Kai Holst

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kai Holst
Kai Holst fotograferad på väg från Stockholm till Lillehammer den 22 juni 1945. Detta är det sista kända fotografi av honom i livet.
Född 24 februari 1913[1]
Lillehammer, Norge[1]
Död 27 juni 1945 (32 år)[2]
Stockholm, Sverige
Dödsorsak Officiellt självmord,[3][4] men många vänner och kollegor misstänkte mord[5][6][7][8][4][9]
Nationalitet Norsk
Utbildning Realskola, yrkesskola[1]
Yrke/uppdrag Sjöman, pälsdjursuppfödare[1]
Maka Margarete Corneliussen[10][11]
Barn Inga
Föräldrar Christian och Inga Holst (född Rasmussen)[1]

Kai Christian Middelthon Holst (smeknamn "Kaka"), född 24 februari 1913 i Lillehammer i Norge, död 27 juni 1945 i Stockholm i Sverige, var en norsk sjöman, pälsdjursuppfödare och motståndsman under andra världskriget.[12]Milorgs ledning arresterades av den tyska ockupationsmakten hösten 1942, fick han en central roll i organisationen och var med om att återuppbygga ledningen (sentralledelsen, SL) tillsammans med Jens Christian Hauge.[12][13] Holst tvingades att fly från Norge sommaren 1943[14][15][16] och stannade i Sverige fram till befrielsen i maj 1945.

För eftervärlden är Holst känd både för sin insats i den norska motståndskampen i Hjemmefronten och för händelserna kring hans död i Stockholm,[2] i samtiden så omtalad att ledningen för Milorg gick ut med en redogörelse i Aftenposten i juli 1945.[17] Officiellt uppgav svenska och norska myndigheter självmord som dödsorsak,[3][4] men familjen och många av hans vänner och kamrater i motståndsrörelsen menar att Holst blev mördad.[4][5][6][7][8][9]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Kai Holst föddes 1913 i Lillehammer. Han var son till grosshandlaren Christian Holst (född 1872) och Inga Holst, född Rasmussen, båda ursprungligen från Stavanger.[1] Efter folkskola läste Holst på realskola och yrkesskola i Lillehammer.[1] Ett par år efter konfirmationen gick han till sjöss, och åren 1930–1933 seglade han med Sydamerikalinjens M/S Brageland, därefter med rederiet Ditlev-Simonsen på M/S Daghill.[1]

Han fick därefter arbete på en rävfarm i Mesnali öster om Lillehammer.[1] Holst blev sjuk och strax innan andra världskriget genomgick han en stor operation på grund av dubbelsidig lungtuberkulos.[1]

Han var från december 1944 gift med Margarete Corneliussen (född 1914), dotter till Ragnar Corneliussen, chef på Tiedemanns Tobaksfabrik och medlem av Norges Industriförbunds huvudstyrelse (död 1938), och Monna Morgenstierne-Roll (död 1976). Han var därmed svåger till generalmajoren Ole Otto Paus (död 2003), som var gift med Margaretes syster Else (död 1951).

Motståndsarbete[redigera | redigera wikitext]

Tyska invasionssoldater marscherar uppför Karl Johan 9 april 1940.

Illegal i Norge[redigera | redigera wikitext]

Under ockupationen av Norge gick Holst, trots sviktande hälsa, med i den norska motståndsrörelsen Milorg. Han rekryterades 1941 av sin svåger, yrkesofficeren Lars Heyerdahl-Larsen.[18] Han fick snart viktiga uppdrag[12] och blev känd som kanske den mest handlingskraftige i SL:s sekretariat.[19] Från 1942 arbetade Holst som kurir, etablerade Milorgs gömställen (lägenheter där motståndsfolk gömde sig före ”export” till Sverige)[20] och hade nära kontakt med kända motståndsmän som Ole Borge (kallad ”Stor O”)[21] och Jens Christian Hauge.[14] Enligt Tore Pryser var Holst central vid Hauges introduktion till motståndsarbetet: ”På många sätt var det faktiskt Holst som lärde upp den oerfarne Hauge.”[22]

Senare arbetade Holst i ett halvår med att dela ut skyddslägenheter.[12][14][23][24] Holsts flickvän och senare fru, Margrethe Corneliussen, tog hand om Hauge och Holst och var själv djupt involverad i motståndsarbetet.[11] I sin rapport om arbetet under kriget gav Jens Christian Hauge ett mycket bra omdöme om ”Kaka”, som Kai Holst kallades, och framhöll honom som den främste bland sina medarbetare.[25] Då tungtvattenexperten Jomar Brun och hans hustru tvingades fly till Sverige, var det Holst som genom Milorgs sambandschef Salve Staubo ordnade ett gömställe för paret i Oslo.[12] Det var också Holst som genom Staubo rekryterade Milorgs legendariske vapenchef Bror With.[19]

Trots att han aldrig hade någon formell ledarposition i Milorg,[18] så hade Holst en viktig roll i det praktiska arbetet i organisationen[18], särskilt under hösten 1942, då flera av ledarna arresterades eller blev tvungna att fly till Sverige.[18] Holst deltog på mötet vid årsskiftet 1942–1943, då Milorg omorganiserades med Jens Christian Hauge som generalinspektör (kallad ”stor I”).[12][21]

Förutom att vara kontakt mellan ledningen i Milorg och distriktsorganisationerna var Holst kontaktperson till grupper oberoende av Milorg. Det var Oslogänget med Gunnar Sønsteby,[26] XU,[27] Asbjørn Bryhns grupp,[19] 2A och Osvaldgruppen (också känt som Sunde-gruppen efter ledaren Asbjørn Sunde).[12][14][19] Samarbetet med kommunisterna i Osvald-gruppen gjorde att Holst var nära att gripas av Gestapo på grund av dålig säkerhet.[28] Holst spelade en viktig roll vid Osvald-gruppens brandbombning av arbetskontoret på gatan Pilestredet i Oslo[29][30][31] den 20 april 1943, som Milorg motsträvigt samtyckte till,[32][30] där målet var att förstöra arkiv över dem som var inskrivna till arbetstjänst för nazisterna.[12][30]

Trots sin dåliga hälsa arbetade Holst hårt och utförde en rad farliga uppdrag, bland annat möten med personer som kunde tänkas arbeta för den tyska säkerhetstjänsten.[33] Holst organiserade också etableringen av grupper för likvidering av farliga norska och tyska agenter.[34][35][36][37] Holst var en driven ”illegalist”, medveten om risken för avslöjande, och gick alltid med pistol och giftpiller för att kunna ta livet av sig för att inte röja organisationen om han blev tillfångatagen.[12]

Flykt till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Stureplan 1943, att komma från krigets mörklagda Oslo till upplysta Stockholm måste varit en stor förändring för Holst.

Holst blev tvungen att fly till Sverige sommaren 1943.[14][15][16] Efter att först har gömt sig på en rävfarm i Mesnali följdes han av en ”gränslots” över gränsen vid Svinesund 5 augusti. Han arresterade på den svenska sidan och förklarade att han varit tvungen att fly för att olovligt innehaft en radio, lyssnat på nyheter från London och spridit dem. Sitt arbete i Milorg nämnde han inte.[38] Efter förhör hos de svenska myndigheterna i Strömstad (landsfiskalkontoret), skickades han som norsk flykting till flyktingmottagningen vid Kjesäter, och efter nya förhör där fick han resa till Stockholm.[38]

I Stockholm började Holst arbeta vid norska ambassadens Militärkontor nr. 4 (Mi4),[38][39] med kontor på Skeppargatan 32[40]Östermalm. Han arbetade med förnödenheter till hemmastyrkorna i Norge, och en av hans uppgifter var att organisera kurirverksamheten till och från Norge.[41] Delar av Holsts arbete för motståndsrörelsen i Norge var olaglig i det neutrala Sverige. Minst en gång arresterades han av svensk polis men sattes snabbt på fri fot.[42] Arresteringarna var knutna till Holsts misslyckade försök att organisera en kurirrutt över Magnor med hjälp av en svensk och en norrman med lokalkännedom. Efter kriget avslöjades det att de två arbetade i tyska Abwehrs tjänst.[42] Holst var duktig på att organisera och skaffa utrustning, och han hade många kontakter, en av dem var den sovjetiske ambassadören Aleksandra Kollontaj, som han fick flera pistoler av.[42]

I november 1944 var Holst involverad i ett rättsfall med olovlig vapenhandel, och fick en varning från Säpo.[42] Vid samma tidpunkt var Holst också nämnd av Säpo i förhållande till ett spionfall där den norske underrättelsemannen Finn Jacobsen var involverad. Holst kunde emellertid inte förhöras då han vid tillfället hade diplomatisk status.[43] Finn Jacobsen var anställd av den brittiska underrättelsetjänsten SIS (MI6) och samarbetade med Holst för att skaffa britterna information om Norge, vid sidan av den norska legationen, som SIS inte litade fullt ut på.[44] Holst var aktivist och hade sannolikt sympati för de handlingsmotiverade grupperna i motståndskampen, som 2A och Osvald-gruppen och det så kallade Idrettskontoret vid legationen, som leddes av Harald Gram.[42]

Den 19 december 1944 gifte sig Kai Holst och Margarete Corneliussen i Stockholm.[10]

Fred och död[redigera | redigera wikitext]

Huset där Kai Holst hittades död, Rindögatan 42Gärdet i Stockholm.
Kai Holst gravplats, Vestre gravlund i Oslo

Efter den tyska kapitulationen i maj 1945 arbetade Kai Holst med avveckling av de olika försörjningsbaser norska motståndsstyrkor haft på svensk jord och reste fram och tillbaka mellan Sverige och Norge.[22] Den 23 juni 1945 kom Holst med bil från Stockholm och var tidigt morgonen den 26 juni med som chaufför vid razzior och gripanden som brittiska och norska styrkor utförde[45] i tyska militärläger vid Wehrmachts huvudkvarter i Lillehammer.[22]

Samma dag reste han oväntat tillbaka till Stockholm[46] och hittades morgonen den 27 juni 1945 död överst i trappuppgången i ett bostadskvarter på Rindögatan 42 på Gärdet.[2] Liket av Holst, skjuten i högra tinningen, låg i en blodpöl överst i trapphuset, framför dörren till hissrummet. Holst hittades av portvaktsfrun, som någon timme tidigare hittat Holsts ryggsäck och resväska utanför ingången till gården.[2] Liket hittades med 1200 norska kronor på sig, en betydlig summa på den tiden (motsvarande över 20 000 norska kronor, år 2012[47]), något som kunde utesluta rånmord.[2]

Enligt polisen hade Holst ringt på och blivit insläppt av en boende, men han gick aldrig till lägenheten när han väl var inne i trapphuset.[48][49] Polismannen som först kom till liket rapporterade att pistolen (Holsts egen, en spansk Llama Colt 9mm[50]) låg i Holsts högra hand,[51] med fingret på avtryckaren.[2] Pistolen avlägsnades dock av den första polismannen på plats, innan kriminalpolisen anlände.[2] Det finns inte något fotografi eller någon skiss av liket innan pistolen avlägsnades, enbart fotografier från obduktionen.[52]

Trots att fallet undersöktes som ett möjligt mord fastställde svensk polis snabbt att dödsorsaken var självmord.[4] Rättstekniker provsköt vapnet som hittades i Holst hand och fann det identiskt med kulan som hittades i trappuppgången där Holst dog.[53] Av 28 boende i kvarteret där Holst hittades förhördes endast tre av polisen under utredningen.[54] Utöver bristande förhör fanns en rad andra brister i undersökningen, det fanns ingen detaljbeskrivning av brottsplatsen, och information som rutinmässigt inhämtades vid mordutredningar antecknades inte.[55]

Kai Christian Middelthon Holst begravdes på Vestre gravlund i Oslo; graven är märkt med en enkel minnestavla med namn, födelse- och dödsdatum ingraverat.[56]

Fallet Holst[redigera | redigera wikitext]

Självmord eller mord?[redigera | redigera wikitext]

Holsts familj, många av hans kamrater i motståndsrörelsen, bland dem Hans Ringvold och Erik Myhre, menade att Holst blev mördad.[6][7][4][9] Bland teorierna kolleger och vänner la fram om möjligt mord var den gemensamma nämnaren likvidering av utländsk underrättelsetjänst: tysk, svensk, sovjetisk eller amerikansk.[4]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Holsts familj gjorde egna undersökningar rörande hans dödsfall.[57] Hans syster Else Heyerdahl-Larsen vände sig till norska myndigheter men blev varnad för att undersöka saken vidare då detta kunde vara farligt.[58] Dåvarande kapten, senare generalmajor, Ole Otto Paus fru var syster till Holsts fru, och Paus såg 1945 i Oslo dokumenten från undersökningen då han försökte reda ut saken. Att Holst hade beställt sovvagnsbiljetter till sin fru och sig själv till dagen efter han hittades död fann Paus i synnerhet oroväckande.[57] Två år senare var samma dokument försvunna då Paus önskade att se dem igen.[57]

Ole Otto Paus blev varnad av en hög norsk polisman, Olav Svendsen, tidigare chef för Rettskontoret[59] (en norsk underrättelsesorganisation i Sverige), mot att vidare undersöka Holsts död.[57][60] Samma polisman hotade Holsts änka och syster till att låta saken bero.[57] Paus råddes också av chefen för försvarsstaben, generallöjtnant Ole Berg (tidigare chef för Militärkontoren Mi2 och Mi4 vid den norska legationen i Stockholm)[61] till låta fallet vara, eftersom det var livsfarligt att följa upp det.[57][62]

Nya undersökningar[redigera | redigera wikitext]

Holsts efterlevande tog på 1990-talet kontakt med advokat Jan Heftye Blehr. Blehr vände sig till norska rättsmedicinska institutet (Rettsmedisinsk institutt) för att få en ny bedömning av obduktionsrapporten. Patolog Olving gav uttalandet att: ”det utifrån obduktionsfynden inte är något som talar mot att det kan föreligga ett självmord. Det är emellertid heller inte något i vägen för att det kan föreligga ett mord”.[63] På grund av generalmajor Paus uttalanden, engagerade sig norska justitiedepartementet, och historiken Trond Bergh var 1995 i Stockholm och fick se Säpos material om fallet. Enligt dåvarande justitieminister Grete Faremo framkom ingen ny information.[64]

Norges Hjemmefrontmuseums professor Magne Skodvin undersökte fallet samma år. Museet baserade sig på undersökningar som pensionerade högsta domstolsdomaren Einar Løchen hade gjort[50] å Ole Borges vägnar, en av veteranerna från Milorg som menade att Holst blev likviderad.[65] Borge och Løchen menade att det var kommunisterna som låg bakom likvideringen av Holst,[66] detsamma hävdade även XU-agenten Wiggo Ljøner.[67] Skodvin påpekade vissa svagheter med polisundersökningen, men drog slutsatsen att det, utifrån materialet, var klart att dödsorsaken var självmord.[50]

Oklarheter[redigera | redigera wikitext]

Diplom där Kai Holst postumt hedras av den brittiska konungen för modigt uppträdande och mottar stor tacksamhet for utförda tjänster. Dokumentet är daterat 24 juni 1950 och undertecknat av statsminister Clement Attlee.

Bland de påfallande saker med fallet är att Holsts mapp är borttagen ur Säpos arkiv.[68] Tore Pryser hävdar att med den detaljnivå som Säpo gick ned på i motsvarande fall, så måste det ha existerat en akt om Holst: ”Allt tyder på att materialet om Holst är makulerat.”[69][67] Lite information om Holst finns dock hos Säpo i tre andra personers fallmappar.[64] Vittnesmål om hans förehavanden vid ankomsten till Stockholm och vem han var tillsammans med natten han dog, är också motsägande.[70][71] Holst hittades död i ett bostadskvarter där det tyska Abwehr hade ett gömställe, och en brittisk SIS-agent bodde i kvarteret bredvid.[49] Mannen som öppnat för Holst var Svante Holger Ahreson, en bekant till Holst. Enligt Ahresons förklaring till polisen hade han bara hört någon tala otydligt, trott det var någon som hade ringt på fel och hade gått och lagt sig när han inte hörde något mer.[48][72] Enligt Ahresons dotter hade emellertid Holst ett avtal med hennes far om att husera norska motståndsfolk som var i fara. Holst hade alltså en nära kontakt med Ahreson och var inte bara en ytlig bekant.[73] Till skillnad från vad han hade förklarat för polisen så kände Ahreson igen Holsts röst i porttelefonen, väntade på att han skulle komma in, något som inte hände, men registrerade att hissen gick och hörde röster och senare ett skott.[74]

Holst hittades enligt svensk polis med pistolen i höger hand, något som har ansetts som tecken på självmord. Enligt vapenexperter är det dock högst ovanligt att ett handvapen blir liggande i den dödes hand då vapnets kraftiga rekyl, kombinerat med ögonblicklig slapphet i muskulaturen leder till att vapnet faller från en eventuell självmördares hand.[75] Att liket hittades med vapnet i höger hand är också något som familjen har reagerat starkt på, eftersom Holst enligt dem var vänsterhänt.[76] I den svenska polisens 32 sidor långa rapport om fallet står slutsatsen på ett enda ställe, på framsidan, rättsmedicinaren som obducerade Holst skrev följande: ”Suicidum”, latin för självmord.[77] Samma rättsmedicinare som i sin obduktionsrapport inte tog ställning till varför Holst dog, mord eller självmord, signerade alltså polisrapporten, men enligt svenska handskriftsexperter är underskriften förfalskad.[78]

Holsts chef i Stockholm 1945, Wladimir Mörch Hansson, menade att Holst var hotad till livet och att bristen på svensk hjälp till att reda ut fallet var oförklarligt.[79]

Odd Feydt, aktiv i motståndsgruppen 2A och år 1943 daglig ledare av Sambandskontoret (en norsk underrättelseorganisation i Sverige), hävdade att Holst skuggades under sin sista resa från Lillehammer till Stockholm, och att Holsts död kan sättas i samband med samarbetet mellan det norska Rettskontoret och den svenska underrättelseorganisationen C-byrån.[57]

Den svenske professorn Ingvar Bergström, som arbetade för C-byrån i Göteborg under kriget,[80] menade att Holst hade likviderats. Han hävdade först att likvideringen skedde på order från ”högt upp i Milorg”, men ändrade sedan uppfattning, i samråd med den pensionerade landshövdingen och historikern Per Nystöm, till att det var svenskarna som gjorde det, i samarbete med norrmännen.[81] Kai Holsts nära kollega från krigsåren, Milorg-ledaren Jens Christian Hauge, har kritiserats för att vara avvisande till att kasta ljus över fallet.[82][83][84] I samband med pressrubriker angående fallet 1994 skickade Hauge ut en pressmeddelande där han slog fast att han inte hade någon särskild kunskap om fallet och avslutade med att: ”Det skulle vara en stor lättnad för mig och för alla Kai Holsts kvarlevande kamrater om detta smärtsamma fall kunde klaras upp.”[85]

Kuppen i Lillehammer[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Kuppen i Lillehammer

I efterhand har historikern Tore Pryser ställt frågor om Kai Holsts död kan ha haft samband med uppdraget i Lillehammer.[86][22] Det skulle kunna vara så att Holst hade med sig information från Lillehammer som kunde skada operationen, som senare blev känd som kuppen i Lillehammer.[86][49] Enligt Odd Feydt skuggades Holst från det att han passerat gränsen på väg tillbaka till Stockholm.[57] Informationen om Lillehammerkuppen var åren efter kriget hemligstämplad, och fortfarande är inte allt tillgängligt. En rapport i brittiska nationalarkivet (the National Archives) är hemligstämplad fram till år 2020.[87]

Kai Holst mottog aldrig någon utmärkelse av norska myndigheter för sin krigsinsats, trots att Wladimir Mørch Hansson yrkade på detta inför sekretariatet i Hjemmestyrkenes (den norska militära motståndsrörelsen, upprättad av den norska exilregeringen i London under ockupationen av Norge) råd i januari 1946.[88] Däremot hedrades Holst den 24 juni 1950 post mortem av Georg VI av Storbritannien för modigt uppträdande (Queen's Commendation for Brave Conduct).[88] Senare har det väckts frågor om anledningen till att Storbritannien valde att hedra Holst, i och med att han aldrig officiellt arbetat för britterna.[88] En hypotes som lagts fram av Pryser, är att Holst, som utöver sitt arbete för Milorg också var i brittisk tjänst hos underrättelseorganisationen SIS,[64] mördades av svensk underrättelsetjänst, för att han inte skulle rapportera till britterna om operationen i Lillehammer.[88][49]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Pryser 1994, s. 88
  2. ^ [a b c d e f g] Pryser 1994, s. 107-111
  3. ^ [a b] Pryser 1994, s. 107
  4. ^ [a b c d e f g] Njølstad 2008, s. 285 "Att det behövdes en övervakningsenhet, fick man för övrigt en otrevlig påminnelse om då Kai Holst, Milorg-veteranen som tillsammans med Ole Borge hade den största äran för uppbyggnaden av säkerhetspolisen, dog under mystiska omständigheter i Stockholm i slutet av juni 1945. Polisundersökningen fastställde självmord, men bland Holsts gamla Milorg-kamrater var det många som vägrade att tro att Holst hade tagit sitt eget liv."
  5. ^ [a b] Pryser 2010a, s. 159
  6. ^ [a b c] Pryser 1994, s. 105 "Även flera andra vänner och medarbetare till Holst från krigets dagar avvisar självmordshypotesen som 'nonsens'. Den svenska polisen visade liten förmåga och vilja till att klara upp fallet, hävdar de."
  7. ^ [a b c] Pryser 2010a, s. 183 "Att Holst likviderades som en följd av vad han upptäckte i Lillehammer, menar också flera av Holsts vänner från motståndsrörelsen under kriget. Flera säger som Otto Paus att de varnades mot att försöka undersöka dödsfallet."
  8. ^ [a b] Haavardsholm 1995, s. 55 "Pensionerade general Ole Otto Paus utalade sig till Dagbladet 28.9.94: - Kai Holst blev helt klart mördad. Det kan jag gå ed på."
  9. ^ [a b c] Pryser 2010a, s. 168-169 "Erik Myhre hade tänkt sig att fortsätta sin undersökning i Stockholm tillsammans med Erling Mörk Hansson som här berättar att Myhre först gick till den brittiske underrättelsemannen MacRoberts (major W.D MacRoberts, bidragsgivares anmärkning).": "Han kom tillbaka och sa: 'Vet du vad MacRoberts sa, han sa han inte lät oss resa, han sa det skulle kosta oss våra liv' om vi gjorde det, han nekade oss att resa. Erik Myhre var lite överraskad och fortsatte med sitt och till slut så sa han 'men om jag tar med mig Erling och vi reser privat över', så hade MacRoberts sagt till honom att då kommer ni inte tillbaka i livet till Oslo.", förklaring av Erling Mørch Hansson, från programmet Liket på Gärdet i Stockholm, från 10:30 i inspelningen
  10. ^ [a b] Pryser 1994, s. 139
  11. ^ [a b] Njølstad 2008, s. 165
  12. ^ [a b c d e f g h i] Pryser 1994, s. 89-92
  13. ^ Moland 1991, s. 23"Efter denna våldsamma minskning av den centrala ledningen i SL fanns det bara en förbindelse mellan Rådet och samtliga organ innan O, nämligen Kai Holst. Det var heller inte heller några tvärgående förbindelser, utan mycket var beroende av honom."
  14. ^ [a b c d e] Haavardsholm 1995, s. 52
  15. ^ [a b] Hauge 2005, s. 134 "I augusti 1943 gick Kaka över gränsen och avslutade därmed en enastående intensiv verksamhet i det ockuperade Norge."
  16. ^ [a b] Njølstad 2008, s. 149 "Men under sommaren var en rad viktiga medarbetare tvungna att resa på grund av uppsamlingar och hotbilder. Från Grini kom det en varning om att Gestapo var Kaka (Kai Holst) på spåret, och i augusti for han över gränsen till Sverige, där han snart fick viktiga uppdrag vid det norska militärkontoret i Stockholm. Det var med tungt hjärta Hauge släppte iväg honom. Kakas mod, självuppoffring och smittande aktivism hade gjort honom till en nära vän och en sällsynt värdefull medarbetare. Men signalerna om fara blev efterhand så många att både Hauge och Holst insåg att det var bäst att ge sig av innan det var för sent."
  17. ^ Milorg-ledningens redogörelse för Kai Holsts död 19 juli 1945:
    "På grund av den sensation som uppstått kring Kai Holsts död, vill vi efter att svensk och norsk polis ingående undersökning har skett, ge nedanstående redogörelse:
    Kai Holst kom mycket tidigt in i arbetet med hjemmestyrkorna. Han var knuten till SL, där hans arbete var ovärdelig. Hans styrka att finna karaktär, hans mod, klara intelligens och vinnande väsen gjorde honom osedvanligt väl passande till detta arbete. Han blev 1943 beordrad att lämna landet, efter att ha blivit kraftigt eftersökt av Gestapo.
    I Sverige anställdes han vid den norska legitationen i Stockholm, där han fortsatte sitt framstående arbete med att stötta hjemmestyrkorna.
    Då freden kom, var det naturlig att han fick ett ansvarsfullt arbete i avvecklingen av den stora apparat som var uppbyggd i Sverige.
    Under hela frihetskampen satte Kai Holst alla sina krafter till. Han arbetade dag och natt utan tanke på sig själv, och utan att ta hänsyn till att han genomlidit en svår sjukdom som han visserligen överlevt, men som hade gett honom en svårt fysiskt handikapp. När han trots allt klarade den våldsamma arbetsbelastning i flera år, förklarades det med den tillfredsställelsen som han kände när han gav sitt yttersta.
    Man har kunnat följa Kai Holst från dag till dag, och den allra sista tiden från timme till timme, och kan på grund av detta därmed konstatera att det inte finns några klara bevis för antagandet att det har förekommit mord. Det har inte heller funnits något som tyder på att han - bara några få minuter före sin död - hade planer på att beröva sig själv livet, och något motiv för en sådan handling kan man inte se att han haft. Alla hans förehavanden visar tvärtemot att han räknat med att fortsätta leva. Detta stämmer också med det intryck hans bekanta fick som talade med honom under den sista tiden, - även under hans sista resa från Norge tillbaka till Sverige.
    Under de sista veckorna och dagarna under och efter kapitulationen, ökade intensiteten i arbetsbelastningen som Kai Holst hade i sådan grad, att det översteg vad en människan kunde klara. Han slet ut sig i kampen för Norges frigöring.
    Olaf Helset Carl Semb Michael S. Hansson
    Oslo, den 19 juli 1945», från Fra varm til kald krig, sid 111-112, ursprungligen Aftenposten, 21 juli 1945
  18. ^ [a b c d] Pryser 2010a, s. 160
  19. ^ [a b c d] Njølstad 2008, s. 114
  20. ^ Rolfsen 1995, s. 122
  21. ^ [a b] Semb-Johansson 1995, s. 43 "Den nya strukturen blev vedertaget på ett möte i januari 1943. Man enades om att upprätta en I-sida och en O-sida. Men medan man förr haft två I-er som delade organisationsarbetet i södra Norge mellan sig, bestämdes det nu att det skulle vara en generalinspektör – en Stor I – för alla distrikten, och att han under sig skulle ha ett antal distriktsinspektörer, I-ene. På O-sidan skedde det också utvecklingar, och arbetet leddes av organisationschefen, Stor O."
  22. ^ [a b c d] Pryser 2010a, s. 161
  23. ^ Hauge 2005, s. 123 "Munken, som låg på hörnet av Munkedamsveien och Parkveien låg i farozonen. I Munken hade vi på den tiden store arkiv i hemliga rum, under köksbänken och i väggarna under fönsterna. (Kaka och jag bodde där en tid tillsammans och Rudolf hade övertagit stället som bostad, men det var fortfarande lite av ett huvudarkiv där.)"
  24. ^ Hauge 2005, s. 129 "Kaka och jag bodde en tid tillsammans i Munken och hade det både gott och trevligt."
  25. ^ Hauge 2005, s. 27 "SL:s folk var alla bra på att samarbeta och alla var mycket hjälpsamma. Jag måste särskilt nämna Kaka som var en storartad illegalist, alltid villig att hjälpa till, full av kreativitet och gott humör."
  26. ^ Sønsteby 1960, s. 100
  27. ^ Hauge 2005, s. 166 "Lite senare fick vi emellertid ny och bättre kontakt med Fredrik och XU genom Kaka."
  28. ^ Njølstad 2008, s. 173
  29. ^ Usynlige veier: fra Edderkoppens og flyktningeksportens historie, sida 150
  30. ^ [a b c] Hauge 2005, s. 72 "Aktionen mot Pilestredet 31 skedde påsken 1943 (20 april) och var djärv och lyckad. Jag fick en berättelse med mycket inlevelse ett par timmar efter av Kaka, som tagit emot männen då de kom tillbaka."
  31. ^ Martinsen 2010, s. 76
  32. ^ Grimnes 1972, s. 14
  33. ^ Hauge 2005, s. 172 "Slutligen kom Kaka och Syver över agent som utgav sig för att komma med meddelanden från Grini. De hade såvitt jag kommer ihåg ett möte med honom på "Majorstua" för att få reda på hur han såg ut. Det var ett högt spel."
  34. ^ Hauge 2005, s. 173 "Under Kakas ledning upprättades ett par nya eksekusjonslag med tillhörande skuggare; oftast kvinnor. Bittern-folket tränade de två aktionslag; det var tänkt att de själva skulle leda de första aktionerna. Det gjordes ett antal försök att eliminera badmästare Hagen och om jag inte tar fel, Torgersen. Alla försök misslyckades dock. Agenten som försökte fånga Kaka, blev emellertid dödad 1943 efter att blivit spårad till hans bostad på Løvenskioldsgt."
  35. ^ Njølstad 2008, s. 118
  36. ^ Njølstad 2008, s. 554 "Hauge var smärtsamt medveten om att han bar ett särskilt ansvar i detta fall, formellt och faktiskt. Tillsammans med Hansson-bröderna och Kai Holst hade han drivit igenom det linjebytet i Milorgs ledning som öppnade för planlagda likvidationer."
  37. ^ Martinsen 2010, s. 70
  38. ^ [a b c] Pryser 1994, s. 95
  39. ^ Hauge 2005, s. 125 "I slutet av 1942 och i början av 1943 kom stora delar av den tidigare centrala ledningen till Stockholm. Det var två medlemmar av Rådet (Topsy och Otto). Det var Petter och Aksel och Sørlie, i juni kom Bakke, i augusti och september kom Kaka och Max. Detta medförde en kraftig förstärkning av Stockholm och ökade självfallet möjligheten för aktivt stöd därifrån."
  40. ^ Pryser 2010a, s. 188
  41. ^ Pryser 1994, s. 96-97
  42. ^ [a b c d e] Pryser 1994, s. 100-105
  43. ^ Pryser 2010a, s. 192
  44. ^ Pryser 2010a, s. 196
  45. ^ Pryser 2010a, s. 169 "Razzian var verkställd och ledd av den brittiske majoren W. D. MacRoberts från Task Force med hjälp av norsk underrättelsetjänst och polis."
  46. ^ Pryser 2010a, s. 170
  47. ^ Norges banks priskalkulator
  48. ^ [a b] Pryser 1994, s. 122
  49. ^ [a b c d] Pryser 2010a, s. 202-204
  50. ^ [a b c] Pryser 2010a, s. 178-179
  51. ^ «I höger hand hade han en pistol. Högra fingret i varbygeln, mot avtryckaren, och hanen den var spänd.», från programmet «Liket på Gärdet i Stockholm», från 17:43 i inspelningen
  52. ^ Pryser 1994, s. 123
  53. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 33:20 i filmen
  54. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 34:55 i filmen
  55. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 35:10 i filmen
  56. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 18:00 i filmen
  57. ^ [a b c d e f g h] Pryser 2010a, s. 172-173
  58. ^ "Familjen går till norska myndigheter för att få svar. 'Då mor försökte, fick hon efter ett tag reda på att det inte fanns något hon kunde göra, och jag vet inte om blev hotad men hon fick i alla fall veta att det kunde vara farligt för henne. Så det är något där, som är väldigt obehagligt.'", uttalande av Elsebeth Heyerdahl-Larsen, i filmen Mysteriet Holst, från 15:59 i filmen
  59. ^ Pryser 2010b, s. 47
  60. ^ Pryser 2010a, s. 173 "Enligt Paus var polismannen han inte litade på i samband med undersökningen av Holst-fallet, Olav Svendsen. Under krigen var han chef för det norska Rettskontoret i Stockholm och efter frigörelsen vice polischef i Norge."
  61. ^ Hauge 2005, s. 125"Topsy blev efter en tid Militärinspektör och försvarschefens representant i Sverige. Som sådan var han också chef för de två militärkontor som arbetat för Norge, nämligen MI IV som arbetat med oss och MI II som arbetade underrättelseverksamheten."
  62. ^ Paus for till Norge och berättade för försvarschefen om mannen på perrongen. Han fick då besked om att det kunde vara lisvfarligt att vidare undersöka fallet och at hon jgorde bäst i att låta saken bero. "Han var ingen lättskrämd man min far, men jag tror han anade att var inne på ett område som var väldigt farligt och han pratade med familjen också om det att vi borde vara försiktiga för att de kunde skada dem alla, och då tror jag rätt och slätt att han menade likvidering.", uttalande av Ole Paus, son till generalmajor Ole Otto Paus i filmen Mysteriet Holst, från 55:13 i filmen
  63. ^ Pryser 2010a, s. 174
  64. ^ [a b c] Pryser 2010a, s. 175
  65. ^ Pryser 2010a, s. 178 "Borge var för övrigt också närvarande på presskonferensen i Bristol hösten 1994 och tillhörde veteranerna som där klart uttryckte att Holst blivit likviderad."
  66. ^ Pryser 2010a, s. 198
  67. ^ [a b] Pryser 2010a, s. 197
  68. ^ Pryser 2010a, s. 176-177
  69. ^ Pryser 2010a, s. 189
  70. ^ Pryser 1994, s. 120, 172
  71. ^ Pryser 2010a, s. 171 "Särskilt taxichauffören och Fanny Gustavsens förklaringar går isär. Fru Gustavsen bosatt på Dukvägen hävdar att det var en tredje person med i taxin - en man i ljus regnrock. Taxichauffören Karlsson hävdar däremot att han och Holst var ensamma i bilen."
  72. ^ Fra filmen Mysteriet Holst, fra 23:25 i filmen
  73. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 59:00 i filmen
  74. ^ "På Rindögatan 42 så hade de sån här porttelefon så det ringde och pappa var just övertygad om att det var Kai som skulle komma så han bara tryckte på knappen. Så öppnade han dörren så han skulle kunna komma in och sen såg han hissen bara åka vidare. Sen när han står så hör han då, jag vet inte om det var folk och röster där uppe, men han stängde ju dörren då. Jag tror därvid att han blev ängslig, vad är det för någonting? Det var inte Kai, han kom inte tillbaka. Jag vet inte vad han tänkte. Och han hörde ett skott. Kai Holst blev mördad i vår uppgång.", Svante Ahresons dotter i filmen Mysteriet Holst, från 59:20 i filmen
  75. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 31:05 i filmen
  76. ^ "Det första jag kommer ihåg far talade om när det gällde Kai Holsts död var det att pistolen hittades i Kai Holsts högra hand, fast Kai Holst var vänsterhänt och det var en sådan sak som fick far till att vara helt orubblig i sin övertygelse om att Kai Holst blev mördad.", uttalande av nevön Ole Paus, från filmen Mysteriet Holst, från 31:50 i filmen
  77. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 38:32 i filmen
  78. ^ Från filmen Mysteriet Holst, från 39:35 i filmen
  79. ^ Haavardsholm 1995, s. 54 "Det är utan tvekan att Kai hotades till livet strax innan kriget tog slut. Han sa det ganska direkt, men han visste inte riktigt var det kom ifrån, och han var mycket orädd av sig. Han var den typen som gjorde allt för reda ut saker och ting, han ville inte ge sig. 'Jag är ingen vekling', sa han då – som typ var han seg, envis, uthållig och orädd. Han gjorde en fenomenal insats, både som motståndsman och som underrättelseman. Det var aldrig något fel på Kai Holst, det vill jag att man ska veta. Han var förstaklassig. Jag har inga bevis- men om jag skulle bygga det på den oförklarliga motviljan från svenskt håll att hjälpa oss... Men OBS! - jag säger det inte. Det vågar jag inte säga. Det kan jag inte säga. Men att det var något fuffens med omständigheterna kring hans död, ar det ingen som helst tvivel om. Det har bara visat sig omöjligt att hitta lösningen.», uttalande av Wladimir Mørck Hansson, motståndsledare
  80. ^ Pryser 2010a, s. 162 "Bergström hade under kriget tillhört e-tjenesten C-byrån i Göteborg och var en av de så kallade 'Tre Musketörerna' som samarbetade med den norska motståndsrörelsen.2
  81. ^ Pryser 2010a, s. 209 "Nyström var inte vem som helst i detta sammanhang. Åren 1945-46 var han statssekreterare under socialminister Gustav Möller i Socialdepartementet som Säpo och övervakningen hörde till."
  82. ^ Haavardsholm 1995, s. 56
  83. ^ Haavardsholm 1995, s. 86-87 "När Jens Christian Hauge fyrtionio år senare av sin vän och Kai Christian Holsts närmaste överlevande släkting, Elsebeth Heyerdahl-Larsen, tillfrågades om varför hennes farbror likviderades sommaren för befrielsen 1945, stelnade Hauges ansikte till, och han svarade: -Några sanningar kan du aldrig räkna med att få reda på!"
  84. ^ Njølstad 2008, s. 549 "Detta moraliska och existentiella allvar måste man ha i åtanke för att förstå Hauges uppträdande, reaktioner och ståndpunkter i de känsliga sakerna vi nu ska gå in på. Från olika håll skulle nämligen Hauge under årens lopp bli föremål för tidvis mycket kraftiga beskyllningar för sitt sätt att sköta ockupationshistorien på. Anklagelserna gick åt de mest olika håll: Han ska ha försökt att kontrollera och censurera historieskrivningen. Han ska ha hindrat insyn i omfånget av och omständigheterna kring hjemmefrontens likvidationer, som enligt kritikerna måste vara långt fler enn Hauges ordknappa uttalanden ger intryck av. Han ska ha bidragit till att dölja sanningen om Milorg-kameraten Kai Holsts mystiska död i Stockholm i juni 1945."'
  85. ^ Njølstad 2008, s. 565
  86. ^ [a b] Pryser 1994, s. 127-129
  87. ^ Pryser 2010a, s. 166 "Dyrhaug har också identifierat ett dokument i det brittiska nationalarkivet med titeln Post Use of a German Intelligence Unit by Sweden. Men detta är hemligstämplat i 75 år och därför inte tillgängligt förrän år 2020."
  88. ^ [a b c d] Pryser 1994, s. 170-172

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Elgemyr, Göran (2015). Kai Holsts mystiska död – Historien om en norsk motståndsman i Oslo och i Stockholm. Stockholm: Jure. ISBN 9789172236158 
  • Grimnes, Ole Kristian et al (1972) (på norska). Motstandskamp, strategi og marinepolitikk. Oslo: Universitetsforlaget. ISBN 82-00-03172-1 
  • Haavardsholm, Espen (1994) (på norska). Ikke søkt av sol. Oktober forlag. ISBN 82-7094-669-9 
  • Haavardsholm, Espen (1995) (på norska). Taushetens pris. Oktober forlag. ISBN 8270947156 
  • Hauge, Jens Christian (1995) (på norska). Rapport om mitt arbeid under okkupasjonen. Oslo: Gyldendal. ISBN 82-05-23200-8 
  • Martinsen, Per Helge (2010) (på norska). Rød skygge over DI3: Kommunistene og Milorg i Stor-Oslo 1940-45. Bergen: Happy Jam Factory. ISBN 9788299735896 
  • Moland, Arnfinn (1991) (på norska). Milorg 1941-43 : fremvekst, ledelse og organisasjon. Oslo: Norges Hjemmefrontmuseum. ISBN 82-991026-9-3 
  • Njølstad, Olav (2008) (på norska). Jens Chr. Hauge: fullt og helt. Oslo: Aschehoug. ISBN 9788203229886 
  • Pryser, Tore (1994) (på norska). Fra varm til kald krig: etterretningskuppet på Lillehammer i frigjøringsdagene 1945 og et mulig mord.. Oslo: Universitetsforlaget. ISBN 82-00-21942-9 
  • Pryser, Tore (2010a) (på norska). Svik og gråsoner: Norske spioner under 2. verdenskrig. Oslo: Spartacus forlag. ISBN 9788243005075 
  • Pryser, Tore (2010b) (på norska). USAs hemmelige agenter. Den amerikanske etterretningstjenesten OSS i Norden under andre verdenskrig. Oslo: Universitetsforlaget. ISBN 9788215015866 
  • Pryser, Tore (2012) (på norska). Tyske hemmelige tjenester i Norden. Spionsaker og aktører 1930-1950. Oslo: Universitetsforlaget. ISBN 9788215020594 
  • Rolfsen, Wilhelm Münter (1995) (på norska). Usynlige veier: fra Edderkoppens og flyktningeksportens historie. Oslo: Kolibri Forlag. ISBN 9788290478754 
  • Semb-Johansson, Arne (1995) (på norska). Fem år for fred og frihet : med Milorg 1940-1945. Cappelen. ISBN 9788202154523 
  • Sønsteby, Gunnar (1960) (på norska). Rapport fra «nr. 24». Orion Forlag. ISBN 82-458-0153-4 

Radiokällor[redigera | redigera wikitext]

  • Elgemyr, Göran: «Den mystiska kofferten från Lillehammer» och «Liket på Gärdet i Stockholm», Sveriges Radio P-1, 17 och 20 april 1992.

Filmkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]