Lasioglossum tamiamense

Från Wikipedia
Lasioglossum tamiamense
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljVägbin
Halictidae
SläkteSmalbin
Lasioglossum
UndersläkteDialictus[1]
ArtLasioglossum tamiamense
Vetenskapligt namn
§ Lasioglossum tamiamense
Auktor(Mitchell, 1960)
Synonymer
Dialictus tamiamensis Moure & Hurd, 1987[1]
Lasioglossum tamiamense, hona.
Lasioglossum tamiamense, hona.
Hitta fler artiklar om djur med

Lasioglossum tamiamense är en biart som först beskrevs av Theodore Mitchell 1960[2][3]. Den ingår i släktet smalbin och familjen vägbin.[3] Arten finns bara i sydöstligaste USA.[4]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Huvud och mellankropp är blå med ett grönaktigt skimmer. Huvudet har mörkbruna antenner med undersidan av antennklubban rödbrun hos honan, brungul hos hanen, medan clypeus[a] har övre halvan svartbrun, hos hanen dessutom med en gul kant. Hanen har även käkarna och labrum[a] gula. På mellankroppen är vingarna svagt rökfärgade med brungula ribbor och vingbaser, medan benen är bruna. Bakkroppens segment är bruna, både på ryggsida och buk.[1] Behåringen är vitaktig, tämligen tunn och gles[2] utom i nedre delen av ansiktet hos hanen, där den kan täcka den underliggande kroppsytan[1]. Arten är liten, honan har en kroppslängd av 4,6 till 5 mm, hanen ännu mindre, knappt 4 mm.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten är endemisk för sydvästligaste USA, där den är ovanlig i Florida och dessutom är känd från enstaka observationer i de närbelägna delstaterna Georgia och North Carolina.[1][4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Lasioglossum tamiamense är en polylektisk art som flyger till blommor från flera familjer som korgblommiga växter där den besöker skäror och binkor, ärtväxter (släktena Chamaecrista, lusernsläktet, sötväpplingar och klövrar), Hydroleaceae samt kransblommiga växter med släktet syskor.[1]

Biet är socialt och bygger sitt i marken.[5]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Clypeus, även kallad munskölden, är den platta som sitter högst upp mellan mandiblerna, de pariga käkarna. Under clypeus sitter labrum, också känd som överläppen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Jason Gibbs (2011). ”Revision of the metallic Lasioglossum (Dialictus) of eastern North America (Hymenoptera: Halictidae: Halictini)” (på engelska) (PDF, 35,2 MB). Zootaxa (Auckland, Nya Zeeland: Magnolia Press) 3073: sid. 188–191. doi:10.11646/zootaxa.3073.1.1. https://www.researchgate.net/profile/Jason_Gibbs2/publication/259623294_Revision_of_the_metallic_Lasioglossum_Dialictus_of_eastern_North_America_Hymenoptera_Halictidae_Halictini/links/0c96052d5babf0c0da000000/Revision-of-the-metallic-Lasioglossum-Dialictus-of-eastern-North-America-Hymenoptera-Halictidae-Halictini.pdf. Läst 17 oktober 2020. 
  2. ^ [a b] Theodore, Mitchell (1960). ”Arkiverade kopian” (på engelska) (PDF, 13,3 MB). Technical bulletin (North Carolina Agricultural Experiment Station (North Carolina State University)) (141): sid. 91–93. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160809213712/https://projects.ncsu.edu/cals/entomology/museum/downloads/Halictidae.pdf. Läst 17 oktober 2020. 
  3. ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2019). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2019 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2019/search/all/key/lasioglossum+tamiamense/match/1. Läst 25 oktober 2020. 
  4. ^ [a b] ”Map of Lasioglossum tamiamense (på engelska). Discover Life. https://www.discoverlife.org/mp/20m?w=720&r=0.2&e=0.00000&n=0.00000&z=0&kind=Lasioglossum+tamiamense&la=0&lo=0?162,121. Läst 27 oktober 2020. 
  5. ^ Miriam Meryl Jenkins (Maj 2019) (på engelska) (PDF, 3,60 MB). Enhancing Native Pollinators of Watermelon Agroecosystems in South Carolina. Clemson University. sid. 100. https://tigerprints.clemson.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=3386&context=all_dissertations. Läst 28 oktober 2020 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]