiärminister
Tid i befattningen 21 mars 1961–29 mars 1974
Företrädare	Chivu Stoica
Efterträdare	Manea Manescu
Ordförande i styrelsen för den stora nationalförsamlingen
Tid i befattningen 11 januari 1958–21 mars 1961
Premiärminister	Chivu Stoica
Företrädare	Mihail Sadoveanu (tf) Anton Moisescu (tf)
Efterträdare	Gheorghe Gheorghiu-Dej
Utrikesminister
Tid i befattningen 15 juli 1957–15 januari 1958
Företrädare	Grigore Preoteasa
Efterträdare	Avram Bunaciu
Född	23 september 1902 Bukarest, Rumänien
Död	8 februari 2000 (97 år)
Politiskt parti	Kommunistpartiet
Yrke	Advokat, politiker

Ion Gheorghe Maurer, född den 23 september 1902 i Bukarest, Rumänien, död den 8 februari 2000 i Bukarest, var en rumänsk advokat och politiker.

Biografi

Maurer föddes som son till en tysk från Alsace och en rumänsk mor. Han avslutade studier i juridik och blev advokat, som försvarade medlemmar i olagliga vänster- och antifascistiska rörelser i domstolsprocesser. Före 1937 var han en kort tid aktiv i radikala bondepartiet, som bildades av Grigore Iunian som en utbrytargrupp av nationella bondepartiet, men han var då redan medlem av det illegala kommunistpartiet och aktiv i Agitpropavdelningen.

Åren 1942-1943, under andra världskriget var han fängslad för sin politiska verksamhet (i lägret i Târgu Jiu), och som medlem av en paramilitär grupp, spelade han en sekundär roll i händelserna av 23 augusti 1944 som ledde till avsättningen av Ion Antonescus regim. Under denna tid, även om han fanns bland de få aktiva ledarna för partiet runt generalsekreterare Ştefan Foris, blev han anhängare av Gheorghe Gheorghiu-Dejs fraktion, som dominerades av fängslade aktivister. År 1944 spelade han en roll i Foris avsättning, genom att bistå Emil Bodnăraş och Gheorghiu-Dej.

Efter kriget blev Maurer medlem av centralkommittén i rumänska arbetarpartiet (det nya namnet på PCR efter att det hade införlivat socialdemokratiska partiet) och intog flera ministerposterna i den nya kommunistiska regeringen i Rumänien - bland annat som statssekreterare för kommunikation och offentliga arbeten i ministeriet under Gheorghiu-Dej i den första Petru Groza-regeringen. Under 1946-1947 var han medlem i Rumäniens delegation vid Paris fredskonferens (under ledning av Gheorghe Tătărescu) och var en kort tid anlitad av Ana Pauker på utrikesdepartementet, innan han avskedades för bristande politisk övertygelse. Han togs bort från frontlinjen under det följande decenniet, och arbetade för Institutet för Juridiska forskning.

Han stödde Gheorghiu-Dejs nationalistiska politik, och blev så småningom utrikesminister 1957 efter Grigore Preoteasa, under sex månader. Betraktad som Gheorghiu-Dejs utvalda efterträdare, var han statschef (ordförande för presidiet i stora nationalförsamlingen i Rumänien) från 1958 till 1961. Han tog platsen som tidigare innehafts av Constantin Pîrvulescu på politbyrån, för att sedan ersätta Chivu Stoica som Rumäniens premiärminister 1961.

Vid sidan av Emil Bodnăraş blev Maurer en viktig medlem av politbyrån i opposition mot Gheorghe Apostol och, tillsammans med Bodnăraş, bidrog han till inrättandet av Nicolae Ceauşescu-regimen. Bland annat hjälpte han till att tysta potentiellt motstånd inifrån partiet genom att dra tillbaka sitt stöd för Corneliu Mănescu och välkomnande Ceausescus direktiv, innan han själv blev kritiserad och åsidosatt tillsammans med sin medarbetare Alexandru Bârlădeanu.

Som en framstående medlem av nomenklaturan under en stor del av sitt liv var han känd för sina latenta konflikter med en stor del av PCR-hierarkin. Han samlade en ansenlig förmögenhet och var känd för sin utsvävande livsstil. År 1989 ledde Maurers tidigare stöd för Ceauşescu till att PCR-medlemmar, som planerade att markera sitt motstånd mot regimen genom att utarbeta det så kallade Letter of Six (Apostol, Bârlădeanu och Pîrvulescu tillsammans med Silviu BRUČAN, Grigore Răceanu och Corneliu Mănescu), uteslöt hans hjälp i processen.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

• Bra Böckers lexikon, 1977