Krishantering

Krishantering är ett samlingsbegrepp för de systematiska åtgärder och metoder som vidtas då någon form av kris inträffar.

Katastrofkommissionen, som tillsattes efter tsunamikatastrofen 2004, redovisade i sin rapport Sverige och tsunamin – granskning och förslag (SOU 2005:104) i december 2005 följande huvudkategorier av kriser som statsmakterna kan ställas inför:

• kriser orsakade av större utbrott av smittsamma sjukdomar eller stora kärnkrafts- eller industriolyckor
• kriser efter naturkatastrofer, till exempel extrema väderförhållanden, översvämningar eller jordskalv
• försörjningskriser beträffande grundläggande nyttigheter som livsmedel och dricksvatten, epizootier eller stora förgiftningsolyckor.
• infrastrukturkriser såsom dammbrott, stora transportolyckor, partiella sammanbrott i elförsörjning eller telekommunikationssystemen
• kriser efter attentat på vitala försörjningssystem, genom spridning av radioaktivt, kemiskt eller biologiskt material, eller på centrala samhällsorgan

Krishantering i Sverige

Huvudartikel: Kris- och katastrofberedskap i Sverige

Sedan 2006 ligger inom Sveriges regering ansvaret beträffande samhällsomfattande kriser på inrikesministern.

Beträffande kriser på arbetsplatser finns i Sverige regler om krishantering i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om första hjälpen och krisstöd. Enligt föreskriften måste det finnas i förväg bestämda rutiner för vem som ska göra vad i en krissituation. Rutinerna bör finnas nedskrivna och kopplade till en krishanteringspolicy. Den som har ansvar för vissa åtgärder i en krissituation ska ha resurser och utbildning för att klara uppgiften. I en krissituation ska beredskapsplaner träda i kraft och den drabbade ska få hjälp. Det är arbetsledningens ansvar att genomföra stödinsatser efter chockartade händelser.

Se även

• Systematiskt säkerhetsarbete
• Psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer
• Systematiskt arbetsmiljöarbete
• 113 13, nationellt informationsnummer i Sverige för icke akuta händelser