Kyrkplatsen ligger intill Kilan som är ett tillflöde till Nissan. Stenkyrkan består av ett rektangulärt långhus med ett kyrktorn tillbyggt ovanpå långhusets västra del. En sakristia är vidbyggd på nordsidan och ett vapenhus finns vid västra sidan. Ingång finns i väster via vapenhuset samt direkt till korpartiet i sydost. Det rektangulära långhuset är murat i sten, medan tornet och tillbyggnaderna är av trä. I det befintliga långhusets östra del finns betydande mursträckningar av en medeltida salkyrka, sannolikt uppförd tidigast vid mitten av 1200-talet. Kyrkan förlängdes åt väster under 1700-talets andra hälft. Trätornet ovanför långhusets västra del uppfördes 1786. Nuvarande vapenhus tillkom 1866, men byggdes om vid en genomgripande restaurering 1936-1937. Kyrkans exteriör präglas framförallt av 1700-talets ombyggnader. Murarna är vitputsade såväl ut- som invändigt och genombryts av stickbågiga fönsteröppningar. Kyrktorn och trätillbyggnader är brädfodrade och vitmålade. Långhuset har ett brant sadeltak medan tornet kröns av en svängd huv med sluten lanternin. Samtliga yttertak är plåttäckta.
År 1667 försåg Sören Karulf kyrkans väggar med kalkmålningar.
Det platta innertaket byttes 1776 ut mot ett välvt och två år senare bemålades det av häradsmålaren Sven Niclas Berg från Reftele. Vid kyrkan förlängning 1786 kompletterades målningarna i samma stil av Samuel Lindgren. Även bänkgavlarnas blommor och blad har utförts av Berg vid samma tid. Taket övermålades två gånger under 1800-talet och vid en nyklassicistisk restaurering 1878 vitmålades både tak och inventarier. År 1901 schablonmålades taket. Till sist frilades både tak- och väggmålningar av Carl Otto Svensson vid en restaureringen 1936-1937.
Dopfunten i röd kalksten tillverkades i Gotland någon gång i slutet av 1200-talet och in på 1300-talet. Den tillhör den så kallade musselcuppsskolan. Funten är fragmentarisk och endast en del av cuppan och skaftet finns bevarade. Cuppan har ett refflat mönster. Skaftet är cylindrisk med en vulst upptill. Överdelen är avslagen och svårt skadad. De äldre delarna står på en nytillverkad granitfot.[1]
Över dopfunten hänger en medeltida ljuskrona av järn. Den anses vara Hallands äldsta ljuskrona och har samma bikupsliknande form som de medeltida kyrkklockorna. I de fyra smidda ringarna, som hålls ihop av lodräta järnband, hänger inte mindre än 225 smidda löv. När vapenhuset revs år 1866 hamnade kronan på kyrkvinden, men så småningom fick den en värdigare plats på Hallands Museum. Där förvarades den tills 1937, då den återbördades till sockenkyrkan. Men, när kronan anlände till museet fanns endast två löv kvar av de ursprungliga 225. Det berättas att den som ägde ett löv från kronan kunde förutse och vet mer än andra. Rost och avskrap från löven fungerade även som gott botemedel mot olika sjukdomar. Denna "Ebbes ljuskrona" togs åter fram vid restaureringen 1937.[2]
Andersson, Carl Magnus (1987). Kinnareds kyrka. [Halmstad]: [C. M. Andersson]. Libris695431
Jacobsson, John (1932). Hallands kyrkor i ord och bild. Skara: Förf. sid. 78. Libris1356454
Nyström Rudling, Kajsa (2018). Mellan himmel och helvete : bemålade kyrktak i Göteborgs stift 1697-1812. [Karlstad]: Votum. sid. 180-181. Libris21705493. ISBN 9789188435491
Sverige
Wikimedia Commons har media som rör Kinnareds kyrka.