Julij Martov
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Julij Osipovitj Martov (ryska: Юлий Осипович Мартов), född 24 november 1873 i Istanbul, död 4 april 1923 i Berlin, var en rysk revolutionär politiker och mensjevik.
Martov var av judisk börd och hette ursprungligen Julij Osipovitj Tsederbaum. Hans politiska aktivitet i slutet av 1800-talet tvingade honom till inre exil, men hindrade inte honom från att vara en av grundarna till Rysslands socialdemokratiska arbetareparti 1898 och tidningen Iskra (Gnistan) 1900. Han kom i samband med andra partikongressen i London 1903 i konflikt med Lenin om huruvida partiet skulle vara ett öppet socialdemokratiskt parti efter västeuropeisk modell där även icke-aktiva sympatisörer tilläts vara medlemmar (vilket Martov förespråkade) eller ett mindre parti bestående av en strängt disciplinerad elit. Martovs fraktion var i majoritet, men fick ändå namnet mensjevikerna (ryska för minoritetsmän). Efter partikongressen i London splittrades partiet i två delar: mensjeviker och Lenins bolsjeviker. Martov tillhörde mensjevikernas revolutionära vänsterflygel och arbetade förgäves för en återförening av partiet.
Martov gick i landsflykt 1907 och återvände tuberkulossjuk i samband med februarirevolutionen 1917 och blev officiellt mensjevikernas ledare. Han förespråkade ett snabbt ryskt utträde ur första världskriget och tog avstånd från de mensjeviker som anslutit sig till den provisoriska regeringen. Efter bolsjevikernas maktövertagande i Oktoberrevolutionen samma år marginaliserades Martov och mensjevikerna och 1921 tilläts han lämna Ryssland. 1923 dog han i exil i Tyskland.
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Julius Martov, 20 augusti 2009.