Kulning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bastbergets fäbod i Dalarna, 1993.

Kulning eller kauking är en skandinavisk sångform med ursprung i vallmusiken.

Sångform[redigera | redigera wikitext]

Kulning användes för att locka på kor vid fäbodar, och karakteriseras av en kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register.[1]

Sångformen har i sen tid använts i Dalarna, Härjedalen och Jämtland. I de två senare (och före detta norska) landskapen är dock det norska ordet kauking (uttal: ['köukiŋ]) det vedertagna namnet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Kulning är i första hand funktionell och har från medeltiden till och med andra världskriget (dock med enstaka utövare även därefter), använts för att locka på kor vid vallning. Sångformen förknippas därför särskilt med fäboddrift och den kultur som hör till detta vari mestadels kvinnor var verksamma. Det finns dock enstaka dokumentationer om att även män har gjort bruk av sångformen.

Till skillnad från jojk finns ingenting som tyder på att kulning använts i religiösa ritualer.

Benämningar[redigera | redigera wikitext]

Ordet kulning är den vedertagna rikssvenska beteckningen. Det var inte förrän under 1900-talet som ordet, som härrör från dalmål, blev det mest kända vid sidan om de närbesläktade västerdalska varianterna kôlning och kujning. Se vidare (verbet) kula i SAOB.[2]

Den alternativa benämningen kauking kommer från det norska ordet kauke,[3] som betyder 'hojta', 'ropa' (jämför Västerbottniska kǫuk’). I ordet finns den urnordiska diftongen au som antingen uttalas med varianterna [køuking] och [kouking] (det vil säga inte med diftongering av au), eller diftongupplöst som i [køking] eller [kåking]. I svenska motsvaras urnordiskt au av ö.

Ibland hör man ytterligare en variant, nämligen fäbodsång. Den är dock helt missvisande; med fäbodsång avses rätteligen vanlig sång som sjungs i fäbodstugan om kvällen när mjölkning och andra bestyr är avklarade.[källa behövs]

Modern användning[redigera | redigera wikitext]

Bland nutida utövare som använder teknik och låtar i konsertanta sammanhang märks Susanne Rosenberg, Kerstin Sonnbäck, Maria Röjås, Stina Engelbrecht, Eline Henriksson Agneta Stolpe, Fanny Pehrson och Lena Willemark. Konstmusikaliska tonsättare som har använt tekniken är Anders Emilsson, Karin Rehnqvist och Moa Sterner Rydkvist.

Sångteknik[redigera | redigera wikitext]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Anna Johnson (1986, s. 216–259) redovisar i sin doktorsavhandling några grundläggande karakteristika för den sångteknik som används för kulning. Hon påpekar bland annat det råder en stark korrelation mellan frekvens och amplitud, främst i högre register och att tvärtemot vad som oftast är fallet så rör sig struphuvudet med frekvens – dvs ju högre tonhöjd, desto högre placerat struphuvud. Vid riktigt höga toner fann Johnson att struphuvudet höjdes med upp till 39 mm. Johnson fann vidare att käköppningsgraden följde frekvens (ju högre tonhöjd, desto öppnare käke), vilket också är fallet i klassiskt skolad sång. Farynx (svalget) spänns vid kulning åt så hårt att optisk glottografi omöjliggjordes. Johnson rapporterar också att ansatsrörets längd (eng. vocal tract length) varierades i hög grad under kulning, med upp till 37 mm.

Akustiska karakteristika[redigera | redigera wikitext]

Uttman (2002) studerade ett antal fonogram och jämförde övertonsspektra mellan kulning och "normal" folksång. Hon fann att övertoner var starka/synliga i långt högre register än vid normal folksång. Lingvisten/fonetikern Robert Eklund,[4] logopeden Anita McAllister och logopeden/kulerskan Fanny Pehrson presenterade 2013 en studie[5] där de jämförde kulning, huvudklang (ofta felaktigt kallat falsett) och normal (bröst/normal) röst inspelade i ett normalt rum och i ett ekodämpat rum. De fann – i likhet med Uttman (2002) – att medan övertoner i huvudklang enbart var starka/synliga upp till cirka 5 000 Hz så observerades starka övertoner upp till 15 000 Hz i kulning.

År 2015 presenterade Eklund och McAllister två studier[6][7] av samma sång, framförd av Fanny Pehrson, men denna gång inspelad utomhus och på plats i Dalarna. Eklund och McAllister fann att övertonsspektra påverkades mindre av ökat avstånd från källan i kulning än i huvudklang ("falsett") och att övertoner i kulning var synliga i mycket högre register än i huvudklang. Vad gäller amplituden föll inte intensiteten lika mycket i kulning som i huvudklang, som en funktion av ökat avstånd från källan. Vid simultan inspelning på 1 och 11 meters avstånd från källan minskade amplituden med 25,2 dB i huvudklang men enbart 9,4 dB i kulning. Detta visar på kulningens lämplighet för ljudpropagering över stora avstånd i en naturlig miljö.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ivarsdotter-Johnson, Anna: kulning i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 22 augusti 2015.
  2. ^ kula. SAOB. Läst 22 augusti 2015.
  3. ^ "kauke". dokpro.uoi.no. Läst 22 augusti 2015. (bokmål)
  4. ^ roberteklund.info. Läst 22 augusti 2015.
  5. ^ Eklund, McAllister & Pehrson (2013): "Kulning". ida.liu.se. Läst 22 augusti 2015.
  6. ^ McAllister & Eklund (2015): "Kulning". ida.liu.se. Läst 22 augusti 2015.
  7. ^ Eklund & McAllister (2015): "Kulning". ida.liu.se. Läst 22 augusti 2015.

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

Några exempel att lyssna till[redigera | redigera wikitext]