Ishockeyklubba

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Till vänster: Ishockeyklubba för utespelare. Till höger: målvaktsklubba

En ishockeyklubba är ett redskap som används i ishockey för att föra pucken över isen. Ishockeyklubbor kan tillverkas i flera olika material och omgärdas av ett flertal olika regler för att vara godkända för spel. Målvakternas klubbor skiljer sig från utespelarnas och klubban har även förändrats under ishockeyns historia.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Klubba som tillhört William Moffatt, tillverkad någon gång mellan 1835 och 1838 av sockerlönn

Den äldsta kända ishockeyklubban är från mitten av 1800-talet var gjord av avenbok. Fram på 1920-talet blev ask det vanligaste materialet i själva bladet då det var mycket hållbart, nackdelen var att det också var tungt. Vid denna tid var bladet inte böjt utan rakt och limmades fast i en skåra på skaftet. De första klubborna med böjt blad började användas 1927 av Cy Denneny i Ottawa Senators, men böjda blad blev inte allmänt populära förrän på 1960-talet.

Under 1950-talet blev det vanligt att bladen höljdes i glasfiber vilket gjorde klubborna lättare, billigare och tåligare. Det blev starten på en revolution där glasfiber blev ett allt viktigare som material i klubborna – även i skaften. 1980 kom klubbor i aluminium och redan året därpå godkändes de för bruk i NHL. Aluminiumklubborna var ännu lättare än glasfiber och dessutom kunde man byta blad på dem vilket höll kostnaden för nya klubbor nere. Under 1990-talet kom klubbor i kolfiber som lät spelarna själva justera sina klubbor – de var dock inte särskilt kostnadseffektiva. 1995 kom klubbor i kompositmaterial som idag är de helt dominerande. De är lätta och flexibla, men går också lätt sönder. Spelare förbrukar därför ofta många klubbor under en säsong.[1][2]

Regler[redigera | redigera wikitext]

I Svenska Ishockeyförbundets regelbok föreskrivs att klubban ska vara av godkänt material, vara jämn utan beslag o.dl., bara ha en böjning och ett blad. Skaftet ska vara rakt och ha ett skydd i toppen. En utespelare får inte spela med målvaktsklubba, inte heller med mer än en klubba eller med en motståndares klubba. Som längst får en klubba vara 163 cm (undantag kan ges för spelare som är längre än 2 m) och bredden får inte överstiga 3 cm. Klubbans blad får högst vara 32 cm långt och ska vara 5 till 7,63 cm högt. Man får inte spela med en trasig klubba.[3]

Ett antal spelregler omfattar hur klubban får användas:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kasi Sewraj (1 december 2014). ”The history of the hockey stick” (på engelska). The Varsity. https://thevarsity.ca/2014/12/01/the-history-of-the-hockey-stick/. Läst 17 november 2018. 
  2. ^ Dave Feschuk (22 december 2012). ”Evolution of the hockey stick” (på engelska). The Star. https://www.thestar.com/news/insight/2012/12/22/evolution_of_the_hockey_stick.html. Läst 17 november 2018. 
  3. ^ ”Officiell regelbok 2014-2018” (pdf). Svenska Ishockeyförbundet. sid. 40–41. http://www.swehockey.se/globalassets/svenska-ishockeyforbundet-hockeydomare/dokument/pdf/regelbok14-18.pdf. Läst 17 november 2018. 
  4. ^ ”Officiell regelbok 2014-2018” (pdf). Svenska Ishockeyförbundet. sid. 88, 96, 98, 106, 108, 110, 112. http://www.swehockey.se/globalassets/svenska-ishockeyforbundet-hockeydomare/dokument/pdf/regelbok14-18.pdf. Läst 17 november 2018. 

Se även[redigera | redigera wikitext]