Indiska oceanen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Indiska oceanen.

Indiska oceanen är en ocean belägen mellan Afrika, Asien och Australien. Det är det tredje största av världshaven.

Som den yngsta av de tre stora oceanerna[1] har Indiska oceanen ett flertal tektonisk aktiva mittoceaniska ryggar.

Havets avgränsningar[redigera | redigera wikitext]

Detta världshav begränsas i väster av Östafrika och Arabiska halvön, i norr av Asiens fastland samt i öster av de indonesiska öarna och Australien. Söder om den afrikanska udden Agulhas finns oceanens gräns mot Atlanten som bildas av den 20:e längdgraden öster om Greenwich.[2] I söder är den 60:e breddgraden definierad som gräns mot Antarktiska oceanen men några forskare betraktar snarare den antarktiska konvergensen som rätt gräns. Här träffar det kalla vattnet från Antarktis på det varma vattnet från tropikerna och dyker under det sistnämnda då kallt vatten har en större densitet. Zonen ligger ungefär vid 50:e breddgraden men ändras under årets lopp. Oceanens areal är enligt en äldre beräkning 74 miljoner km², varav på bihaven faller 1,4 miljoner km². Det ligger inom såväl tropikerna som den södra tempererade zonen, men in i den norra tempererade zonen räcker det endast med två av sina vikar, Röda havet och Persiska viken. Dess medeldjup har beräknats till 3 929 m. I dess västra del, mellan Afrika och Indien, ligger de största djupen i söder, och bottnen höjer sig mot norr, här och var överdragen av trösklar, på vilka öar höjer sig över havsytan.

Öar[redigera | redigera wikitext]

Några av havets öar eller ögrupper är självständiga stater, till exempel Indonesien, Madagaskar, Seychellerna, Maldiverna och Sri Lanka. Hos andra ögrupper tillhör enskilda öar eller hela gruppen andra stater. Här kan nämnas Komorerna där Mayotte tillhör Frankrike eller Maskarenerna som är uppdelat på Mauritius och Frankrike.

Öar och ögrupper som tillhör Australien är Julön, Kokosöarna, Heard- och McDonaldsöarna samt Ashmore- och Cartieröarna.

Chagosöarna räknas till det Brittiska territoriet i Indiska oceanen och Kerguelenöarna tillhör de Franska sydterritorierna.

De stora djupen[redigera | redigera wikitext]

Den östra hälften är i regel djupare, och djupet tilltager mot norr och når sin största kända siffra i den så kallade Sundagraven söder om Java, där tyska skeppet Planet under 10° 15' sydlig bredd och 108° 5' östlig längd 1906 lodade 7 000 m. I västra delen av Indiska oceanen ligger ön Madagaskar, som måste betraktas som en utvidgning av den afrikanska kontinenten, eftersom den mellanliggande Moçambiquekanalen är jämförelsevis grund, och, på en nordöst om Madagaskar belägen platå, öarna Seychellerna och Amiranterna med flera. Norr om denna platå är djupet mer än 3 600 m ända in i Arabiska sjön. Utmed västra Indiska halvön sänker sig bottnen ganska långsamt; Lackadiverna och Maldiverna uppstiger från ett jämförelsevis ringa djup, som sträcker sig något söder om ekvatorn, men i Bengaliska viken finns djup på 3 000-4 000 m. Ungefär mitt emellan denna platå och Seychellernas höjer sig en bank, som uppbär Chagosarkipelagen. Av bihaven har Persiska viken i medeltal blott 25 m och Röda havet 488 m. (största djup 2 211 m).

Bottenförhållanden och temperaturer[redigera | redigera wikitext]

Bottnen täcks i de norra och västra delarna huvudsakligen av globigerinaslam, i den östra delen av röd lera eller på de största djupen med radiolariaslam. Vattnets temperatur på ytan i Indiska oceanen är högre än i Atlanten och Stilla havet. Särskilt gäller detta om dess norra delar, dit såväl sydöstpassaden som sydvästmonsunen för varmt vatten från öster. Under ekvatorn är årets yttemperatur 28,4 och ännu vid 20° nordlig bredd 25,6°, medan den vid samma sydliga bredd är 24,30°, vid 30° sydlig bredd 20,5° och vid 40° sydlig bredd 14,3°. Under den varmaste månaden, augusti, når temperaturen vid 20° nordlig bredd ända till 27°. I Persiska viken har man iakttagit en yttemperatur på 34,5°, i Röda havet 33°. Temperaturen avtager mot djupet och är vid 4 000 m djup 1,3°-1,9°. Havsströmmarna är desamma som i Atlanten och Stilla havet: tvenne från öster till väster löpande ekvatorialströmmar samt en mellan dem i motsatt riktning gående motström. Men detta system avbryts genom den i havets norra del under sex månader blåsande sydvästmonsunen; under denna tid försvinner den norra ekvatorialströmmen och motströmmen, så att endast den södra ekvatorialströmmen återstår, vilken, då den tränger över ekvatorn, följer sydvästmonsunen mot nordöst. Som utlöpare från den varma ekvatorialströmmen är att betrakta Mocambique- eller Agulhasströmmen mellan Afrika och Madagaskar samt Madagaskarströmmen öster om nämnda ö, medan den mot norr gående Västaustraliska strömmen är en sval kompensationsström.

Monsunen[redigera | redigera wikitext]

Det ekvatoriala minimet, som i Atlanten och Stilla havet ligger norr om ekvatorn, är i den varma Indiska oceanen beläget söder om den. Detta medför, att nordöstpassaden går ända till 10° söder om ekvatorn, varvid den genom jordens rotation ändras till en nordvästlig eller västlig vind (australmonsunen). Under sommarhalvåret upphör nordöstpassaden och efterträds av sydvästmonsunen; man brukar därför kalla denna passad, då den återkommer, nordöstmonsunen.

Cykloner[redigera | redigera wikitext]

Indiska oceanen hemsöks av våldsamma cykloner. Av dem inträffar 52% på hösten (september-november) och 43% på våren (april-juni); detta är tiderna för monsunväxlingen.

Betydelsen för transporter[redigera | redigera wikitext]

Redan innan européerna upptäckte sjövägen till Indien, var Indiska oceanens norra del livligt trafikerad, och en omfattande fraktfart förde på denna väg asiatiska varor mot Västerlandet. Efter portugisernas framträngande till Indiska oceanen under slutet av 1400-talet blev vägen runt Afrika, innan Amerika nått någon större merkantil betydelse, världshandelns huvudväg. Efter invigningen av Suezkanalen 1869 övertog leden via Röda havet huvuddelen av sjötransporterna från Indiska oceanen till Europa.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Indiska havet, 1910.
  1. ^ Stow, D. A. V. (2006) Oceans : an illustrated reference Chicago : University of Chicago Press, ISBN 0-226-77664-6 - kartan och texten för Indiska oceanen finns på sida 127
  2. ^ Limits of Oceans and Seas. International Hydrographic Organization Special Publication No. 23, 1953. (pdf)