Knittel

Knittel är en medeltida nordgermansk stikisk vers med ganska fri rytm; i varje versrad ska det finnas tre eller fyra betonade stavelser, i mitten av raden en cesur och i slutet av varje rad ett rim eller en assonans.^{[källa behövs]} Ordet knittel kommer av ett gammalt tyskt ord för knölpåk och syftar på versmåttets grovhuggna form.

Knitteln var vanlig i medeltida krönikor och ballader. Stora delar av Per Gynt skrevs på knittel, likaså Flores och Blanzeflor.^{[källa behövs]} När knitteln används i nyare svensk litteratur behåller den gärna sina medeltida associationer, inte bara språkligt utan även i motivet, som exempelvis i Frödings dikt ”En fattig munk från Skara”.

Exempel (ur Erikskrönikan)

Enstaviga ord i vers kan stå som antingen betonade eller obetonade. Därför är vissa av de markerade betoningarna endast förslag på hur versen kan läsas. Även cesurerna (/) är förslag på var pausen kan göras.^{[källa behövs]}

Månget gammalt / fädernesvärd

lyftes då / från spikarna ned,

där långlig tid / det hängt i fred.

Man följde dem höviskt / ned till strand,

sade farväl / och tog dem i hand.

Där kysstes då / mång röder mun,

som aldrig kysstes / av hjärtans grund.

Ty mången såg / man sen aldrig mer.

När så man skiljes,/ sådant sker.