Kerguelenand

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kerguelenand
Status i världen: Sårbar[1]
Canard d'Eaton - panoramio.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
SläkteAnas
ArtKerguelenand
A. eatoni
Vetenskapligt namn
§ Anas eatoni
Auktor(Sharpe, 1875)
Synonymer
Dafila eatoni
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kerguelenand[2] (Anas eatoni) är en and som enbart förekommer på öar i södra Indiska oceanen.[3]

Utbredning och underarter[redigera | redigera wikitext]

Kerguelenand delas upp i två underarter med följande utbredning:[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Kerguelenanden har en kroppslängd på 40-45 centimeter. Den påminner om en liten stjärtandshona och har ibland också behandlats som underart till den arten.[4] Den är dock allmänt mörkare, mer rödbrun och fjällteckningar på flankerna mindre och mindre tydliga.

Hanen har förlängda mittersta stjärtpennor och en grön vingspegel kantad av vitt. En liten andel av hanarna (1%) antar en ljusare häckningsdräkt med spår av chokladbrunt på huvudet och ett vitt streck utmed nacken. Honan har brun vingspegel kantad av vitt.

Underarterna är lika, men drygalskii lite mindre, mer gulbrun på bröstet och vissa individer uppvisar fin marmorering på nedre delen av nacken och flankerna.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Kerguelenanden hittas i små sötvattenssjöar, våtmarker, i vattendrag och på myrar, vintertid i skyddade kustvikar.[5][6] Fågeln födosöker mest dagtid efter kräftdjur, ryggradslösa djur och olika sorters frön.[7] Framför allt när den ruggar födosöker den även på natten och besöker då sjöelefantkolonier.[8]

Fågeln häckar mellan november och slutet av januari eller februari.[5] Den bygger sitt bo fodrat med mossa och dun oftast i gräs, ibland i en klippskreva. Honan lägger och ruvar fem blekt olivgröna ägg.[8]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

På 1980-talet uppskattade man populationen på Crozetöarna till 600-700 par och på Kerguelen 15.000-20.000 par.[7] Sedan dess tros den dock ha minskat kraftigt i antal.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som sårbar och den hotas av introducerade arter, främst tamkatt.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Anas eatoni Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ Hoyo et al. (1992) Handbook of the Birds of the World. vol.1
  5. ^ [a b] Scott, D. A.; Rose, P. M. 1996. Atlas of Anatidae populations in Africa and western Eurasia. Wetlands International, Wageningen, Netherlands.
  6. ^ Ogilvie, M.; Young, S. 1998. Photographic handbook of the wildfowl of the world. New Holland, London.
  7. ^ [a b] Jouventin, P.; Stahl, J. -C.; Weimerskirch, H. 1988. La conservation des oiseaux des Terres Australes et Antarctiques Françaises. In: Thibault, J.-C.; Guyot, I. (ed.), Livre rouge des oiseaux menacés des régions françaises d'Outre-Mer, pp. 225-251. Conseil International pour la Protection des Oiseaux, Saint-Cloud, France.
  8. ^ [a b] del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2017). Southern Pintail (Anas eatoni). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467126 26 december 2017).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]