Khachkar

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den berömda khachkaren i klostret Goshavank, som höggs 1291 av konstnären Poghos
Två khachkarer av Julfatyp från 1500-talet i Etchmiadzins katedral i Vagharshapat, som flyttats från kyrkogården i Julfa i Nachitjevan innan den förstördes av Azerbajdzjan omkring år 2000.[1]
Khachkarer i stort antal på kyrkogården i Noratus
En nutida stenhuggarateljé för khachkarer i centrala Jerevan

Khachkar, eller armenisk korssten (armeniska: խաչքար) är en huggen minnesstele som har ett kors avbildat, ofta i kombination med motiv som rosetter, flätverk och växter. Khachkarer är vanliga i medeltida armenisk konst. Konsten att hugga khachkarer har pånyttfötts som en symbol för armenisk kultur på 1900-talet. Sedan 2010 ingår khachkarer, deras symbolik och hantverkskonsten bakom i UNESCO:s lista över immateriella kulturarv.[2]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Det vanligaste motivet i en khachkar är ett kors som omges av en rosett eller en solskiva. Resten av stenens framsida är vanligen fylld av elaborerade mönster med blad, vindruvor, granatäpplen och flätverk. Ibland är det centrala motivet omgivet av en ram, ibland med bibliska eller heliga figurer.[2]

De vanligaste khachkarerna restes för att frälsa själar, antingen en levande persons eller en avlidens. I andra fall var de avsedda att högtidlighålla en militär seger eller byggandet av en kyrka eller vara ett skydd för naturkatastrofer.[2]

Det vanligaste stället för tidiga khachkarer var en kyrkogård, men armeniska gravstenar kan vara av olika slag. Endast ett mindretal är khachkarer.

Historik[redigera | redigera wikitext]

De första egentliga khachkarerna tillkom på 800-talet under den period när den armeniska kulturen fick en ny uppgångstid efter att ha befriats från arabiskt styre. Den äldsta khachkaren som har ett känt datum höggs 879. Den restes i Garni och var tillägnad drottning Katranide I, hustru till kung Ashot I av Armenien. Höjdpunkten för konster att hugga khachkarer var mellan 1100-talet och 1300-talet. Konsten hade en nedgång under mongolernas invasion vid slutet av 1300-talet. Det fick en uppgång under 1500- och 1600-talen, men den konstnärliga höjden från 1300-talet uppnåddes aldrig igen. Idag lever traditionen kvar, och man kan fortfarande se khachkarstenhuggare i vissa delar av Jerevan.

Det finns ungefär 40 000 bevarade khachkarer idag. De flesta är fritt stående, men de som dokumenterar donationer är vanligtvis inbyggda i klostermurar.

Exempel på förnämliga bevarade äldre khachkarer[redigera | redigera wikitext]

  • en i Geghard, huggen 1213, troligen av mästarna Timot and Mkhitar
  • den heliga Redeemer-khachkaren i Haghpat, huggen 1273 av mästaren Vahram
  • en khachkar i klostret Goshavank, huggen 1291 av mästaren Poghos.

Ett antal högkvalitativa exemplar har flyttats till Jerevans historiska museum och till utanför Echmiadzins katedral. Den största samlingen khachkarer finns i på kyrkogården i Noratus på västra stranden av Sevansjön. Tidigare fanns den största samlingen på kyrkogården i Julfa i den autonoma republiken Nachitjevan i Azerbajdzjan, men hela denna medeltida kyrkogård förstördes av Azerbajdzjans armé 2005.[1]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Denna artikel är baserad på artikeln Khachkar på engelskspråkiga Wikipedia.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Tragedy on the Araxes”. Archaeology. 30 juni 2006. http://www.archaeology.org/online/features/djulfa/index.html. Läst 20 november 2020. 
  2. ^ [a b c] ”Armenian cross-stones art. Symbolism and craftsmanship of Khachkars”. UNESCO Culture Sector. http://www.unesco.org/culture/ich/index.php?lg=en&pg=00011&RL=00434. Läst 20 november 2020.